Ska vi behöva ha ångest? Varför har vi ångest? Vi bor i ett land med goda förhållanden. Allt kan så klart bli bättre men vi har det bra på det stora hela. Varför är det då så många som har ångest? Varför ska man må dåligt över något som inte är ett problem?
Min äldsta son har mycket ångest. Han kan inte göra någonting utan att ha ångest. Det är mycket som ska bearbetas. Det är mycket som han måste veta innan för att kunna utföra något. Även om vi har förberett allt så kommer ångesten.
Han kan tänka på vad som sagts. Gjorde jag något fel? Varför sa han (oftast den andra) eller jag på det sättet? Fast allt hade gått bra så finns tvivlet. Och det är tvivlet som ligger och gnager och ger ångest.
Om vi vore helt känslolösa. Om vi vore helt likgiltiga. Då hade nog ingen haft ångest. Det är våra känslor som bidrar till tvivlet och som ger ångest. Det är tacksamt att alla inte är likgiltiga och känslokalla. Vi får helt enkelt jobba på ångesten och förstå den bättre för att kunna hantera den.
Det är många som arbetar med att hantera sin ångest. Och det är aldrig något som syns utanpå. Du vet inte vem som mår dåligt eller vem som mår bra. Behandla alla som du själv vill bli behandlad. Då kommer vi alla att må lite bättre.
Uppdatering: Idag kom kommunen och hämtade helgens stödgods. Igår så hittade vi den. Den stod något kvarter längre bort på vägen. Vi la dit gallerhyllan som låg kvar hos oss. Vi flyttade in och la den ner på gräskanten. För det skulle blåsa i natt. Då skulle den inte orsaka trafikproblem. Nu kom de med en släpkärra från kommunen och hämtade den.
Skönt att det är tillbaka där den ska vara. Mindre bra att det behövdes läggas pengar på att återföra den. Tydligen så kostar det vår kommun mer än 464 000 kr varje år i skadegörelse. Det kan jag ha ångest över.
Med det önskar jag er alla en fantastisk dag! Jag önskar att värmen snart kommer tillbaka. Men som tur är (kanske) så är det inte jag som bestämmer det.