Minstingen och jag har inte tränat ihop på länge. Orsakerna är flera, bland annat tabletterna som jag börjat med. Igår ville minstingen träna tillsammans och jag säger ja till det och tänker att jag skippar tabletterna kvällen innan.
När jag sagt ja så säger han vad han vill träna. Han vill cykla. Så långt är allt okej i min bok. Sedan lägger han till, ute. Vi har haft nästan sommarvärme i veckan. I förrgår ändrades det till dålig vårvärme i solen. Igår var det vintervärme utan sol.
Om jag inte ska ta i så var det väl vårväder med mesta dels moln och en del solglimtar. Kallt var det. Vi startade med 3 grader och slutade på 5 grader. Lägg till fartvinden och det blir kallt. Så osmart av mig att inte backa på mitt ja för vår träning. Envis som jag är så stod jag fast.
Jag klär på mig många lager. Mössa och buff runt halsen. Tvingar på minstingen en cykeljacka och mössa. Buffen hade han faktiskt redan planerat.
Det var vedervärdigt! Kallt var bara förnamnet. Fötterna var helt bortdomnade. Ryggen kollapsade, mest på grund av kylan. Sedan hade vi motvind hela vägen. Trots att vi cyklade runt. Inte en enda del av turen hade vi medvind. Vid två tillfällen i skogspartier hade vi vindstilla men det var också allt.
Men det som var absolut värst var sidvinden. Jag hade tack och lov lite snålskjuts av att ligga bakom minstingen i motvinden. Men sidvinden hade jag ingen nytta av att ligga bakom honom. Och både han och jag vinglade över halva vägen när sidvinden slog till. Vedervärdigt! Finns inget bättre ord.
Nu är först turen ute avklarad. Det är skönt. Nästa tur kan jag lova innebär mer än fem grader ute. Vi var båda glada för de extra kläderna som vi hade på oss. Jag hade inte haft något huvud utan mössan. Vedervärdigt!
Dagens ord skulle man kunna tro är vedervärdigt men det är det inte. Utan dagens ord är: Snäll. Jag är snäll.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.
