Att bli påmind om hur man faktiskt har haft det är bra. Ingen har gått i mina skor, enbart jag vet hur jag haft det i livet. Jag har haft det tufft ibland precis som alla andra. Det är bara olika saker vi råkar ut för. Jag har ju gnällt ett tag här i bloggen. Och jag har haft det lite svårare men jag är lycklig. Även när det går ner. För livet är upp och ner i olika långa perioder. Att då få upp detta som minne från 2013 på Facebook passar väldigt bra.
”Jag har fått frågan många gånger: Tappar du aldrig tålamodet? Orken? Motivationen? Klart jag gör. Men jag frågar mig själv är det värt det? Ältandet, frågan varför. Varför mig? Varför får jag alla motgångar? Varför gjorde jag inte så istället? Mitt svar blir då, Nej. Det är inte värt det. Utan vad kan jag göra för att gå vidare härifrån? Jag är så tacksam för allt som jag får uppleva och utstå. Tänk om jag inte fått det. Då hade jag inte haft mina barn tex. Jag tackar varje dag för att jag har mitt liv!”
Även om jag har gnällt här så är detta minne fortfarande sant. Jag ältar inte. Jag ser och går vidare. Jag ältar inte mycket. Jag kan minnas och komma ihåg hur det var och sedan tänker jag på vart det lett mig. Som att mamma inte finns här hos mig längre. Jag minns och tänker på hur mamma alltid kommer att vara nära mig. Allt jag är och gör är tack vara mamma.
Jag är så tacksam för allt som jag får utstå. Allt det som är jobbigt gör livet så mycket bättre när det är bra. Det blir en stjärna som lyser varje gång. Som att kunna sova en stund i fåtöljen. Min glädje och det värdet som finns i den sovstunden på eftermiddagen blir en verklig guldkant i livet.
Jag har fått ändra många saker. Jag jobbar inte med det jag gjorde innan på heltid. Jag gör helt annat nu. Men på vägen så har jag lärt mig att vara ”trädgårdsmästare”. Jag har lärt mig att ta hand om väldigt många växter och de lever. (Inomhusväxter ska vi inte prata om, ÄN.) Jag har lärt mig att ploga med snöplog på maskin. Jag har haft tid med mamma som jag inte skulle haft annars.
Även om jag ändrat mycket så är mycket också lika. Som att maken och jag jobbar tillsammans. Vi umgås väldigt mycket. Vi tycker fortfarande om att umgås mycket. (Även om hjärskakningen igår gav maken lite huvudvärk också, från mina kommentarer.) Vi skrattar mycket, även om det ibland blir lite gräl.
Mitt tålamod är intakt, min motivation är på topp. Orken däremot är inte som för sju år sedan. Men det har jag lärt mig att hantera och uppskattar idag att få sova på ett helat annat plan än tidigare. Särskilt de där få gångerna som sker på eftermiddagarna. Livet är väldigt bra helt enkelt. Jag tackar fortfarande varje dag för att jag har mitt liv!
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.