Det har inte varit allvarligt. Antagligen bihåleinflammation. Han får det ibland. Det är mer eller mindre hans förkylning. Denna gången har det gått lite upp och ner.
Han har haft feber några dagar. Inte alla i följd. Feberfrossa har han haft vissa nätter. Värst har varit hans huvudvärk. Han har tagit värktabletter som hjälpt med det värsta. Han har tagit maxdosen och haft koll på timmarna emellan. Varje dag har han fått härda ut tills nästa tablett.
Nu har det gått mer än en vecka. Så här länge har han inte haft problem med bihålorna tidigare. Igår sa han att om det inte är bättre imorgon så får jag nog gå till en läkare. Maken hatar att gå till vårdinstanser av något slag. Men han gör det om han behöver. Nu kanske han behöver.
När han kommit fram till det, att han kanske behöver, så säger han lite osäkert att det är ju ingen hjärntumör. För då hade inte värktabletterna hjälpt mot huvudvärken. Han har inte riktigt lärt sig än (eller så är det jag som borde lära mig), hur jag svarar på sådana kommentarer.
För jag svarar att värktabletterna kan ha en avsvällande effekt på tumören. Han står vid spisen och handen sjunker långsamt ner med sleven i grytan. Han tittar sorgset på mig och jag har allvarlig min… i två sekunder. Då inser han vad som hänt och att han inte har en hjärntumör.
Det är tur att maken ger mig glädje i livet även när jag inte orkar själv. Han bjuder på det också. Allt för min skull.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.