Trädgården får sin omvårdnad. Ogräset har rensats överallt. Det är ganska lite ogräs att rensa. Det jobbigaste är maskrosorna i landen. Jag har inte något maskrosjärn heller. Det har försvunnit och ingen av oss vet vart det är. Men jag kämpar på med den lilla spaden. Den duger. Det verkar som en höstflox inte överlevde vintern. Men jag ger den lite tid till. Det är mest att hålla koll på läget just nu.
Jag håller på och funderar på vart jag ska flytta hortensian som jag köpte förra året. Den är bara nedsatt i jorden. Jag har också en del alunrötter som jag skulle kunna flytta på som är bredvid hortensian. Jag funderar på om jag ska flytta dem till kruka och se om de överlever krukliv. Och låta krukorna stå ute året runt. De kommer behöva lite pjäs till vintern då.
Det är inte lika mycket med mina blommor på altanen. Jag har fått blommor av svärmor som kommit i jorden nu. Tillsammans med smultronen. De enda som överlevde vintern. De är på altanen. Jag fick också en pelargon av en vän som jag ska se om jag kan få den att överleva. Han har haft så många som 700 olika sorter. Jag behöver alltså bevisa att jag inte tar död på pelargoner. Jag ska göra mitt bästa. Jag har också fått jordärtskockor. Jag vet inte vart jag ska få ner dem i jorden men gott med soppa är det. Därför behöver jag hitta en plats någonstans.
Svärmors blommor.
Jag har inte en enda blomma som överlevde vintern i kruka. Innan jag fick gröna fingrar så lyckades jag få rosorna att överleva i kruka. Detta året verkar allt ha dött utom de tre smultronen i verkstadslådan. Dahliorna har jag inte tappat hoppet om helt ännu. Men palmen dog. Ja till och med smultronen i den andra krukan. Som har överlevt med mig i så många år tillsammans med rosorna. Ja, ja, det är bara att ta nya tag. Nu finns det en kruka på altanen med lite färg. Pelargonen ska också komma ut senare.
Minstingen har kommit hem igen. Så nu finns det en örtträdgård utanför på hans altan. Han har fått intresset att ha örter. Hans mamma fick hjälpa till att plantera ut men det är han som ordnat och haft hand om de hemma hos sin pappa. Nu har de flyttat ut också. Persilja, basilika och mynta. De kommer få det varmt och skönt i söderläget.
Jag vet inte varför men jag tycker om att skrämmas. Alltså så där på bus, stå bakom en dörr när ingen tror man är där. Eller hoppa upp bakom soffan. Eller annat. Gömma sig och på det sättet skrämmas. Allt detta med maken. Några gånger (alla) så har maken nästan fått en hjärtinfarkt. Jag lovade därför att sluta med det. Det har gått bra än så långe.
Det är länge sedan jag stod utanför toalettdörren på kvällen och väntade på att han skulle bli klar på toaletten. Vi har många saker men inte två toaletter på andra våningen. Istället för att ha två olika toaletter på olika våningsplan så använder vi samma på översta våningsplanet. Av förklarliga skäl så får vi då vänta på varandra. Oftast får jag göra mig klar och sedan går maken. Han är då aldrig beredd på att någon står utanför. Fast det spelar ingen roll. Han hade blivit lika rädd ändå.
Så jag har alltså stått och väntat på honom med näsan nästan tryckt mot dörrspringan och när han öppnat så har han haft mitt ansikte en decimeter ifrån sitt och jag har ”buat”. Ibland högt och ibland lite försiktigt. Varje gång har han blivit lika rädd. Som sagt han började bli orolig för att dö av skräck så jag slutade. (Pausade.) Han drar på sextio brukar han säga så jag får vara försiktig.
Igår kväll så skulle maken skrämma mig. På samma sätt med att stå utanför dörren och vänta på att jag blev klar. Vi har sett på film och maken älskar skräckfilmer. Där kan det vara olika skrämseltekniker. Bland annat dockor som rör sig utan att någon varit nära. Det var hans taktik, att han skulle stå nära dörren och nicka på huvudet som en docka.
Han står utanför dörren. Bredvid dörren har vi en helkroppsspegel. Den är med tio centimeters mellanrum från dörren. Han får syn på sig själv i spegeln. Han tappar fokus och börjar titta på sig själv. Så när jag kommer ut så står maken nära dörren och tittar på sig själv. Jag blir inte det minsta rädd. Förstår inte ens att han ska skrämma mig. Han måste berätta det för mig.
Jag fick ingen skrämselhicka men ett gott skratt. En bananfluga hade nog klarat det bättre, att hålla fokus alltså, inte skrämma mig. Maken och speglar brukar inte gå så bra i kombo. Om han ser sig själv är det alltid något han behöver kolla. Oftast grimaser. Han tycker om att göra grimaser OCH se sig själv under tiden.
Tur att maken är så duktig på mycket annat utom att skrämmas. Den delen kan jag stå för i familjen.
Om man sitter och tittar på bilder hela tiden så kommer tårarna (igen). Och om man inte tittar på bilder så kommer det på natten. Inatt drömde jag om mamma. Det var mycket och konstigt. Konsensus var att jag misslyckades med att hjälpa mamma. Jag misslyckades att finnas för mamma. Det var tufft att drömma om.
Handblommorna.
Jag är glad att jag tog bild på blommorna till vårt Hejdå. Det är härliga rosor som mamma hade gillat. Det var väldigt fint på begravningen. Sedan efteråt så la de alla handblommor som ett hjärta på askgravplatsen. Det var fint.
Mammas blommor och mammas skog
Mammas blommor är där de ska. Snart ska mamma komma dit också. Restriktionerna är det prat om att ändra till den 1 juni. Kanske kan vi ha en liten minnesstund för mamma vid gravsättningen. Bilderna och drömmarna väcker sorgen. Men också minnena. De bra minnena. De där vi var tillsammans. Tårarna rinner oavsett om det är bra eller dåligt.
Tiden är rättvis för oss med dygnets timmar. Tiden är inte rättvis för oss med årets dagar vi får leva. Jag är tacksam för tiden du var frisk mamma. Jag är tacksam för tiden du gav oss. Jag är tacksam för det du har lärt mig och mina barn. Jag är tacksam för att du gett oss livet. Jag lovar att vårda det. Idag ska jag försöka vårda trädgården i regnet. Då syns inte tårarna.
Igår var det en härlig dag. Sommarvärme och ledigt. Jag är ju halvtidssjukskriven men lika fullt är det härligt med den där röda dagen. Och att den också bjuder på fint väder känns härligt. Idag är det inte fullt lika fint men en härlig dag är på väg. Det skulle regna idag men inte längre. Nu ska det vara molnigt och lite mindre varmt.
Spaljén blev klar. Vi åkte och köpte armeringsnät och stolpar så vi kunde fästa den. Maken tycker att vi ska lägga en överliggare på. Jag är inte riktigt lika säker på det. Han får bestämma hur han vill göra. Klematisarn har något att växa på och det är det viktiga. Så fort nätet var på plats så la de sig till rätta emot. Tror inte jag kommer behöva binda något.
Stenen borta
Jag har haft en massa sten i rabatten. Det var min första rabatt och att rensa ogräs är inte min grej. Blommor var heller inte min grej. Så det blev klematis samt sten i rabatten. Samt täckbark för att skydda mot solen. Nu är all sten bortplockad. Kanske att jag kommer fylla hela rabatten men växter för att skydda klematisen från solen.
Stolpar
Vi satte stolparna först. Så klart. Sedan på med nätet. Efter att nätet var på så flyttade jag några av växterna. Luftlöken till exempel fick ny plats. Jag spred ut klematisarna lite grann. Två av dem. Så nu kommer det finnas gott om utrymme för alla att klättra. Jag tryckte ju ner en extra förra året. När jag hade köpt en till mamma som var röd. Den såg så himla fin ut att jag köpte en till mig också. Nu är den inte bara nertryckt i ett hål utnajar en riktig plats.
Färdigt.
Gräset är kvar längst till höger på bild. Sedan längst bort till vänster finns nu luftlöken. Bakom nätet. Så den får mycket sol även när klematisen har växt upp. Däremellan är nu fem klematisar. Alla olika sorter. Kommer bli fint hoppas jag när alla växt upp.
Nu är pollentiden här på riktigt. Det har fullkomligt exploderat de senaste dagarna. Från att det knappt har synts något i rabatterna så är det blommor. Sommaren kom i några dagar. Brunnera har fått små söta blommor. Sockblomman har vuxit upp från en halv centimeter till 15 centimeter och med knoppar. Små röda blommor. Mycket spännande att se vad det blir. Vintergrönan blommar. Jag det har exploderat. På stan är det jättefint med alla tulpaner.
Tillsammans med solen är tulpanerna i gott sällskap.
Vi har solsystemet utplacerat med rätt avstånd. Det är coolt tycker jag. På bilden är solen. En meter i diameter. Sedan är planeterna skalenligt utplacerade med storlek och avstånd utifrån solen. Merkurius står på en granitpelare cirka 80 meter bort. Den är inte stor alls. Den är bara en centimeter i diameter. Det står också berättat om varje planet på en plakett. Vi har gått till de planeter som går att gå till. Det är en kul utflykt.
Idag blir det en dag med att försöka lösa spaljén. Den tittade jag ju på häromdagen. Tyvärr gick det inte använda skrotet som fanns hemma. Det räcker inte till. Spaljén behöver bli högre. Idag ska det vara fint väder. Imorgon ska det vara vårväder igen. På lördag ska det regna så idag vore bra om det kunde lösa sig. Jag gissar att det inte gör det men ett försök kan jag göra.
Jag brinner för att hjälpa barn som är utsatta. Att få hjälpen till att komma fram. För hjälp finns att få. Junis gör en rapport varje år där vi frågar kommunerna om de har hjälp att ge och hur många barn som de hjälper. 96 procent svarar att de har hjälp att ge. Trots att det finns så mycket hjälp att få så hittar den inte fram till barnen. Endast 3496 barn får hjälp.
En ynklig procent av alla barn som far illa av alkohol i hemmet får hjälp. EN PROCENT! Jag blir så frustrerad. Jag försöker finnas med på ett hörn att sprida budskapet att hjälp finns. Det går att komma runt och hitta vägar för att hitta barnen. Vi vuxna måste bara våga se, våga fråga och våga göra. Vi vuxna måste vara modiga. Om barnen ska våga vara modiga och berätta så måste vi våga vara modiga och stå kvar och lyssna.
Jag får berättat för mig att personer inom socialtjänsten inte aktivt hjälper barn och unga som dyker upp hos skolkuratorn. Att de kanske hamnar i sitsen att den vuxna med alkholproblemet får hjälp men inte barnet. Vi måste hitta vägarna så att barnen uppmärksammas och får hjälp. Barnen som får hjälp blir oftast mycket bättre vuxna än vad vi kan förstå. Men om de inte får hjälp då är det mycket som kan gå illa. Bland annat ett utvecklat eget missbruk.
Idag tog en promenad i det fina vädret. Jag har varit ute och föreläst mycket om barnen som behöver hjälp. Tidigare när det var fysiskt på olika platser i landet så var det alltid i en tröja med texten ”Barns fullständiga rättigheter”. Nu när det sker digitalt så syns oftast inte budskapet. På ryggen står det Junis. Därför tog jag idag promenaden i tröjan. Dessutom så valde jag att gå förbi Systembolagets kö för alla som måste handla inför långhelgen. Jag behöver inte stå i den kön. Men jag går gärna förbi den med budskapet.
Mamma har hedrats med en massa god mat. Igår grillade vi på kvällen. Mamma grillade aldrig. Hon tyckte om det när man bjöd men inget som hon längtade efter och gjorde det själv. Hon ägde en grill. En sådan där som inte kostar någonting och knappt håller ihop. Den är lika gammal som jag är men ser lika oanvänd ut som när den köptes. Nästan. Jag kommer inte ihåg ett enda tillfälle som mamma har grillat.
Lax, majs och sparris. Kanske att mamma hade tyckt om det.
Mamma älskade all mat och lax på grillen hade hon säkerligen tyckt om. Vi hade majs till igår. Hon hade föredragit potatis. När vi bytte till skorstenständare så ville mamma ha vårt eltändare. Varför vet jag inte. Kanske för att hon inte vill att något ska slängas. Men det hade varit smartare att ge bort den till någon som använder grill än till henne. Hon fick den och jag gissar att den ligger på boden tillsammans med grillen, oanvänd.
Entrecote, klyftpotatis och sallad var något hon kunde göra själv. Jag tror inte hon hade tyckte bättre om det. Grillen var nog ett moment som var för jobbigt. Jag tror att hon inte tyckte det var värt det för att det blev lika gott inne i köket. I veckan så hade vi kött och potatis, något som mamma själv kunde göra. Så klart gjorde hon fisk också men inte på grillen.
Kött och potatis.
Min syster frågade mammas barnbarn vad som var deras favoriträtt från mormor/farmor. Om de förknippade något särskilt med henne. Mat har ju ändå varit en så stor del av hennes och då också våra liv. Äldsta barnbarnet svarade isterband och dillstuvad potatis. Det var otaliga småländska isterband som fick åka med till honom när hon var på besök. Vilket var ganska ofta då hon var med på i stort sätt alla hans matcher.
Näst äldsta svarade tuppkaka. Det är från min äldsta. Han tycker om all mat om han gör den själv. När han var mindre så var maten inte alltid så lätt att lösa. Då han är väldigt känslig för konsistens så var det svårt. Tuppkaka fanns väldigt ofta hos mamma. Men när han skulle komma fanns det ännu oftare. För då fanns något som alltid fungerade. Mamma försökte alltid lösa det så att något fanns för alla. Även om hon också alltid ville att man provade ny mat.
Barnbarnen till farmor svarade torsk med saffran. Det var en sådan där rätt som hon svängde ihop en gång med det som fanns hemma. Hemma hos barnbarnen. Och det blev deras favorit. Hon var duktig på att svänga ihop saker.
Minstingen svarade kantarellstuvning. Till omelett eller annat. Stuvningen är hans minne från mormor. Den är också ett signum för henne. På kräftskivan skulle det alltid finnas omelett med kantarellstuvning. Jag är glad att mamma och jag åt stekt macka med kantarellstuvning i höstas. Även om hennes skulle varit lite bättre. Vi åt båda med god aptit.
Min syster kommer alltid bära med sig hennes biff stroganoff. Mamma och pappa hade ungrare som vänner när vi var små. Jag var så liten att jag antagligen inte ens fanns. Mammas biff stroganoff var jättegod. Kanske för att hon vågade dra till med andra kryddor än vad vi gör i Sverige. Tack vare hennes vänner från Ungern.
Jag har så många rätter som jag kommer sakna med mamma. Rätter som jag med stor säkerhet inte kommer göra själv. Njurar är en. Gräddstuvade njurar med potatis. Fantastisk gott. Mamma ringde alltid och kollade om jag kunde komma och äta när hon hittat kalvnjurar. Tveksamt att jag kommer snoka reda på kalvnjure. Jag kommer sakna piggvar, skirat smör och riven pepparrot. Piggvar är tveksamt att jag kommer hitta också. Mamma hade en riktig matnäsa. Hon kunde lukta till sig bra priser och veta när hon skulle efterfråga det.
Mamma räkmackor kommer jag sakna. Vi åt ju det också tillsammans med mamma för inte så länge sedan. Det är något jag kommer göra igen. På mammas sätt. Med citron och färsk dill på barkis. Det var ofta vi åt räkmackor hemma när jag var liten. Jag kommer också sakna sniglarna. Något som jag skulle kunna göra någon gång. Vet inte men det är väldigt lätt så kanske.
Min bror svarade kräftorna Men jag tror han kommer sakna njurarna precis som mig. All mammas mat kommer vi nog alla sakna. Den mesta, ibland blev det misslyckat. Väldigt sällan men det hände när hon skulle experimentera att det gick fel. Som kräftorna med honung. De kommer ingen någonsin glömma. De gick att äta men eftersom hennes kräftor är legendariska så var det inte populärt när hon ändrade receptet.
Kanske att mamma var så duktig på att laga mat för att hennes mamma var allt annat än just duktig på mat. Bullarna blev goda. Det kommer jag kunna ge min mormor men annat att äta, tveksamt. Kanske är det därför. Men det kan också bero på att hon gick sin egna väg. Att hon ville testa nya saker. Så hon provade sig fram. Om man övar så blir det ofta bra. I mammas fall blev det bra. Mammas mat kommer leva med oss. Och mycket av den kommer vi föra vidare.
Dagen blev lugn igår. Jag gjorde bara en insats under dagen. Som var livsviktigt. Annars var det bara att äta och vila på schemat. Den livsviktiga insatsen var att hjälpa maken att få loss stickan i handen. Den han fick från trappräcket när han skulle gå upp för att göra popcorn. Den var stor. Lika långt in i handen som den var utanpå. Det blev en hjälpinsats för att få bort den.
Den gjorde ont tydligen.
Utöver det så var det ganska händelselöst. Idag håller jag på att tvättar. Det är fint väder och går att hänga ute. Jag ska också försöka se om jag kan lösa en ny spaljé till mina klematisar. Jag vet inte än om jag löser det men jag ska försöka. Den spaljén som jag hade innan är slut på lager så det är inte bara att köpa en ny.
Jag har delar kvar från vårt gamla trappräcke. Det tänker jag att jag ska kunna få upp som spaljé. Jag använder det på två andra ställen. Skillnaden är att där har jag vägg bakom som jag fäst den på. Här ska den vara i marken. Kanske att jag måste svetsa lite stag på. Eller jag, sonen får svetsa. Men innan det ska jag prova utan svetsning. Vi får se hur det går.
Idag får det fortsätta att vara lugnt. Att inte träffa någon eller utsätta mig för en massa intryck. Min kropp behöver vila. När man inte sover så bra så måste man låta hjärnan vila från intryck för att orka i kroppen. Tvätt och spaljé alltså är det på schemat idag. Imorgon är det arbetsdag då behöver man ladda upp för det.
Det börjar bli vår nu. På riktigt. I veckan som kommer ska det bli varmt och skönt. I natt var jag på jakt. Det var härligt väder ute. Inte så varmt men fåglarna kvittrade och det räckte med en tunn jacka. Det regnade inte. Det var ett härligt väder att ge sig iväg på jakt i.
Ibland är det bra att jag inte sover. Då kan man göra sådana eskapader en vårnatt. När äldsta sonen ringde 03.15 så svarade jag omgående. Han var mycket orolig och behövs prata med sin mamma. Det var ett ljud i hans lägenhet. Han kunde inte riktigt höra varit ifrån men det kunde vara köket. Köksdörren var stängd. Han har alltid öppet fönster i köket.
Jag frågade om han trodde det var ett djur i köket. Ja, det kand et vara. Jag undrade hur det skulle kunnat komma in? Även om köksfönstret är öppet så har han myggnät. Myggnät som är väldigt täta med gummilist och fastskruvade. Allt för att äldsta sonen inte klarar av djur. Absolut inte småkryp. En fluga är katastrof om den kommer in. En fluga gör att sonen inte kan koncentrera sig på det han ska. Han hör bara flugans surr. Hur skulle ett djur ha kunnat komma in?
Jag frågade om han varit på balkongen och försökt att kika in därifrån genom fönstret. Det hade han, men det var för mörkt för att kunna se något. Jag hörde också något ljud men det var svårt att höra över telefonen. Ganska omgående frågar jag om jag ska komma dit. Jag vet inte om du någon gång har försökt att hjälpa till att felsöka en dator via telefon. Det är jättesvårt. Men på plats så ser du helheten och löser det fort. På telefon kanske det aldrig löser sig. Jag åker dit. En vårnatt som visar sig vara bra för jakt i äldsta sonens kök. Det var skönt ute och att höra fåglarna kvittra och att dagen nästan börjar gry.
Jag visste att sonen inte ville gå in i köket och kolla själv. Han tycker verkligen inte om djur. Han skulle antagligen väcka hela kvarteret om han skulle behöva få ut en fågel själv mitt i natten. Och för att få ut den hade han behövt skruva loss det stora myggnätet och vara med fågeln väldigt länge. Eller ännu värre tillsammans med en råtta. Det har varit mycket råttor i år och vi har haft Anticimex där för att hjälpa oss senast i mars. En råtta skulle antagligen ta livet av min son. Vi skulle behöva sälja lägenheten. Med en gång. Sonen hade inte sovit vidare i den lägenheten om det var en råtta som kommit in.
Jag är hos sonen på fem minuter. Han öppnar ytterdörren innan jag är uppe för trappan. Han är i full stridsmundering. Han hade väntat länge innan han ringde. Han var orolig över vad det var som fanns i hans lägenhet. Det fanns inte en chans att han hade kunnat somna om och lösa det idag. När han ringt så var de fem minuterna en livstid. Jag kommer in. Jag stänger dörren. Ljudet hörs. Jag säger: Batteriet är slut i brandvarnaren.
Brandvarnaren sitter ganska högt upp ovanför sonen huvud precis när jag kommer in. Jag plockar ner den tar ut batteriet. Går in i köket för att visa att kusten är klar. Sonen andas igen. Det var inget djur i hans lägenhet. Han kunde fortsätta att sova där. Även den natten. Jag sa till honom att det var bra att han ringde. Han hade aldrig kunnat sova med det ljudet och inte veta vad det var. Han blev ännu lugnare. Jag kramar honom och åker hem igen i vårnatten. Jag var borta i en kvart på min jakt i äldsta sonens kök.
Jag berättar inte om detta för att förnedra min son. Jag berättar om detta för att öka förståelsen för att vi alla är olika. En batteri i en brandvarnare håller i flera år. Senaste gången batteriet var slut för sonen så var det en helt annan situation. Om man är autistisk så det svårt att applicera andra liknande situationer på en annan. Förra gången tog batteriet slut på dagen. Det fanns andra ljud att lokalisera också. Det var inte stängt in till köket. Det fann ingen balkong. Det var så många olika saker som skilde sig att ljudet gick inte att förstå att det var samma.
För äldsta sonen var denna situationen helt annorlunda. Om jag hade tänkt till lite så hade vi kunnat lösa det på telefon. Fast som jag skrev innan att lösa en datorproblem över telefon är jättesvårt. Det var samma här. Jakten behövdes för att lösa problemet. Sonens lägenhet var djurfri. Vilket var en lika stor lättnad för mig som för honom. Jag hade inte orkat ta tag i att sälja en lägenhet just nu. Och hitta en annan. För det var inte orimligt. Med tanke på allt som min son råkar ut för så var det verkligen en risk att det fanns ett djur i hans lägenhet. Han har ändå varit ett mordvittne. Hur många har varit det i sitt liv?
Jakten gick bra. Det är skönt. Idag regnar det så det blir ingen tvätt. Det blir inget jobbande i trädgården. Det är inget årsmöte att klara av. Det finns inget djur att avliva. Idag blir det en lugn dag inomhus.
Det var en jobbig dag igår. Samtidigt som jag är så glad för all kärlek som kom. Både via fysiska möten men också via telefon, minnesgåvor, blommor och alla som var med digitalt på mammas begravning. Mammas omsorg för alla andra blev tydlig igår. Omsorgen hon visat för andra kom tillbaka igår. Det var ett fint Hej då (för nu) till mamma.
Det var många ämnen som vi hann gå igenom igår. Mina barn har inte upplevt jättemånga begravningar men lite för många för sin ålder. Alla deras mor- och farföräldrar har nu gått vidare. Det blir lite fler tankar när det väl har hänt och man ska uppleva det. I bilen på vägen hem så frågade äldsta sonen om han hade uppfattat sin mormor rätt.
Om det stämde att hon var konservativ men också radikal. Två saker som kanske inte borde gå ihop men som gjorde det väldigt mycket med mamma. Vi bestämde med en gång att något med Frank Sinatra skulle spelas igår. Min syster förslog My Way och den är helt rätt. Så den valde vi. Den beskriver precis hur mamma levde och får också med det radikala tillsammans med det konservativa.
Mamma var mycket för traditioner. Men mamma skulle aldrig klanka på någon annan om det inte blev precis som det skulle. Mamma är den som skulle säga, nu är det som det är och nu gör vi så här. Traditionen är viktigt men inte på bekostnad av att någon ska fara illa. Mamma var mycket för familjen. Mamma vårdade sin pappa hans sista år i livet efter en stroke. Hon fick mycket tid tillsammans med sin pappa och det var viktigt för mamma. Samtidigt så hade hon gått sina egna väg tidigare i livet. Som kanske morfar inte var helt nöjd med hennes val. Men mamma gick ändå.
Hon flyttade från byn och jobbade. Det var en väg som inte var förväntad att mamma skulle gå. Men hon gick ändå. Hon var både konservativ och radikal samtidigt. Svårt att kunna förklara men så var det. Äldsta sonen är av samma skrot och korn. Vilket han har full insikt om och var nog också lite nöjd att han har det från mormor.
Mamma gick sin egna väg och uppmuntrade alltid oss att göra detsamma. Även i lägen när hon själv hade önskat något annat. Allra helst hade mamma velat att vi bott nära. Att vi hade kunnat träffas på ett annat sätt. Samtidigt som hade stor stolthet i att vi gått vår egna väg och gjort det vi har trott på.
Jag fick fina ord sagda till mig på begravningen om vad jag gör. Och jag blev påmind om hur mycket mamma tyckte det var bra också. Det jag gör. Att jag tänker på barn som far illa och att jag försöker göra något åt det. Mamma var stolt över alla sina barn och sina barnbarn. Mamma hade fin kontakt med oss alla. Hennes andetag lever nu vidare i oss och vi får fortsätta göra henne stolt. Både barn och barnbarn.
Vi syskon åt mat tillsammans innan vi skingrades. Vi hann att gnabbas på precis det där sättet som mamma älskade. När mamma bara satt tyst vid bordet och log medan vi höll på och pikade hej vilt. Igår gjorde vi precis allt det där och mamma var med oss. Vi åt självklart ostkaka, precis som mamma hade haft det. Ostkaka äter man vid högtider även denna gång.
Självklart med hjortronsylt till.
Självklart tog vi lite bilder. Blanda annat på mig och mina syskon. (Ja mamma, vi pikade henne för att hon står på tår.) En sådan sak som mamma gärna ville att vi gjorde. Fotades tillsammans. Ja, inte hon då. Utan vi barn. Men hon ville inte gärna vara med på bild. Det är något hon har fått stå ut med alla gånger jag hälsat på. Att hon och jag tog selfie tillsammans. Denna gången blev det ingen selfie men likväl bild på mig och syskonen.
Jag och mina syskon. Jag är minstingen (i ålder i alla fall.)
Mammas begravning var väldigt fin. Vi gjorde inte allt rätt men det blev som det skulle. Mammas sambo var ute i skogen och plockade granris från granar som mamma planterat för många år sedan. Det tillsammans med mossa från byn och hennes älskade orkidéer och rosor så var hennes kista som gjord för henne. Mossan blev ett hjärta. För ett stort hjärta hade min mamma. Ett hjärta som rymde alla som ville.
Mamma du fattas mig.
Tack till er alla som på något sätt var med. Tack till alla minnesgåvor. Det var många oväntade minnen som vi kommer bära med oss för allt ni gjorde för oss igår. Tack till alla era tankar för oss igår. Tack för all er omtanke. Idag skiner solen. Det är mamma som visar oss att vi har en ljus framtid att vänta och hon kommer att vara med, bara lite på avstånd.
