Igår kom jag hem efter härliga dagar i Bratislava. Trots att jag flög så var det ganska lång restid som behövdes. Jag började resan på morgonen och var hemma ganska sent på kvällen. Att resa är helt underbart. Själva resan är inte alltid lika underbar. Ibland är det bara en transportsträcka som ger frustration och ibland så flyter det bara på. Igår var det en resa som flöt på men som fick mig att tänka mycket på hur vi reser.
Som tur är så är vi alla olika. Men ibland är alldeles fr många människor lika. När man ska board ett plan så är det alltid någon eller några som försöker innan de borde. Det finns alltid personer som har för mycket bagage. Personer som aldrig är förberedda innan säkerhetsdelen. Personer som har för mycket vätska med sig. Man får bara ha en påse per person och den måste gå att stänga. Eller så har de inte tagit av sig bältet som har ett stort metallspänne.
Sedan har vi gruppen av människor som kastar sig upp från flygplansstolen innan planet står helt stilla. Där skylten med bältet definitivt lyser fler minuter efter personerna rest sig. Sedan står de där i evigheter innan planet öppnas och man kan gå av. Samma personer börjar också ta ut sitt bagage från hyllorna ovan trots att personen under sitter kvar. Så den stackaren får något i huvudet.
Igår var den en äldre dam, gissar på sjuttio-plus, som hade sin mockavinterrock i en resegarderob liggandes på ett ställe. Sin bag på ett ställe (där det också flög ut en väska som var någon annans utan respons). Till sist sin handväska på ett annat ställe. Allt detta med uppmaningen att alla små saker ska förvaras framför dig under sätet. För planet var nästan fullt. Och många flög med handbagage. Jag har svårt att ha en väska framför och under oavsett storlek. Jag har för långa ben.
Vi ska inte prata om bagagebandet. Där står alla precis vid bandet trots att deras väska inte ens syns på bandet. Alltid likadant. Det spelar ingen roll hur många gånger jag flyger så är det samma visa. Jag är tacksam för att resan flöt på och att jag är hemma. Jag är tacksam för att jag har medresenärer som jag kan observera och inse hur lyckligt lottad jag är. Både för att jag är lång som kan stå långt bak och ändå se min väska på bandet. Men också för att jag har resvanan att jag kan observera och veta vad som kommer ske och ta det med jämnmod.
Damen, ja, hon visade sig ha ytterligare en väska med sig som hade behövts checkas in. Hon trodde hon kunde få den av flygvärdinnan när vi klev av. Icke, hon fick gå till bagagebandet som alla andra. Nu är resan över för denna gången. Jag hade inte varit ledsen för några dagar till. Jag är heller inte ledsen för att resan är över och att jag får gosa med maken igen.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.