Författare: Josefin

Publicerat

Ingen tumör

Maken hade ont i huvudet i natt. Han har nästan aldrig ont i huvudet. I natt var det tydligen ganska illa. Ingenting hjälpte (eller nästan ingenting). Självklart så låg han och analyserade vad som kunde vara orsaken.

Det var nästan så han hade väckt mig för att det gjorde så ont. Men omtänksam som han är ville han inte väcka mig när jag väl sov. Han berättade det på morgonen att han haft besvären. Han har fortfarande lite ont. När han rör nacken och lutar huvudet framåt. På natten hade han ont så det strålade ut i käken och ner i nacken.

Eftersom det har släppt så är jag inte så orolig. Maken har heller inte ringt 1177 eller haft en tanke på att söka hjälp för det. Så jag säger (skämtsamt) till maken att det kanske är en tumör. Nu sa jag det försent. Det snabba svaret blev: En tumör känns inte. Det har jag redan googlat. Jag: Den kan ju vuxit sig stor och trycker på något som gör ont. Maken: Är den så stor så dör jag snart så då sk..er jag i det.

Det är inte helt lätt att leva med en hypokondriker. Är nog inte så lätt om man är hypokondriker heller (vilket maken är). Jag brukar säga till honom att han inte få googla på saker. Han blir helt hispig. Denna gången blev han inte det. Fast han inte fått något svar på vad det kan vara.

Jag resonerar som så att om ibuprofenen (med barnstyrka) hjälpte så att det värsta försvann, då är han inte döende. Han behöver i och för sig ha ont för att kunna ta en värktablett. Om han inte har ont så blir han alldeles vimsig och lite lyrisk. Det är därför han måste ta barnstyrkan. Om han skulle ta vuxenvarianten skulle han bli väldigt påverkad även om han hade riktigt ont. Denna gången vet han i alla fall att han inte har en tumör. Oftast är det ju dödliga sjukdomar han har.

Publicerat

Bra vänner

Hur är man en bra vän? Jag skulle kunna bli så mycket bättre på det. När jag blev sjuk så tappade jag orken. Orken för allt. Jag orkade inte ens titta på TV. Allt var jobbigt. Det var tufft. Det är tufft fortfarande men inte på så många plan som då. Nu är jag mest trött hela tiden, men orkar ändå att göra lite grann. Och om jag gör för mycket då får jag sota för det. Fast på ett sätt som om man var sjuk i feber. Ligga och vila men orkar titta på TV i alla fall.

När jag blev sjuk var det inget jag höll hemligt. Jag pratade öppet om det. Jag hade jättemånga som brydde sig om mig. Som hörde av sig och vill veta hur allt gick. Det är ett sätt att vara en bra vän. Man hör av sig. Jag själv blev jättedålig på att höra av mig. Orken fanns inte. Orken fanns inte att ta alla samtal som kom in. Då kände jag mig som en mindre bra vän. (Fast jag vet att jag inte var det.)

Även om jag blev sjuk så fortsätter alla andras liv. Det innebär att det händer saker i deras liv hela tiden. Att vara en bra vän betyder att man ska finnas där för sina vänner. Inte för min skull utan för deras skull. Att dela tuffa tider med någon annan kan vara precis det som är avgörande för hälsan. Jag försökte när jag var som sjukast men det var mycket fokus på mig själv. Bara att ta en dag i taget.

I helgen fick jag en present på trappan. Med ett sms som sa att det finns en present där. Det har jag fått en hel del av under min sjukdomsperiod, presenter. Jättegulliga saker som bara visar att jag tänker på dig. Denna gången var det hemgjorda frallor och en ros. Det som gör detta så speciellt och som fyller mitt hjärta med värme, är att denna personen är i en tuff period i livet just nu. Trots det så tänker hon på mig.

En enkel ros kan förmedla mycket.

Jag önskar att jag hade haft samma styrka för två år sedan. Men att ångra vad vi inte gjorde eller gjorde finns det ingen nytta med. Det vi får göra är att ändra något för att inte göra samma sak ingen. Jag hoppas att vi alla får med oss att finnas för våra medmänniskor nu. Tyvärr finns det massor av människor som inte har några vänner alls.

Det finna alltid en orsak till att någon beter sig på ett sätt. Ibland är det på sätt som vi inte tycker om. Glöm inte att det finns en orsak. Om orsaken är att de har haft en tuff uppväxt, eller har det jobbigt hemma i ett förhållande, eller om de har en sjukdom eller om de bara är stressade, det vet vi inte om vi inte frågar. Att visa att vi finns för alla är vad vi behöver just nu. Om en person har det värre än någon annan gör inte det lättare för någon av dem. Omtanke, om vi bär det med oss tror jag att vi kommer att ta oss ur denna krisen på ett bättre sätt än utan.

Publicerat

Vad vågar man

Vågar man ta fram en näsduk och torka näsan uta bland folk idag? Vågar man nysa? Vågar man säga att man rör sig ute? Vågar man umgås live med någon? Vågar man säga att man behöver hjälp ekonomiskt som egen företagare?

Vad vågar man göra idag? Jag kom på mig själv med att gå för nära en annan person på affären. Vi båda plockade lösgodis. Flera gånger kom jag på mig själv. Det var bara jag som gick för nära. Bara dök in när jag såg vad jag ville ha. Fast den andra var i närheten. Vågar man berätta att man gjorde fel. Vågar personen påpeka, att håll avstånd? Vågar man säga att man köper plockgodis?

Jag upplever det tufft att som egen företagare att säga att jag inte får någon hjälp om man jämför med anställda. Jag klagar inte. Jag påpekar bara att vi resonerar olika. Det blir lite vi och dem känsla. Att jag som egen har lite satt mig i sitsen själv som vill tjäna pengar. Om jag valt att vara anställd så hade jag haft mer rättigheter.

Jag vill inte att vi ska ha vi och dem känsla. Jag vill att vi tillsammans ska försöka fixa detta. Jag och min make har klarat oss ur en väldigt svår kris men också andra mindre kriser innan. Vi fixar detta. Vi har inte massor av pengar. Vi klarar oss ett tag till men vi har all rätt att vara oroliga. Även om hotet inte är imorgon.

Vi försöker att hjälpa där vi kan. Vi försöker att göra det vi brukar men också lite till. Vi har köpt mer saker än vad vi behöver. Vi har till exempel beställt en stor mattan från Rag2Rug. Vi behöver den egentligen inte men de har det tufft och då vill vi bidra. Vi äter ute mer än vad vi gjorde innan. Nu har också minstingen fått utelunch två gånger per vecka, som vi tänker nyttja. Allt för att hjälpa varandra.

Min fråga är vad händer när våra pengar är slut? För slut kommer de att ta. Våra inkomster har minskat och kommer att minska mera om detta fortsätter en längre tid. Är lösningen att vi alla gör som vi brukade? Fast på ett annat sätt? Take away mat istället för att äta ute. Beställa kläder, blommor med mera via take away istället. Eller är lösningen att vi alla låter bli att göra inköp och väntar på bättre tider?

Publicerat

Vi behöver staket

Vi har inte haft något att rama in vår trädgård med på många år. Vi hade häck innan. Jag är inte den bästa trädgårdsmästaren som finns. Därför var inte häck något bra alternativ.

Något som jag tycker är tråkigt är att vi behöver ha något som skärmar av trädgården. Under denna tiden som vi inte haft det så har det försvunnit grejer från oss. Stegar, cykel och annat. Inte jätte mycket men det har ändå försvunnit. Många av sakerna har vi hittat igen. Vilket innebär att någon bara har tagit det för tagandet skull. Inte för att de behövde saken.

I natt så har det varit någon som förstört vår kant som ska gå runt gräsmattan. Vi ska göra ett staket. Men för att slippa ogräs och lättare kunna klippa gräset så har vi bestämt att sätta en plåtkant och sedan ha sten under staketet. Självklart med ogräsduk under stenen. Den har nu blivit söndertrampad på vissa ställen.

Maken blir som Kalle Anka. Han lugnar ner sig fort som tur är. Det jag inte förstår är varför ska det behövas ett staket för att folk ska låta bli att gå i vår trädgård? Det är tydligt avgränsat men inget som sticker upp. När vi hade häcken, som inte var speciellt hög, så hade vi inte dessa inkräktare. Jag har inga problem med om någon bara skulle gå i min trädgård. Det jag har problem med är att de tar med sig saker som tillhör mig. Eller förstör saker som är mina.

Vi behöver helt enkelt få upp vårt staket.

Publicerat

Mat är livet

I vår familj så älskar vi mat. Mat i alla dess former, konstiga och mindre konstiga. För oss är mat viktigt. Det har kommit fram i mina tidigare inlägg. Att samlas kring mat är något som är värdefullt. I många kulturer så tror jag att maten är något som binder oss samman. Bara för att vi älskar mat så betyder inte det att vi inte tycker om snabbmat. För det gör vi också.

All mat är bra mat. All mat är god mat eller mindre god mat. Vi använder oss aldrig av äcklig mat. Med det sagt så finns det ett ställe som jag gärna undviker. Ett ställe som jag verkligen inte uppskattar maten på. Det stället är McDonalds. Jag har svårt att förstå att det är så populärt. Även om man har barn. Mina barn har aldrig haft det som favorit.

En fördel med McDonalds är att maten smakar lika vart du än är i världen. Det är bra om man har en autistisk son. Bara att kunna ha McDonalds som alternativ om man ska äta ute är bra. Man säger till äldsta sonen om du inte gillar maten på denna restaurangen så går vi till McDonalds och köper åt dig sedan. Vilket har lett till att han har alltid provat. Och vi har Aldrig behövt nyttja kortet med McDonalds för att sonen inte ryckte om maten på första stället.

Det är dock två saker på deras meny som jag faktiskt gillar. Det är deras milkshake samt ÄPPELPAJEN. Äppelpajen är magiskt god. För många, många år sedan bytte de ut milkshaken. Så den är odrickbar nu. Minstingen och jag sitter och pratar om hur han följer med en kompis ibland just till McDonalds. Kompisen tycker det är väldigt gott och minstingen tycker att det är tråkigt om de inte ska äta tillsammans. Och jag beklagar mig för hans skull men påpekar att han kan ju i alla fall ta en äppelpaj.

Mamma den är ändrad. Den smakar inget gott längre. AHHHH, men hur länge sedan är det. Nu kommer det ju inte finnas någonting som jag kan beställa om jag skulle bli tvungen. Vi googlar lite och inser att det är två år sedan de bytte recept. Jag lugnar ner mig lite och får stilla mig i att om jag inte ätit där på två år (och antagligen några år till) så är det ingen fara för mig.

Däremot så kommer det nu att experimenteras här hemma för att se om jag kan få till en god äppelpaj som man friterar. Vi får se hur det går.

Publicerat

Så mycket att göra

Långsam start idag. Älskar det. Sedan blev det en powerwalk till Stenbutiken. Där tittade vi på lite plattor till carporten. Och sedan gick vi hem igen. En promenad på ungefär en timma. Längre om man räknar in buitkstittandet.

Nu jobbar maken på med att sätta panel över vår nya yttervägg. Det ska bli skönt när allt är klart. Frågan är om det blir klart. Det är nog snarare så att det kommer vara dags att börja om när man tror man är klar.

Kommer bli fint när det är klart.

Jag är dock väldigt nöjd med att vi har nya fönster. Det ska upp plåtar och lite annat innan det är klart men det kommer. Med två fönster istället för fyra till höger om dörren så känns det nästan som att man sitter ute. Vi har matbordet precis innanför där.

Syns inte så tydligt alla fönster. Men så här var det innan.

Trots allt som behöver göras på vårt hus. Så kommer jag att njuta av vår altan i massor i sommar. Och om man skulle få tråkigt på altanen så är det bara att göra något av allt som behöver göras.

Publicerat

Ändrade rutiner

Denna veckan har inneburit många brutna rutiner. Vi har inte tränat en enda gång till exempel. Det har det inte funnits utrymme för när det har varit gipsdamm överallt. Vi har ätit lunch i källaren för att vi inte kunnat vara i köket. Vi plockade fram vår micro och ställde i källaren för att vår hantverkare skulle kunna värma sin mat.

En annan mycket viktigt sak som ändrats är att vi har ätit frukost nere i köket. (Efter allt städande varje kväll så kanske det var skönt att få använda sitt kök en gång per dag i alla fall.) Mycket besvärande för mig att behöva gå ner till köket för frukost. Jag är van att alltid få frukost på sängen. Varje dag så gör maken frukost åt mig som han tar med upp till sovrummet. Jag är bortskämd, jag vet. Det är den bästa starten på dagen. Att få vakna långsamt och äta frukost.

Detta började maken med för så länge sedan så jag kommer inte ihåg när. Det var inte när nyförälskelsen var. Eller nyförälskelsen håller ju på fortfarande. Men jag fick det inte när vi bodde i Västerås. Jag gissar att det pågått i ca tio år av våra snart femton år tillsammans.

Att han ger mig det varje morgon är mest av omtänksamhet för mig men också lite för att han är hungrig. Vi gör det mesta ihop. Äta måste vi göra ihop. Och maken blir (som jag sagt innan) hungrig före mig. Så för att vi ska äta ihop så gör han mat åt mig och vi äter i sängen. Annars skulle han behöva vänta på min långsamstart innan han får mat.

Varje morgon, eller varje morgon när vi är hemma, får jag det. Ibland händer det att dessa rutiner ruckas. MEN idag så är det som vanligt igen. Frukost på sängen och en långsam start!

Publicerat

Att planera ett årsmöte när Covid-19 pågår

När man måste ha ett årsmöte för att kunna fortsätta sitt arbete. Hur gör man då när Covid-19 härjar? Här spånas det för fullt för att kunna genomföra ett beslutsmässigt årsmöte utan att behöva träffas.

Digitalt tänker alla. Men riktigt så enkelt är det inte. Alla har inte tillgång till att kunna vara med digitalt. För att göra det möjligt för alla att kunna vara med så ska en bemannad station upprättas. Där ska alla handlingar finnas. Det ska vara separat ingång och utgång. Ingen ska behöva träffa någon. De som bemannar ska hålla ett avstånd på minst två meter. Det ska finnas möjlighet att ringa in istället för att komma.

Vi har många fler smarta saker som vi kommer fram till. Det känns bra det här. Att vi är kreativa och kan lösa saker fast på ett annat sätt.

Det är en bra dag idag!

Publicerat

En ny dag

En helt ny dag att se fram emot. En helt ny dag som jag bestämmer hur den ska bli. En helt ny dag och solen skiner.

Utsikten just nu. Genom ett nytt fönster. Där satt det två innan.

Igår blev fönstrena putsade. Men ingen städning efter sista fönsterbytet. Den orken fanns inte. Eller orken fanns inte till fönstrena heller. De blev dock putsade men inte bra. De är alldeles flammiga men det viktigaste är att vi ser att det inte är några skador på fönstrena till besiktningen.

Denna dagen är min. Denna dagen ska njutas. Även om den kommer innehålla städning av kontoret. Jag ska njuta varje sekund. Det har jag bestämt. Denna veckan har varit en av de jobbigaste på väldigt länge. Jag har sovit extra dåligt. Den timman som jag brukar få sova på morgonen har jag inte kunnat då vi har haft arbete med fönstrena. Jag är hur trött som helst. Kroppen vill inte riktigt lyda. Det värker och är bara tungt. Jag kan välja att vara i det. Att allt är jobbigt. Men jag väljer att inte vara i det jobbiga. Jag väljer att njuta och att se hur mycket jag får gjort trots krämpor.

Jag väljer att vara stolt över mig själv och vad jag presterar. Jag väljer att vara glad. Jag väljer att vara nöjd med vad jag har. Och det är så mycket lättare när solen skiner, eller hur. Idag är en bra dag!

Publicerat

Tar inget ansvar

Vad händer när skolan säger att de inte tar ansvar för äldsta sonen på skoltid? För det var vad vi fick till oss. Att han var DUM I HUVUDET och att de inte tog ansvar för honom. Det skrev jag om i Skolans idioter. Vad händer om arbetsgivaren inte tar ansvar för den som är anställd på arbetstid?

När detta sker går han andra terminen i sexan. Det vi gjorde var att vi höll sonen hemma från skolan. Självklart svar för mig. Jag hade heller inte gått till jobbet om min arbetsgivare inte tog ansvar för mig på arbetstid.

Vi har ju skolplikt i Sverige. Om jag håller min son hemma så måste jag på något sätt agera. För att inte få problem från annat håll. Vi ringde Skolverket och frågade hur vi skulle göra i detta läget. Det blev ett kort svar: Anmäl skolan till Skolinspektionen. Det gjorde vi.

En anmälan tar några dagar innan det kommer till skolans kännedom att det har gjorts en. När skolan fått det till sig, då kom det ett samtal (väldigt upprört sådant). Specialpedagogen (eller specialagent som vi kallar henne) ringde och talade om att om det var krig vi ville ha så var det KRIG vi skulle få! Varpå jag svarar att vi hade inget alternativ än att göra anmälan då de inte tar ansvar för sonen på skoltid. Hon är så upprörd så jag ser framför mig hur spottloskorna flyger när hon pratar: Men han är ju välkommen till skolan. Det är ju ni som inte låter honom komma hit!

När jag tänker tillbaka på allt som min son fått vara med om så känns det ibland som jag bara har drömt det. Hur kan vuxna människor som jobbar som pedagoger säga det ena och inte förstå vad konsekvensen är på andra sidan. Jag frågade om hon gått till jobbet om hennes arbetsgivare inte tog ansvar för henne när hon var på jobbet? Nya spottloskor: Klart jag inte skulle. Men det är ju inte samma sak.

Tyvärr är inte allt en dröm. Det har hänt på riktigt. Och händer fortfarande på skolor runt om i Sverige. När skolan förstod att vi inte skulle låta sonen gå till skolan utan att de tog ansvar för honom, eller dra tillbaka anmälan, så började det hända saker.

Han blev erbjuden en egen lärare för hemundervisning. Fast självklart kunde vi inte vara hemma hos oss. (För det hade varit ett förslag från oss tidigare. Klart de inte kan göra något som vi tyckte.) Anledningen till det är att ingen, INGEN, är bekväm med att jobba hemma hos någon. (Stora ord med tanke på att det finns massor av människor som jobbar hemma hos någon, ett exempel är personliga assistenter.) Platsen där undervisningen skulle ske blev på Musikskolan. Det var en lärare som inte jobbade som det just för tillfället, som skulle undervisa sonen. En helt ny person utan relation till varken sonen eller skolan.

Då var det sex veckor kvar i skolan. Han hade varning i alla ämnen. Han skulle inte bli godkänd enligt skolan. Detta för att han var dum i huvudet. Efter tre veckor så hade äldsta sonen och läraren hämtat in hela sexans kursplan. Sonen var godkänd i alla ämnen. De resterande veckorna så läste de Robinson Cruse. Den läraren var en av de ljusglimtar som finns i skolans värld. Men han jobbade ju heller inte som det då. Hur som helst, han förstod. Och han lyfte sonen. Han förstod också att det var inte läge att säga till skolan att de var klara på tre veckor. Då blev det högläsning av en bok som kunde intressera båda i följande tre veckor.

Eftersom skolan gjorde dessa ändringar och därmed tog ansvar för sonen på skoltid så fick de inga anmärkningar från Skolinspektionen. I överlämningen till sjuan så blev det samma visa igen. Han kan ingenting. Han är inkompetent vad gäller matematik. Han är en bråkstake. Han måste gå i särklass för han är underbegåvad. Och så blev det. Sonen fick börja i särklass i sjuan. Men det är en annan historia för en annan dag.

En sak är säker, min son är inte dum i huvudet! Att jag är ett pain in the a… Det är en helt annan sak.