Författare: Josefin

Publicerat

Ibland blir det inte alls som man tänkt sig

Så är det väldigt mycket just nu. Jag hade inte planerat att bli sjuk. Steg ett. Jag fick bröstcancer. Det var inte det värsta. Då var inställningen att den tar vi bort och så fortsätter livet som vanligt. Fast utan en del av mig är med. Steg två. Så blev det inte. Det blev medicin från hel**tet som gjorde mig jättesjuk. Jag kämpade på länge.

Steg tre. Sjukskrivning under lång tid och pågår fortfarande. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag förstår det och jag tar att man inte kan planera allt. Då får man anpassa sig. Vilket jag gör fortfarande varje dag. Igår på läkarbesöket så tog han mitt blodtryck. Han kom fram till att jag inte är någon ”högtryckare”. Jag hade 95/60. Det är ändå inte det lägsta jag haft. Han föreslog att jag skulle salta lite extra på min tallrik när jag åt. Det höjer blodtrycket.

Jag tycker inte om salt. Jag saltar väldigt lite även när jag lagar mat. Familjen får salta extra på tallriken. Det är inte något jag hade tänkt att göra. Men nu kommer det att finnas i tanken så klart. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag fick en förklaring på varför äldsta sonen gärna saltar sin mat mycket. Han har salt på bacon. Det kan bero på att han har lågt blodtryck som mig. Hans kropp känner helt enkelt det och försöker kompensera.

Jag är mycket för att planera. Jag ser gärna vad som ska ske framåt. Jag har målbilder och anser att om man tänker det så sker det. Men ibland blir det inte som man tänkt. Jag tänkte jag skulle bli av med cancern. Den är borta. Sedan hade jag ingen behandling i tanken mer än bort. Då kom andra och tänkte och jag blev sjuk. Ibland måste man låta andra tänka och anpassa sig på vägen. Jag tycker att jag är ganska duktig på det också.

Det är jag tack vare min äldsta son. Eftersom han är autistisk och inga förändringar får ske. Då har jag blivit en mästare på att anpassa mig för att han inte ska behöva. Resultatet har blivit att han också är en mästare på att anpassa sig. Vilket är fantastiskt då man brukar säga att autism är en omgivningsdiagnos. Det är omgivningen som måste anpassa sig. Då fungerar allt perfekt.

Trots det så blir inte allt som man tänkt sig. Nu står jag här långt in i steg tre och har haft nya steg som tillkommit. Det senaste är att jag inte kan få det kök jag vill ha. Det kan ni läsa mer om här. Klart att man måste kompromissa. Inget konstigt. Nu kommer vi till nästa steg. Jag hade färdigt vilka vitvaror jag ville ha. Jag har köpt diskmaskin efter vilka vitvaror som skulle in fortsatt. Det var kylskåpet som bestämde vilken diskmaskin det blev. Den gick ju sönder för elva månader sedan.

Tror ni att det går att beställa kylskåpet nu när jag vill göra det. NEJ! är svaret. Det går inte. De har stoppat tillverkningen och vet inte om de ska fortsätta. Det är covid-19 som är del av den orsaken. I januari eller februari nästa år ska de besluta om de ska fortsätta tillverkningen. Det finns inte ett enda kylskåp i hela Europa att finna. De har försökt. Ibland blir de inte som man tänkt sig. Nu står jag här med en diskmaskin, utan kylskåp eller andra vitvaror.

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Nu måste jag försöka hitta en lösning så att det blir som jag tänkt. Jag vet bara inte hur än så länge.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Det kom ett samtal

Då är det alltid något. Annars kommer inget samtal. Det kom ett samtal när han var i skolan. Det är äldsta sonen jag pratar om. Jag var och tittade på spis. Jag fick ett sms. Jag fick två sms. Sedan kom samtalet. Då svarar jag. Vad jag än gör så måste jag svara när äldsta sonen ringer. Jag ber om ursäkt, säger att det är min son och svarar. En viskande röst frågar om jag har läst sms:en. Mitt svar är nej. Sonen: Läs sms:en. Jag är på skolan och kan inte prata i telefon. Jag: Ska jag svara på sms eller ringa? Sonen viskande aggressivt: SMS.

Anledningen till att jag frågar om jag ändå ska ringa är för att han är grav dyslektiker. Det är lättare på telefon. Så här löd våra sms:

Maken är det jag ska försöka få med mig.

Äldsta sonen ringer bara när det är något. Han var uppenbarligen stressad. Både i samtalet men också att han ringde med en gång efter att jag inte svarade på sms:en. Något var fel. Jag vet inte vad. Men fel var det. Jag kan heller inte fråga vad som är fel. Jag lämnar butiken och spisarna. Ett stort problem är hans bil. Om jag skulle hämta honom och inte bilen så kanske han inte kommit till skolan idag. För han skulle bli stressad över hur vi löser det med bilen.

Jag löser att jag får med mig en förare till. Inte maken utan någon annan. Detta är ju under arbetstid så lite svårare då. Efter exakt en timma så är jag på plats. Ingen son. Nya sms:

Som ni förstår så är inte allt riktigt i detta läget. Vi väntar och efter en stund så kommer han. Han visar vilket håll han har bilen och vi möts vi hans bil. Föraren som är med för att få hem sonens bil frågar: Är det något jag ska tänka på? Sonens svar (blixtsnabbt): Inget förutom att mamma inte kan läsa mina sms. Väldigt roligt med tanke på att det var om bilen föraren frågade. Vilket äldsta sonen visste men var arg på mig.

Nu när ni läst våra sms så förstår ni ju hur fel jag haft. Ni såg ju direkt att frågan var om sonen skulle skicka sms till mig en halvtimma innan eller en timma innan jag skulle hämta honom. Inte efter en halvtimma eller timma då.

Vi fram till att det inte var så konstigt att jag kom efter en timma. Han kunde förstå att jag plockat upp hans stress. Och då tolkat att jag skulle komma om en timma. Han var då också stressad över att maken var med. Att maken inte kunde vänta på att han blev klar. Så han pratade med läraren som förstod och gav honom en uppgift till imorgon (läs idag). Vi kom fram till att det var bra att han fick öva på att ta det samtalet med läraren. Allt som allt så löste det sig. Sonen kom hem, om än lite tidigt. Bilen kom hem. Och ingenting hade hänt. Anledningen var att han var trött. Han hade känt sig yr på vägen dit och ville inte köra hem.

Hade detta varit för tio år sedan (i en annan situation, han hade inte körkort då). Vi låtsas lite, då hade han aldrig kunnat hantera situationen. Han hade låst sig och behövt hjälp av någon som varit med honom. Nu löste han allt själv. Ensam på skolan. Han är en hjälte. Då sa han i bilen när jag berömde honom att det var inte så svårt. För han var helt trygg med att jag skulle lösa det och han skulle inte behöva åka buss hem.

För vissa är det lätt att åka buss. För andra är det förknippat med döden. Och det vill jag ju inte. Buss fanns inte ens i mina tankar. Bara hur löser vi detta, både att få hem honom OCH bilen. Cykel vet jag att man kan få ta med på bussen om det finns plats. Tror inte att de skulle tillåta en bil.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Mamma sa till mig

Ibland är allt bara tungt. Igår kväll blev det en sådan kväll. Det började ändå ganska bra. Och slutade egentligen bra också. Jag var hjälp igår. Både till sonen och min vän. Jag hade planerat att åka till mamma. Vädret skulle vara bra och idag ska det regna. Det kanske det inte gör men jag ville inte chansa.

Jag ringer alltid innan jag åker för att förbereda mamma på att jag kommer. Ibland ringer jag på vägen. Denna gången ringde jag innan. Då börjar det med att mamma har kräkts under natten och inte mår så bra. Jag var välkommen men på egen risk. Jag bad dem kolla med mamma om hon ändå ville jag skulle komma. Svaret var tydligt, Ja. Jag tänker att om jag får magsjukan spelar ingen roll. Så jag åker dit. Det är ju dessutom på avstånd och lite till. Så jag åker.

Kommer dit. Mamma är inne i sin lägenhet och jag sitter utanför i altandörren. Jag frågar som vanligt hur det är idag. Svaret är att allt är sk*t. Vi fikar och jag pratar på. Efter en timma så orkar hon inte mer. Men eftersom jag ändå sitter i dörrhålet så blir det att jag är kvar. Hon ber mig också att stanna. Personalen fixar så att hon kan vila. Jag sitter där ute och hon ligger och slumrar. Men har ändå koll på mig. Precis som det var innan pandemin. Jättemysigt. Sedan gick vi en promenad i deras fina trädgård. Jättemysigt. Efter det är det dags för middag och mamma vill att jag är sällskap. Precis som förr.

Jag brukade ju var med när mamma åt. Antingen vid lunch eller middag. Det har jag inte varit på ett halvår. Igår blev det igen. Eftersom mamma var isolerad på sitt rum och inte fick gå ut bland de andra boende. Då hon kräkts under natten. Efter middagen går mamma alltid och lägger sig. Så även igår. Jag är med henne till personalen kommer. Jag är den som stått för större delen av samtalet. Det har varit vissa ord och tydningar från mig som vi har konverserat.

När vi sitter där och väntar säger jag till mamma hur mysigt jag tycker vi haft det. Att det kändes som förr trots att jag fick sitta ute och det inte var som vanligt. Då säger mamma med en hel och felfri mening: Jag tycker det har varit en fantastisk eftermiddag! Glädjen i den meningen går inte beskriva. Från att allt var åt h***ete till att det varit en fantastisk eftermiddag. Glädje!

Ytterligare en felfri mening när jag sedan gick. Som svar på mitt: jag älskar dig, mamma så kom det: jag gillar dig också. Inte samma glädje för jag vet om det. Mer glädje över att mamma får fram orden. Så klart härligt att det är de orden då. Snart kommer det tunga. I bilen på vägen hem från mamma.

Jag lyssnar mycket på Petter just nu. På vägen dit var det Petter och det fortsatte på samma lista på vägen hem. Så kommer ”Mamma sa till mig”. En sorglig och fin låt han gjort. Jag antar i hans mammas minne. Det är så mycket i den sången som stämmer med mig och min mamma. Mamma har alltid stått bakom mig och mina val. Hon har alltid tagit striden för mig om det behövts. Hon har alltid varit den som haft visheten och klokskapen när jag stått och velat. Jag har lärt mig så mycket av mamma. Refrängen säger allt:

Mamma sa till mig: ”Glöm de där och va den du vill va”
Mamma sa till mig: ”Håll huvet högt och tro på dina val”
Mamma sa till mig: ”Jag är med dig i varje andetag”
Mamma sa till mig: ”Jag minns det mamma sa”
Sov gott, vi ses nån dag

Den sista meningen så brast det. För så är det. En dag så är det så det blir. Även om det inte är nu så blev det påtagligt att det kommer. Jag orkar inte att tänka tanken, men där var den, tanken. Vi kan inte styra över döden. Döden är det enda som vi vet med all säkerhet att vi kommer till. En dag. En dag där långt borta. Så långt borta att den inte finns…

Allt går cykler, döden är bestämd
Sov gott nu så träffas vi sen

Då är det tungt. Tungt att tänka på hur det blir sen. Innan vi träffas igen. Mamma sa till mig, att om hon inte hör någonting då är allt bra. Mamma sa till mig, att du får inte mer börda än vad du klarar av. Mamma sa till mig, att du klarar mer än du vet. Mamma sa till mig, att du är den bästa personen som kan vara mamma åt din äldsta son. Mamma sa till mig, att hålla huvudet högt och strunta i vad alla andra tycker. Mamma sa till mig, att hon finns alltid där för mig. Mamma sa till mig…

Ta hand om dig. Ta hand om din tid och dem du tycker om. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Växter

Det är svårt med växter. Jag har bråkat med kaprifolen hela sommaren. Någon vecka efter den blev planterad. Tror jag kommer få satsa på en ny eller något annat till nästa år. Jag vet att bästa tiden att plantera är nu. Fast det hjälper inte när kraften inte finns.

Den ser inte så glad ut. Och det är mitten som hela tiden varit mest utsatt.

Nu har också thujorna börjat bråka. Inte dem som sattes i våras, utan dem som sattes nu i augusti. De började bli bruna grenar på för några veckor sedan. Jag pratade med experten. Som sa att jag skulle ”nibbla” bort det bruna. Vilket jag gjorde. Det var mer än vad det såg ut att vara. Igår när jag inspekterade våra ägor så såg jag att det har blivit gult upp inuti.

Svårt på bild. Ser gulare ut i verkligheten.

Jag vet inte alls hur jag ska gå vidare med detta. Pelargonen tycker nog inte heller om att bo hos mig. Den har inte blommat på hela sommaren. Och väldigt många gula brand har plockats. Det är svårt med växter. Vissa har jättelätt för det, som mamma. Men för mig är det svårt. Jag är glad att alla mina försök ändå fungerar på så många andra växter.

De flesta av klematisen lever. Gräset som jag planterade har börjat att knoppa och har snart röda fina vippor. Rudbeckian, alunroten, höstfloxen, lysimacian, alla fetbladiga, stäppsalvian, revsugan, vintergrönan, stockrosorna, alliumen, sockblomman, nävan, murgrönan, björnbären, minikivin, kameleontbusken, citronmelissen, salvian, ormbunken, dahliorna och många fler tycker om att bo hos oss. Fast det är mig de ska överleva med.

När allt inte går som man tror så får man tänka på allt bra som är. Det är lätt att bli fast i det negativa. Att stanna vid det. Nu är jag inte är på toppform så känner jag hur jag måste lägga mer kraft på att se det positiva. Att se mina fördelar. Det går ganska bra ändå. Thujorna behöver jag lägga lite extra kraft på. Får se om det lyckas. Annars har jag gjort så mycket annat bra och är nöjd.

Ta hand om dig. Jag ska ta hand om mina växter lite extra idag. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Kompromissa

Varför måste man alltid kompromissa. Varför kan det inte bara vara en gång som man inte behöver det. En gång när allt bara blir som man vill ha det. Jag vet att man inte alltid måste kompromissa. Det bara känns så just nu.

Vårt kök håller ju på att falla isär. Kylskåpet är värst. Sedan kommer nog spisen. Efter det stommarna och sist frysen. Eftersom kylen har bestämt sig för att vara frys på vissa platser så har vi bestämt att kolla om vi kan byta våt kök. Att göra en planerad renovering istället för en akut insats. Vi har nu frågat efter offerter på kök och vitvaror.

Nu kommer kompromisserna. Till att börja med så är det ekonomin som påverkar mest. Hade vi inte bytt panel och målat om huset förra året så hade det varit ett annat läge. Det var en stor kostnad. Under tiden vi gjorde det slog någon sönder ett fönster. Våra fönster var tvåglas och vi bestämde att göra en akut renovering som följdes av en planerad renovering för resten av fönstren. Det var en ännu större kostnad.

Sedan har det varit mindre kostnader på vägen som inte varit planerade. Diskmaskinen gick sönder förra hösten. Den fyller ett år om en månad. Vår tvättmaskin gick sönder i somras. Det läckte in genom skorstenen. Vi var tvungna att byta och laga runt den i vintras. Inga utgifter som vi räknat med. Vi gjorde en uteplats med rabatt på nio meter till minstingen altandörr. Planerad. Sedan har vi vår stora och planerade renovering av garaget. Som håller på att bli ett förråd och carport. Snart färdigt men elektrikern kommer att vara en stor utgift. Som vi vet om. Stenläggningen är kvar. En stor utgift. Vi har stenläggning också för vår släpkärra och för baksidans uteplats.

Alla dessa utgifter tär så klart. På det så har vi en pandemi som gjort att våra inkomster är instabila och minskande. Vi behöver leta andra inkomstkällor. Självklart så måste man då kompromissa med ekonomin. Inget konstigt och därför vi tar in offerter. Jag tänkte att man kunde kompromissa genom att skjuta på olika saker och spara ihop ett tag innan bytet. Till exempel skulle vi kunna byta kylen genom att ta bort runt omkring och låta det vara ett hål. Tills vi hade sparat och då kan sätta in stommar. Eller sätta in stommar och byta spis när vi kommit ifatt med sparandet.

Vi sa att vi ska inte byta kök förrän det faller isär. Planerat. Men dumt att det infaller med allt annat som kostar just nu. Fast nu är vi där. Då är frågan hur vi löser det. Jag hade en tanke om att när jag gör om köket så kan jag få det som jag vill ha det. Ett kök som passar mig. Tror ni att det går? Nej, för det första så är jag inte som alla andra. En av de som ska lämna offert på köket sa att hon kanske kunde omvända mig. Den andra tyckte det var jättekul att få jobba med mig och alla spännande saker som jag var ute efter.

Och att inte vara som alla andra innebär också att längden inte är som standardmåtten. Igår fick jag veta att jag kan inte få höjden på bänkarna som jag vill med dem skåpstommarna som jag vill ha. Dessutom skåpstommar som nästan ingen annan väljer. Nu måste jag alltså kompromissa om hur jag vill ha köket. Inte i vilken tid som de olika sakerna görs.

Ska jag välja bort anpassad höjd för vår familj i bänkhöjd? Eller ska jag kompromissa om hur vi kan använda köket i form av lådor och skåp. Eller ska jag kompromissa om allt. Ska vi bara sätta in ett standardkök och låta bli att göra det som vi (jag) vill ha det det. Standard på allt. Måtten på kyl och frys och spis. Måtten på stommar och bänkar. Golv och lampor, allt. Det känns som att om jag inte ens kan få det jag vill ha utan att pengar spelar någon roll. Då kan jag strunta i allt.

Varför måste man kompromissa om allt?

Jag är bara lite trött nu. En helg borta och en hjärna som inte hinner med. Ingen bra kombo för att tålamodet ska var på topp. Jag hoppas att du får en fin dag som är kompromissfri. Att du kan njuta av vädret och ta ett steg i taget. Jag ska försöka med stegen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Frukost på sängen

Efter att har varit borta hela helgen så är det skönt att vara hemma igen. Maken var inte med. Jag har varit på egna äventyr. Jag har varit på uppdrag med Junis. Vi har haft förbundsstyrelse möte hela helgen. Efter att inte ha träffats under sång tid fysiskt så var det skönt att äntligen få göra det. Självklart så gjorde vi det under restriktioner. Vi hade alla enkelrum till att börja med. Det brukar vi inte ha.

Vi har haft digitala möten och träffar under denna tiden som pandemin har pågått. Det är inte riktigt samma sak. Man missar tiden som är emellan. Nu fick vi tid att vara med varandra och då också klara ut saker på rasterna. Hitta andra lösningar och andra vägar. Jag är väldigt stolt att vara en del av Junis. Framför allt för arbetet som vi gjort denna våren. Att ställa om vår verksamhet i stället för att ställa in. Denna sommaren har vi träffat fler barn på läger än förra sommaren. Bara en sådan sak. Självklart säkert och på ett annat sätt än förra året då. Ändå fler barn än förra sommaren.

Att vara borta innebär att jag inte kan få frukost på sängen. Eller, kan och kan. Det skulle jag väl kunna. Men det är inte samma sak att behöva gå upp och göra sig iordning för att sedan gå och hämta frukost för att gå tillbaka till sängen. Det gör jag inte. När jag är hemma så behöver jag inte ens gå upp. För maken går upp och gör frukosten och serverar oss på sängen. Det är en sådan lyx. Och jag uppskattar den så. Mer efter att jag varit borta en helg.

Det är inte bara frukosten jag saknat. Även maken och hans sällskap har jag saknat. Jag har saknat att kunna få vara nära när jag vill och behöver. Att inte höra honom ligga och snusa när jag är vaken på natten, det har jag saknat. Tryggheten av att veta att tillsammans är vi starka. Det har jag saknat. Jag tror maken har saknat mig också. Eller jag vet att han har saknat mig. Nu är ordningen återställd och vi är tillsammans.

Denna veckan blir det till att återhämta sig efter helgens viktiga eskapader. Kommer jag behöva även nästa vecka till. Ett steg i taget. Det finns en del på schemat för veckan. Och jag är glad att jag är hemma och har makens hjälp. Han kanske är glad att han har haft en ledig helg. För förrådet är klart för isoleringen. Nu inväntar vi han som ska komma och ordna in det. Den ska sprutas in. Miljövänlig pappersull. Ett steg i taget.

Som tur är så ska det vara fint väder första delen av veckan. Då hinner jag med ett besök hos mamma i bra väder. Sedan spelar vädret ingen roll längre. För besöksförbudet hävs nästa vecka. Fortfarande årets bästa besked.

Idag har jag fått frukost på sängen. Äntligen. Idag är en bra dag. Ta hand om dig så hörs vi imorgon igen.

Publicerat

Vad gör du?

När du är med andra människor hur gör du då? Är du den som tänker dig för? Den som nästan aldrig pratar? Är du den som är osäker när du är i nya sällskap? Eller är du den som pratar hela tiden? Är du den som styr samtalet? Är du den som tar plats i rummet? Det finns fler alternativ. Sedan är allt också beroende på hur du mår och vilken energi du har.

Jag är nog ofta den som tar plats i rummet. Jag pratar gärna. Jag kan också gärna styra samtalet. Då är frågan hur är mitt bemötande mot andra? Jag träffar så klart på andra som inte gärna tar palts och pratar. Inkluderar jag då i samtalet eller kör jag på? Om jag skulle bli avbruten, hur gör jag då? Hur gör du?

En sak som jag har lärt mig tillsammans med min äldsta son är att det är väldigt oförskämt att avbryta någon. Äldsta sonen har ofta behövt få säga något på en gång för annars glömmer han vad det var han skulle säga. Det har vi jobbat på och nu väntar han. Han frågar också gärna nu för tiden, var du klar? Och så säger han vad han skulle säga. Det enda sättet för att komma dit är att öva.

När man övar på det så är inte det bästa sättet att snäsa av någon när man avbryter. Det bästa sättet är att säga, varsågod, du får säga vad du skulle för att du glömmer men jag var inte färdig. Efter ett tag så kan man säga, Vänta, jag är inte färdig ännu. Och han lärde sig att fortsätta tänka på sin tanke och kom ihåg vad han skulle säga. Nu blir det i diskussioner aldrig några problem. Han kan också avbryta någon gång och inse med att då säga, oj, jag trodde du var klar. Förlåt. Sedan väntar han.

Detta förutsätter att han är i en trygg miljö. Äldsta sonen tar också gärna plats i rummet. Han leder gärna samtalet och pratar gärna. Allt förutsatt att han är trygg i sällskapet. Annars är han helt tvärtom. Han lyssnar, säger ingenting. Svara på tilltal men väldigt kort. När träffen är slut så går han igenom allt en gång till. Han frågar hur han borde ha agerat och vad de andra då hade sagt eller hur de hade reagerat. Han behöver lära sig. För att en grupp med människor är en helt nu värld för honom. Den går inte relatera till någon tidigare situation med andra människor.

Hur skulle det då bli om han fick ett väldigt snäsigt bemötande om han gjorde något som inte passar in? Hur bemöter du dina medmänniskor? Tillåter du dig att ditt dåliga humör eller dåliga dag att gå ut över andra? Om du kommer hem från jobbet och är slut, märker familjen det på ditt bemötande? För att vi ska må bra behöver vi hjälpas åt. Äldsta sonen vet direkt om något inte stämmer med mig. Även om jag bemöter honom fint så känner han att det är något. Inte alltid vad. Då frågar han, är du arg? Är du trött? Om det är nej, på båda så måste jag säga vad det är. Så även om du tror att du har ett bra bemötande så är det inte bara orden du behöver tänka på. Kroppsspråk och uttal och tonläge är lika viktigt. Och det är då mitt kroppsspråk som avslöjar mig för sonen. Tonen har jag lärt mig att ha rätt. Och rätt ord och uttal.

Om han skulle få ett bemötande av någon med rätt ord och uttal men fel kroppsspråk som inte är familj, då skulle han inte fråga. Du vet inte vem du har framför dig alltid. Vi måste alltid tänka på hur vi är och agerar. I allt. Det är inte alltid du möter min son. Och då är det lättare. För han känner och märker den minsta lilla förändring som andra aldrig märker. Du kan alltså hålla masken med ditt kroppsspråk för nästan alla. Men inte min son. Vilket har varit en bra övning för mig. Jag är duktig på det tycker jag. Men jag är också ärlig när någon frågar hur jag mår. Jag är inte den som säger att allt är bra om det inte är det.

Långt inlägg som kan kännas oviktigt. Men det är det inte. Jag hoppas du tänker på hur du bemöter andra människor. Tänk också på att det kanske inte är rätt läge att betunga en annan person med din bekymmer. Ibland måste du lyssna på deras behov. Kanske är det att du är tyst. Där har jag fortfarande lite kvar att jobba på.

Ta hand om dig så hörs vi imorgon igen.

Publicerat

Mitt ansvar och andras

Vad ska jag göra? Med allt. Vad är mitt ansvar att ta hand om? Mig själv. Första. Min barn. andra. Min familj. Tredje. De två sista har ju andra som också tar ansvar. Min barn har ansvar för sig själva också. Min man och övriga familj har också eget ansvar. Vad har jag mer ansvar för? Miljön. Den är svår tycker jag. Samhället. Ännu svårare.

Miljön har jag alltid försökt att tänka på. Jag har varit en urusel trädgårdsperson. Jag har tagit död på det mesta både ute och inne vad gäller blommor. Nu så överlever det mesta i trädgården trots att det har tillkommit massor av rabatter och blommor. Allt på grund av miljön. Att jag ska bidra med växter för att humlorna och andra små ska ha mat. Och då kunna ge oss mat. Är det mitt ansvar? Ja, det vill jag påstå. Nu mer än någonsin. För alla tar inte sitt ansvar. Då behöver jag göra lite extra för att kompensera. Det är också alla andras ansvar. Jag hoppas att det går upp ett ljus till slut.

Samhället då? Hur är ansvaret där. Vad ska jag göra och inte göra? Det är lätt att säga att jag ska ha sjukvård, när jag blev sjuk. Det är min rätt att få opereras och bli fri från cancer. Ja, det är det kanske. Men vad är mitt ansvar i att det fungerar? Det första är skatten. Jag betalar gärna skatt. Men jag överlever gärna också själv på mina egna inkomster. Det blir en balans som ibland har varit ojämn. Jag behöver också se till att sjukvården har fri framkomlighet när det är sommar och sol och alla vill till stranden. Om det är fullt så får jag gå längre eller åka någon annanstans. Det är mitt ansvar för samhället att vi alla kan ta del av vårt fina system.

Är det mitt ansvar om jag ser att någon mår dåligt? Ett barn som far illa hemma? Eller en hemlös som säckar ihop på gatan. Ja, det är mitt ansvar. Och också alla andras. Vi delar på ansvaret för att vi alla ska må bra. Det är svårare att se barnet som far illa mot personen som ligger på gatan. Lika viktigt att se båda. Ibland tror jag vi måste sätta på oss glasögonen för att se detta ansvaret. Jag tror att många både tar av sig glasögonen och sedan blundar. Och tänker att det är inte mitt ansvar. Men vad fel de har. Det är deras ansvar, det är vårt ansvar, det är mitt ansvar. Vi måste göra något om vi ser något som är fel. Vi måste agera för att hjälpa. Det är ansvaret!

Ansvaret för sig själv och familjen är lätt. Som ibland är svårt. För det kan vara ditt barn som far illa. Det kan vara du som är drabbad. Om du inte kan ta ansvaret, skulle du då inte önska att någon annan steg fram och hjälpte?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Jagar eller fångar drömmen

Många är i ekorrhjulet och jagar drömmen. Att jaga drömmen är nog aldrig bra. Jag tror det är bättre att fånga drömmen. Det är så många saker som spelar in i allt. Hur vi lever och vad vi lever för.

Hur fångar man drömmen då? Det första steget är att skriva ett mål. Vad är drömmen? Vad är målet? Vem är med på målet? Är du ensam eller har du någon med dig? Nästa steg är att bryta ner målet. Vad behöver du göra för att kunna komma dit. Steget efter det är att göra efter planen. Det är nu jagandet kan uppstå.

Om du jagar för att du måste, inte för att du vill. Det är kanske någon annans förväntningar som gör att du jagar. För att fånga en dröm så behöver det vara din dröm. Det behöver vara ditt mål.

Att slutföra något så är det vanliga att man måste ha en deadline. Utan deadline så gör du bara tjugo procent av vad du klarar av. För på de sista tjugo procenten av tiden innan deadline så presterar du åttio procent av jobbet. Om du inte har deadline så kommer du aldrig göra åttio procent av jobbet.

Enligt mig så gäller det när du jagar inte när du fångar en dröm. Min dröm är fortfarande levande. Jag har inte fångat den än. Men jag går framåt. Även om det är sakta. Jag är idag sjukskriven och jag kan inte sätta en deadline. Jag vet inte hur eller i vilken takt jag kan ta mig framåt. Så klart kan man flytta fram en deadline. Det blir dock inte verklighetsförankrat när man som jag är i så dåligt skick.

Jag har hjälp med att fånga min dröm. Jag är lyckligt lottad att ha någon att dela drömmen med. Alla har inte den turen. Min dröm har också fått förändras efter min sjukdom. Inte så konstigt. Prioriteringarna ändras. För att jaga, det kommer aldrig att bli aktuellt för mig. Har nog aldrig varit heller.

Jag jagade när jag gick i skolan. Då var det andras förväntningar och min press på mig själv som gjorde att jag jagade. Jag gick fortfarande min egen väg men med andras förväntningar. Det är svårt att veta vad vill jag, när man är ung. Det är nog svårt genom hela livet för många. Vad vill jag? Vad är min dröm? Hur mycket formas den drömmen utifrån andras påtryckningar. Eller från samhället?

Det är inte lätt att gå utanför normerna. Ett exempel, du ska ha ett jobb att gå till. Helst som anställd. Men om du är egen företagare så fungerar det om du har en butik. Då får du godkänt från samhället. Men det är inte säkert någon går dit och handlar. Du får en klapp på axeln och alla tycker du är duktig. Men kostnaderna ska betalas. Om ingen handlar blir det svårt. Har du ingen butik och du säljer något, då är det inte på riktigt.

Om du är hantverkare så är det ok att inte ha en butik eller lokal. Då kan du ha en bil som allt ryms i och kontor hemma. För jobbet görs ju hos kunden. Men du måste ha en märkt bil. Annars är det inte på riktigt. Det är svårt att ha en dröm som är helt sin egen när man är styrd från så många håll.

Jag är lyckligt lottad. Jag har en make som hjälper mig att följa vår dröm. Att inte låta oss styras av andra. Att kunna leva vår dröm och fortfarande gå för att fånga den.

Jag önskar att du hittar din väg. Att du kan jobba för att fånga din dröm. Att du får hjälp på vägen. Att du inte är ensam. Ta hand om dig. Fånga dagen så är du ett steg närmre drömmen. Vi hörs imorgon.

Publicerat

Upptäckt ny funktion

Eller jag har inte upptäckt den som sådan. Jag har kommit på när jag kan använda den. Tidsinställning på tvättmaskinen. Jag är så nöjd med vår nya tvättmaskin. Jag kan inte säga att jag är glad att vår gamla gick sönder. Men jag kan heller inte påstå att jag är ledsen. För så mycket funktioner som faktiskt underlättar, det är underbart.

Igår kom jag på att jag kunde sätta igång tvättmaskinen på kvällen. Vilket jag också gjorde. Så idag kunde jag hänga upp en nytvättad tvätt direkt på morgonen. Helt underbart. Sparade massor av tid på det. Nu kan jag hänga den andra maskinen innan jag ska ge mig ut och plocka svamp.

Det blir ingen fönstertvätt idag heller. Men tvätten kommer bli klar. Och förhoppningsvis så hittar jag en massa svamp. Inte för mycket, för att rensa var ju en mardröm. Lagom är bäst. Om jag hittar lite så kommer dem gå till mamma och en till kantarellstuvning på omelett.

Mamma madde bra igår. Vi satt ute och hade fotvård och firade att besöksförbudet hävs från 1 oktober. Vi firade med hallongrotta och kaffe. Mamma tog också från sin födelsedagschoklad. Igår orkade hon långt över en och en halv timma. Det är rekord. Jag tror mest det beror på att vi firade. Men kanske att det spelar in att hon fått en ny rullstol.

Jag är lång och det är mamma jag ärvt det ifrån. Den gamla rullstolen har inte varit den bästa med inställningar. Benen har inte fått plats på fotstöden. Om det skulle vara bekväm ställning så gick inte rullstolen att köra för stöden tog i marken. Ryggen var så klart för kort. Armstöden gick inte få rätt. Särskilt huvudstöd behövdes. Allt detta verkade vara bättre på den nya. Kanske inte ultimat men bättre. Alltid något.

Födelsedagspresenten i bakgrunden.

Solen tittade fram på oss också. Det var väldigt skönt även om det var svalare än i tisdags. Nästa gång mamma får frisörbesök (mig) så blir det inomhus-klippning. Det är mycket att se fram emot och vara glad för.

Den upptäckta funktionen med tidsinställning kommer nu att användas ofta. Funktionen med att den tar tvättmedel själv älskar jag. Jag sparar både pengar men det bästa på miljön, när maskinen känner av hur mycket medel som behövs i trumman. Som sagt mycket att vara glad för. Jag är tacksam för livet och för allt som kommer i min väg. Även det jobbiga. För det jobbiga bygger och stärker.

Ta hand om dig. Imorgon hörs vi igen.