Jag mår bra. Jag börjar med det. Jag skriver denna bloggen för att må ännu bättre. Sedan hoppas jag på att hjälpa någon med det jag skriver om. Kanske någons som får ett cancerbesked. Eller någon förälder som har det tufft i skolan.
När jag har börjat skriva så är det endel som oroar sig för mig. För att jag mår dåligt. Att jag inte kan sova. Att jag inte orkar göra det som jag vill. Jag mår bättre nu än för ett år sedan. Grejen är att det syns inte på mig hur jag mår. Att vara trött i kroppen syns inte. Det syntes inte ens när jag var nyopererad. Att ha förband under kläderna syns inte.
Vad är det egentligen som syns? Att du brutit ett ben eller en arm, det syns. Att ha en nackkrage, det syns. Det som är stort fysiskt syns. Men att steloperera ryggen, det syns inte. Men är en stor fysisk sak. Det mesta syns inte. Vi vet inte hur någon mår egentligen.
Jag mår bra. Jag har alltid varit öppen med hur jag mår. Jag har alltid varit öppen med vad som hänt. Jag har dock inte alltid lagt mina bekymmer på någon annan. Jag har inte berättat för ALLA att jag haft cancer. Jag har inte berättat för alla att jag sover dåligt. Vad blir nyttan med det?
När en bekant frågar hur man mår så är det inte ofta som de vill ha sanningen. De vill ha ett positivt svar. Lite som på engelska, där de vi frågar: How do you do? Och svaret är: (Fine), How do you do? För mig är det helt knäppt. Att inte svara på frågan. Ibland kan ett fine vara först men inte alltid.
Nu vet ni status. Jag mår bra. Men allt är inte enkelt just nu. Jag kämpar och är glad för allt jag kan göra. Jag är glad för all omtanke som finns runt mig. Och mest av allt, jag är väldigt glad för all stöttning jag har runt mig.