Jag är vansinnigt lik min mamma. Både till sättet och utseendet. Det är inte alltid man vill vara lik sina föräldrar. Framförallt i sättet.
När min mamma skulle berätta en historia när hon var frisk så började hon alltid på 1900-kallt och avslutade i nutid. Det var inte alltid att poängen kom med heller. Det kunde vara så långa berättelser så att det blev olidligt ibland. Tyvärr är detta något jag ärvt från min mor. Jag är kanske inte ännu på 1900-kallt-stadiet men jag har långa historier. Det är så mycket som måste berättas för att alla ska hänga med (tror jag). När jag är med min fantastiska make och kommer på mig själv så brukar jag lägga till att ja, ja, för 1900-kallt i alla fall så…
Något min mamma alltid har varit bra på är att behålla hemligheter. Det spelar ingen roll vad som sagts eller vem som sagt det. Då håller hon det för sig själv. Även idag fast hon är sjuk. Att hon kan hålla hemligheter beror mycket på att halva hennes hjärna är förstörd och hon inte kommer ihåg något från nutid och till viss del inte allt från dåtid heller.
Mamma (och min man) var den enda som jag berättade för att jag misstänkte att jag hade cancer. När jag kände knölen första gången sa jag direkt till maken detta är cancer. Mamma sa inget till någon. Hon kom alltid ihåg att jag var sjuk så när vi sågs eller hördes så frågade hon alltid om nya besked. Hon kom inte alltid ihåg vad var som kunde vara fel men hon kom ihåg att jag var sjuk. Det var stort för mig att hennes hjärna kunde hålla det i minnet trots att det egentligen inte var möjligt. Så kom vi till november 2017 och mina syskon och svägerska skulle komma på besök. Jag sa då till mamma om hon ville så fick hon berätta det. Vi, maken och jag, skulle komma på middag senare. Det blev väldigt komiskt (tror min familj kan tycka det nu med). När jag kom så säger de omgående: mamma säger att du är sjuk att du kanske har fel på ögonen. Jag skrattade för att jag tyckte det var komiskt. Mamma hade blandat ihop mig med någon annan som varit på besök precis innan och hade fel på ögonen. Det blev såklart en chock när jag berättade att jag med stor sannolikhet hade bröstcancer. Då skulle jag veckan efter på ytterligare en biopsi då läkarna inte var säkra på vad de förra visat. Den gången blev det den lilla nålen som skulle in och suga ut prover.
Tyvärr är jag inte helt lik min mamma med att kunna hålla hemligheter. Jag är duktig men inte som mamma. Kanske aldrig kommer dit heller men det positiva då är att jag kanske aldrig kommer till 1900-kallt heller.
Fördelen med att veta om likheterna som inte är så uppskattade är att man kan göra något åt dem. Sedan kan det också bara vara att gilla läget och inse att jag är lik mamma på gott och ont. Hon är den bästa mamman som man någonsin kunnat önska sig. Hon har ställt upp för oss i ALLA lägen. Hur svårt det än har varit så har hon på något sätt löst det. En annan sak som jag har efter mamma att hitta lösningar. Mamma sa en gång till mig att anledningen att du fått en son med autism är för att du är den bästa att klara av det. Det tänker jag på ibland och om så är fallet så är det ändå mammas förtjänst då jag ärvt det av henne.