Författare: Josefin

Maken sa ja, som ni redan vet. Det var inget vackert friande från någon av oss. Vi kom helt enkelt fram till att vi ville gifta oss. Det var det naturliga att göra. Det vi la tid på var att bestämma hur och när.

Min fina make tränade väldigt mycket på den tiden (lite för mycket). Vi tränar än i dag och njuter av det. Dock inte med samma frekvens. Det vi hade gemensamt var att vi tyckte om att cykla. Jag cyklade dock inte på lika avancerad landsvägscykel som maken gjorde. Maken styrketränade mer och jag körde mer konditionspass. Vi kom fram till att vi ville ha ett träningsmål i samband med vår förlovning.

Efter en månad ungefär så bestämmer vi att vi ska cykla upp för en alptopp. Maken följde Tour de france och han tyckte att Alpe d’Huez skulle vara en spännande etapp att cykla uppför. Den har en snittlutning på 13,9 procent. I snitt! Alltså väldigt mycket brantare där det är backe. I serpentinkurvorna är det en piece of cake. I Sverige har vi en del branta backar. Men ingen som vi kunde träna i för att cykla i alperna. Den längsta branta backen vi har i Sverige ligger i Höga Kusten. Den är ”bara” 2500 meter. Långt ifrån vad vi skulle cykla uppför.

Vi tränade så gott vi kunde. Vi köpte landsvägscyklar med kolfibergafflar. Vi skaffade även träningsrullar för att kunna träna inomhus, då vintern närmade sig. Vi ställde upp framdäcket för att simulera uppförsbacke. De tuffaste inställningarna på både cykel och rulle för att träna så hårt som möjligt. Vi cyklade i stort sett varje dag. Fram till det var dags. När våren kom så var det utomhus som gällde och de branta backar vi hittade tog vi om igen och om igen.

Vi hade bestämt att på min 30-års dag skulle vi cykla uppför toppen och förlova oss där upp. Maken hade en del krav på den här turen. Vi fick inte sätta ner foten på hela cykelturen uppför. Vi skulle ta backen i ett svep. Om vi satte ner foten så fick vi börja om från början. Backen är drygt en och en halv mil. En och en halv MIL, uppför! Nedfärden spelade inget någon roll. Då fick vi pausa hur mycket som helst.

Alla sa till oss att vi skulle skaffa ett annat drevpaket för att kunna växla ner till lägre växlar. Maken och jag fattade aldrig poängen med det. Klart vi skulle klara det med standard (i Sverige, ja) dreven. Träningen här hemma så skulle jag nästan vilja kunna växla upp mer. Vi såg helt enkelt inte behovet.

Den 8 juni 2006 var det dags. Vi hade bott i Nice några dagar för att acklimatisera oss. Sedan hyrde vi (den minsta bilen i världshistorien) och packade in våra cyklar och oss och åkte till bergsbyn nedanför Alpe d’Huez. Vi sov där en natt och startade tidigt på morgonen den 8 juni. Trots uppvärmning och cykling innan backen så var det som att cykla in i en vägg. Det sa bara smack och från högsta växel blev det lägsta växeln omgående.

Vi tragglade på, vi hjälptes åt att ta täten och ju högre upp vi kom desto längre var kurvorna. Jag gjorde allt jag kunde för att hämta andan i kurvorna utan att stanna. Så klart. När vi passerat den näst sista kurvan innan toppen så är jag totalt utmattad. Maken ligger kanske hundra meter framför mig. Och det spelar ingen roll hur fin den utsikten var, jag var helt borta. Jag är så slut, jag lutar mig åt sidan (UTAN att stanna) och kräks lite fint. Om det nu är möjligt att göra fint.

Då vänder maken för att komma och peppa mig. Han vänder och tänker, att cykla de där hundra meterna rätt uppför gör jag så gärna för att peppa min blivande fästmö. Jag blir vansinnig! Jag hittar de sista krafterna som behövs för att vi ska ta oss till toppen. Om han klarar av att cykla extra för att hämta mig så ska vi banne mig klara det på vårt första försök. Väl upp på toppen så frågar jag maken fint, hade du verkligen tyckt att vi skulle göra om det om vi slutat där nästan på toppen. Självklart så tyckte han det. Extra skönt att jag hittade krafterna och tog mig upp.

Vi bytte ringar med varandra och njöt av att klarat vårat mål. Vi hade fint väder. På vägen ner så stannade vi många gånger och tog in vad vi gjort samt utsikten. Det vi såg på vägen upp var asfalt och varandras bakdelar. Vilket också är fin utsikt men Frankrikes alper slår det, lite grann i alla fall. Om vi skulle göra det idag så hade vi haft andra drev på cyklarna. Vi hade också övat på någon alptopp innan vi gett oss på slutmålet. Fast det behöver vi inte för vi klarade målet med fel drev, fel träning men med rätt inställning. Det vi var fast övertygade klarade vi trots alla fel. Ge aldrig upp!

Idag skulle pappa ha blivit 81 år gammal. Pappa blev aldrig 71 år gammal. Han gick bort i lungcancer i januari 2010. Tiden går så fort. Tio år!

Om du tänker tio år fram i tiden så känns det som att det är evigheter fram. Det är inte ens lönt att planera så långt fram i tiden. Men om du tänker åt andra hållet så är det bara ett ögonblick sedan. Julen 2009 var sista julen som vi hade med min pappa. Vi var samlade hela (nästan) familjen. Det var första gången som pappa fick fira jul tillsammans med alla sina barnbarn samlade. Pappa fick aldrig fira jul med alla sin barn vid ett tillfälle.

Denna julen kommer jag ihåg väldigt tydligt. Sådana där små saker som jag inte ens kommer ihåg från senaste julen. Jag kommer ihåg vilka möbler och hur de var placerade. Vem som satt vart och sådana saker. Inte allt så klart men väldigt mycket. Det kanske hjälper till att vi firade julen här hemma. Fast jag är inte säker. Anledningen till att vi var här, var att pappa var så sjuk att det var inte rimligt att försöka ta julen till honom. Det var lättare att ta honom till julen med hemsjukvård och allt.

Min pappa och jag var inte överens om mycket. Jag hade kommit till stadiet att han var min pappa och fick leva med det. Men den julen kommer ändå att finnas med mig med mycket glädje. Vi fick ett fint avslut och jag tror vi alla som var med kan vårda det minnet med ömhet.

Två gånger sa han nej till mig. Första gången vi sågs och efter vi hade träffats varannan helg i mer än ett halvår. Två gånger sa han att jag inte var kvinnan för honom att vara med på heltid. Jag var ändå glad. Glad för att han ville fortsätta träffa mig. Två veckor och det var dags för vårt vanliga möte. Det första han säger till mig när vi ses är att jag känner också mer än att vi bara är vänner. HAN SA JA!

Man ska inte ge upp även om det inte går riktigt som man vill. Till slut så är man där fast vägen kanske inte såg ut som man trodde. Anledningen till att han inte sagt ja, var rädslan för att det inte skulle fungera. Han ville inte heller mista våran vänskap.

När han sagt ja, så gick det väldigt fort. Gången efter skulle vi egentligen inte ses för maken fyllde år. Istället för att ställa in så blev jag inbjuden till att fira hans födelsedag med hans familj. Vilket jag gjorde. Allt kändes helt rätt både i hjärtat och magen. Vi flyttade ihop inom någon månad. Vi förlovade oss efter åtta månader, på min födelsedag. Vilket är en egen historia. Och till slut gifte vi oss. Ganska exakt ett år efter vi blivit tillsammans, på makens födelsedag. Vilket också är en egen historia.

I år firar vi Elfenbensbröllop. Visst låter det vackert, Elfenbensbröllop. Det innebär att vi varit gifta i fjorton år. Vi har varit tillsammans i femton år. Under denna tiden så har vi jobbat ihop större delen av tiden. Vi har rest så mycket vi kan tillsammans för att få vara med varandra så mycket vi kan. Detta trots att vi båda sa att vi behöver mycket egentid och lovade varandra att vi skulle åka iväg ensamma mycket och ta tillvara på vårt egenvärde.

Vigselförrättaren sa mycket vackert på vår bröllopsdag, bland annat detta: Tänk på att göda era träd och låta dem växa bredvid varandra. I olika eller lika takt men alltid starka tillsammans. Det har vi gjort. Mer i lika än olika takt. Vi vill fortfarande vara så mycket vi kan tillsammans. Vi njuter av tiden och hjälper och stöttar varandra hela vägen.

När mormor skulle testa nytt recept på kräftor. Mormor kokar de godaste kräftorna, Ever. Varje år så samlades släkten för det stora Skabberaset i augusti. Skabberaset gick runt bland mormors syskon. Det bestämdes vem som skulle ha med vad i mat. En kunde ha köttbullar och någon annan prinskorv. Nästan alltid låg det på mormor att ordna omelett med kantarellstuvning och kanske något annat. Kräftor hade varje del av syskonskaran på sig att ordna så det fanns så det räckte till dem som kom från den delen. Mormor har alltid varit duktig på mat. Mat är också något som är viktigt för oss i vår familj och släkt.

Detta var en tradition som samlade alla syskonen och många ur kusinskaran samt deras barn. Just för att mat enar och samlar oss. Alla älskar kräftor så Skabberaset ville man inte missa.

Ett år så ville mormor prova på något nytt och hittade ett recept med honung i. Först så äter man vanlig mat och sedan kommer höjdpunkten med kräftor. Även om alla har med sig ”egna” kräftor så äter alla av allas. Naturligtvis bedöms allas och betygsätts. Mormors kräftor har alltid varit i topp. Tillräckligt salta, mycket dillsmak och alldeles underbara.

Detta året, vilket är för 20 år sedan ungefär, så hamnar mormors kräftor i botten. Det blir kräftor över. Vilket är chockerande. Även de åren som alla tycker att de tagit i så de spricker med hur många kilo kräftor som kokats så ha de nästan alltid tagit slut. Inte detta året, detta året blir det ganska många kräftor över. Idag nästan två decennier senare så kommer frågan när kräftor har kokats: Det är väl inte honung i?

Mormor hoppas på att detta någon gång ska preskriberas. Det kommer det aldrig. Använd inte honung när du kokar kräftor! Det du däremot ska använda är mycket grovsalt men framför allt MYCKET (väldigt mycket) krondill.