Jag har ju åkt bort. Jag är på läger och har kul. Igår hann jag faktiskt med att prata en liten stund med maken. För på läger finns så himla många olika personer som man har att hänga med att ringa prioriteras bort. Sms blir det fler av en samtal. Men som jag säger till barnen, det är bättre att inte ringa hem, för saknaden blir bara större.
Igår blev det ändå ett samtal. Och ja, saknaden blir större. Vi klarade ut en del saker som gäller jobbet. Rör som ska ha varmt vatten som inte har det och lite sådant. Sedan hade vi lite kärleksgull och så då frågorna om MIN trädgård. Den behöver ju maken ta hand om nu när jag är borta. Inte bara mitt jobb, även min trädgård och alla krukväxter.
Jag vet inte om jag ska bli förnärmad, glad eller stolt. Maken frågar om jag visste om att blomman vid infarten var så fin? Ja, det vet jag att den är, svarar jag. Maken är ihärdig, vet du att den har jättemånga blommor? Ehh, ja, eller vad menar du? Menar den ute vid postlådan? Ja! Mitt svar, nej det vet jag inte.
Från att ha varit fin med en utslagen blomma så har den bestämt sig för att ha massor av utslagna blommor. Det är här förnärmandet kommer. Tycker blomman inte om mig? Eller är maken bättre på att gulla? Eller har jag gjort ett bra jobb innan så den nu kan vara sitt bästa jag? Eller vad är det som är grejen?
Från en utslagen blomma till sex stycken utslagna blommor. Jag ska klappa mig på axeln och tala om för mig själv att jag har varit duktig. Jag har klippt de två blommorna som totalt har varit på blomman hittills. Som gjort att den nu blommar så fint. MIN blomma, som maken får njuta av. Han var snäll att springa ut i regnet och ta en bild åt mig för att jag skulle få se alla fina blommor. Jag är stolt över maken som tar hand om MINA fina blommor.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.