En sak är bra. Det är att maken inte har blivit inhämtad för förhör. Polisen hade ärende här i stan. Det har begåtts inbrott och Lokus var här för att undersöka om det fanns några spår. Eller det är min tolkning då det står i tidningen om flertalet inbrott och sedan är polisen med hund och äter lunch här.
Nu spårade jag iväg lite. Maken är inte misstänkt. Han kom undan med sitt underliga beteende och de letar efter de riktiga inbrottstjuvarna. Hoppas de får fast dem. Det var det ena. Och när han då klarade sig från det så kommer det andra.
Lite bakgrund. Maken har en hudflik i armhålan. Det har han antagligen haft sedan, alltid. Han har aldrig upplevt några obehag av den här fliken. Tills nu. Då började han att pilla på den. Kolla läget, ni vet som man kan göra när något stör en. Man kan liksom inte låta bli.
Han påpekade för mig att den störde. Han funderade på om man kunde klippa bort den. Vilket jag svarade att det kan man absolut men det bästa är att inte göra det själv. Utan låta en doktor klippa bort den där hudfliken. Den är helt hudfärgad så ingen risk att det är någon cancer. Men ändå.
Det där fortsatte lite och till slut så blev han väl så irriterad att han klämde åt den där fliken. (Att gå till doktorn ligger långt bort i hans värld). Hudfliken blev inte så glad på behandlingen och blev väldigt irriterad tillbaka. Den svällde upp och blev alldeles blodröd.
Jag är makens betrodda privata husläkare. Självklart kommer han till mig. Jag säger att det är ingen fara och det är inte så konstigt om den blev röd. Han klämde säkert sönder något blodkärl och allt kommer bli bra. Där lämnade jag det med orden, du kanske ska boka en tid för att ta bort den.
Igår, då kom det. Det andra. Maken pekar sig mot pannan och säger jag kan ha kallbrand. Pekar som, se hur smart jag är. Med ett lite leende på läpparna också. Sedan säger han: Kolla, är det svart som sprider sig. Kallbrand blir svart och sprider sig. Hudfliken har nu gett honom kallbrand. Jag kan inte hålla mig för skratt.
När jag skrattat och sagt att det är säkerligen kallbrand så fnissar han lite och säger, jag hör ju hur det låter när jag säger det högt. Alltså att det låter knäppt att han har kallbrand. Problemet med det uttalandet följs av ett nytt, men kolla då! Jag måste bara få höra att du säger att det inte är kallbrand.
Jag lugnar honom och säger att det är inte kallbrand. Vilken tur svara han. Jag har funderat på hur de ska amputera bort armen för att få bort kallbranden. Det skulle bli svårt, då den är i armhålan. De kanske hade behövt ta hela övre delen av överkroppen! Japp, mycket troligt att de amputerat bort huvudet, säger jag.
Är det inte det ena så är det, det andra. Maken blir inte inkallad som misstänkt men han har kallbrand i en liten hudflik. Han lever än kan jag avslöja. Han blev inte lugnad när jag meddelade att kallbrand kan ha ett väldigt snabbt förlopp. Att det kan ta livet av honom på ett dygn. Att det bästa är att vara inlagd för observation.
Jag kan inte hjälpa att jag blir så elak när möjligheten ges. Jag har dock intygat igen att han har inte kallbrand. Att han inte behöver bli inlagd och att han verkligen inte behöver amputera bort varken arm eller hela överkroppen.
Hudfliken är kvar. Vilket den lär vara tills han dör. Om det inte skulle visa sig att han får just kallbrand och måste amputera bort en del. Då kanske. För doktorer är läskiga i allmänhet. Om ni undrar.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.