– mina tankar och texter
Idag är det dopparedagen. Idag blir det en fröjdefull jul som är helt vit för min del. Naturen kanske ger oss vitt snart också. Julmat, julgodis och en del plockande. Det får det bli idag.
Jag önskar er alla en härlig fröjdefull jul. Med massor av kärlek och värme.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.
Idag är det dan före doppardan. Imorgon är det julafton. Jag brukar tycka tiden innan är den som är bäst. Tiden när alla förberedelser är. I år har det inte varit samma förberedelser. Både för att det är ett vansinnigt dumt virus som härjar i världen men också för att vi helt plötsligt ska byta kök. Allt i en enda stor soppa.
I år så försvann tiden. Jag har haft det mysigt. Jag har gjort ett julbord, som var mysigt. Men vad hände? Imorgon är det julafton! Jag har inte myst färdigt. Jag är inte redo att börja riva, bygga och bara vara i renoveringsstök. Att jorden är snurrig, det visste jag vid detta laget. Men så här snurrig? Nej, det var jag inte riktigt medveten om. Att jag inte hinner mysa. Jag skyller allt på granen. Granen som är så fint nerpackad i källaren med allt pynt. Det måste vara det. Kan bara vara det. Annars förstår jag inte vad som hände.
Något som jag förstår händer, det är att många kommer ha en precis lika dålig jul som alla andra år. Sittandes ensamma utan sällskap, ofrivilligt. Jag vet att vissa väljer det frivilligt men i jämförelse så är de inte många. Att vara ofrivilligt ensam måste vara oerhört tungt. Särskilt vid högtider som går ut på att familjen samlas. Att vara ofrivilligt ensam under en pandemi måste vara ett steg närmre stupet. Att verkligen bli bortglömd och inte ens få sitta på ett café eller bibliotek och vara nära lite andra människor.
Eller den gruppen som är ofrivilligt tillsammans med människor som de inte är trygga med. Att vara i händerna på en person eller flera som gör dig otrygg. Det kan vara lika hemsk eller hemskare än att vara ofrivilligt ensam. Att inte veta vad som händer för att en person eller flera dricker alkohol. Behöver inte ens vara ”för mycket” alkohol. Det räcker med ett par glas så känner sig dina barn otrygga. Detta har Junis frågat barnen och svaret är att de inte tycker om det. Helt vanliga ungar, kanske dina skulle säga samma. Här kan du se svaren.
I år är det många som har det precis lika eländigt som alla andra jular. Tyvärr är det många fler i år som kommer att få uppleva denna eländiga julen. Den där det dricks för mycket för att man inte ska besöka hela släkten. Eller den där man blir ofrivilligt ensam för att man inte ska åka långa resor kollektivt. Eller den julen som slutar på akuten med brutet käkben. Eller den julen som slutar med en kurrande mage och inga paket under granen.
Allt på grund av att ett virus härjar i världen. Som gjort att ekonmin är svajig. Lätt att ta till tröst i flaskan. Som gjort att man ska arbeta hemifrån. Som gjort det lätt att kunna ta ett glas lite tidigare då man inte träffar någon. Som gjort en massa förändringar som gör att det kommer bli en mycket mer eländig jul för många fler än vanligt.
Min tid försvann. Mitt mys blev inte så mycket. Men vad gör det? Ingenting. Jag kommer inte ha en kurrande mage. Jag kommer att ha en helt vit jul (garanterat på insidan). Jag kommer INTE fira med hela min familj som vanligt. Men jag har maken. Mina barn har sin pappa. Jag kommer att ha en fin jul även om viss tid för mys innan försvann. Jag kommer ha det bra, men hur blir det för alla andra?
Ta hand o dig. Vi hörs imorgon. Då är det julafton om du glömt.
Han är så rolig. Det går liksom inte att låta bli att skratta när han kommer igång. Lite bakgrund. Maken har varit ute och grejat med förrådet förra helgen och den helgen som varit. På veckorna så är det för lite ljus för att det ska finnas tid för hobbyverksamhet. Då är det arbete som gäller. Hur som helst han bygger vidare på helgerna.
För en tid sedan berättade jag för maken om en ung kille (28 år) som hade insjuknat i viruset. Han hade fått liknande symptom som många andra. Ont i kroppen. Feber. Hostig. Det hade inte varit så farligt. Han hade känt sig sjuk en tid. Varit isolerad. Bodde ensam. Han hade haft kontakt med sin mamma varje dag. Hon hade tyckt att allt var som det skulle hela tiden. Alltså att han var sjuk men förloppet flöt på. Till slut så började det vända. Han blev bättre.
Det var så ett antal dagar till de båda, mor och son, planerade för att han skulle återgå till jobbet. Jag antar att hon var som mamma i allmänhet, som ville hjälpa till och göra matlådor åt honom. De planerar för det. Han mår bättre. De hörs på telefon och mamma tycker att sonen andas tungt. Inget mer om det. Men som mammor gör (eller alltid borde) så oroar hon sig och ringer på eftermiddagen igen. Inget svar så hon åker dit. Och hittar honom på golvet. Mycket tragiskt och jag tog illa vid mig och därför berättade jag det för maken.
Han avled. Jag vet inte om han var avliden när mamman kom eller om det skedde senare. Det spelar ingen roll. Han är avliden och var i övrigt en frisk ung man som var på bättringsvägen. Då fick han tungt att andas. Inte så han sa något men mamman hörde det. Sedan är han borta samma dag. Jag blir sorgsen över det när jag skriver om det nu. Känns dumt att fortsätta. Men detta är bakgrunden till min makes beteende.
Maken bor inte ensam. Maken har inte Covid-19. Maken har inga symptom som feber eller hosta. Mycket viktigt att komma ihåg nu. Igår berättade maken att han hade glömt bort att andas. Och tänkte då på det jag sagt och fått panik över att han kanske inte kunde andas och fick ännu svårare att andas. När han berättar det här så kan jag inte låta bli att börja skratta. Och säger, att tror du inte jag hade märkt något? Svaret blev att han var ju ute när det hända. Jag kanske hade märkt det försent.
Jag skrattar lite och säger att det är nog ingen fara. Då säger han nästa sak. Det var inte första gången. Nu har det hänt två gånger. Han har glömt bort hur man gör att andas och får då panik för att han tror han har covid-19 och att han ska dö inom väldigt kort tid. Om man känner min hypokondriker till make så vet man också med vilken röst och min han berättar med. Då börjar jag skratta så att tårarna sprutar. Han har GLÖMT bort att andas. OCH kommer inte på hur man gör det. När tårarna kommer på mig, så börjar maken också skratta.
Om det är något som kommer orsaka andningsproblem hos oss så är det mer troligt att det blir på grund av skrattanfall som tar andan mot att det är ett virus som gör det. Just för tillfället. Det hade kanske varit andra odds på det om vi hade haft jobb som innebar att vi inte kunde jobba hemifrån. Men nu är vi hemma hela tiden. Vi hämtar mat vid affären. Tvättar händerna innan vi åker. Spritar på plats. Tvättar händerna när vi kommer hem. Rör inte ansiktet under denna tiden. Maken har dessutom som hypokondriker STOR vana av att inte röra någonting, ALLS, när han handlar.
Ibland får jag tänka mig för vad jag berättar saker för maken. Hans hjärna tänker lite för mycket för hans egna bästa (ibland). Och det mycket tragiska som hände den unga mannen var en sak som inte är så trolig att hända hela tiden. Även om risken finns så kan man inte gå och glömma hur man andas när man är ute och bygger. Jag lider med den unga mannens familj. Jag önskar mig i julklapp att hela världen ska slippa detta virus som sprider död och skräck.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.
Jag har hittat grejen som fungerar på mig. När jag börjar känna symptom på urinvägsinfektion så värmer jag kudden i ugnen och sitter med den på magen en dag. Den har kommit att bli min bästa vän just nu. Det är ett antal gånger i månaden som jag får ha en dag i fåtöljen. Jag får springa och värma den med jämna mellanrum. Då jag inte använder micro så är ugnen på ganska mycket. Som tur är så när ugnen väl är varm så håller den sig länge och när jag slår på nästa gång så går det fort.
Det tar en dag med kudden samt mycket att dricka. Och massor av citron. Igår blev det två citroner som jag drack samt en dag i fåtöljen med vetekudden på magen. Det är konstigt för även om jag är varm så är det väldigt behagligt med den extra värmen när den behövs. När dagen har gått och symptomen har försvunnit då får jag panik av värmen. Alltså jag blir så varm att det blir obehagligt. Då är behandlingen klar. När värmen blir obehaglig då vet jag.
Det är så skönt att ha hittat något som fungerar. Och fort också. Att slippa ringa vårdcentralen. Ibland lämna prov, ibland inte. Om jag har varit för ofta så vill de inte ge antibiotika trots utslag. Nu är det länge sedan jag behövde ta antibiotika. Så himla skönt. Min bästa vän har jag självklart fått av maken i julklapp för många år sedan. Då var den för att jag är så frusen och skulle kunna värma mig när jag går och lägger mig. Nu är den kompisen i vardagsrummet tillsammans med fåtöljen.
Jag är glad att man får vara med några vänner. För det börjar kännas att inte få besöka någon eller bara vara med sina vänner. Vi har ställt in allt som är med vänner. Vi har inte haft besök och vi har inte besökt någon sedan i somras. Vi har inte haft vårt traditionsenliga glöggmys. Vi har inte haft vårt traditionsenliga julbesök till norr. Vi har inte haft halloween med vänner. Allt som vi har gjort tidigare år har blivit inställt. Även vårt julbord med familjen. Fast det gjorde vi ju hemma så det ställdes ju inte in fullt ut. Det var toppen.
Mycket är inställt och ändrat. Jag har gjort vad jag kan för att hindra smittspridningen. Vi har inte blivit smittade inom familjen (än), men många runt omkring oss. Det är tufft nu. Och tuffare blir det. På något sätt känns det som att alla inte gör vad de kan för att hjälpa till. När man läser inlägg på instagram att de ska ha middagsbjudning får en bunt människor och folk kommenterar ”att jag ska också ha middagsbjudning. Inte heller lydig”. Då blir jag fundersam. Vad är det som gör det?
Jag har fler vänner än min vetekudde. Men jag ska bara träffa en vän ett tag till. Eller så länge det behövs. För om jag inte får träffa min vän vetekudden när det behövs, då blir det jobbigt. På riktigt jobbigt.
Ta hand om dig. Hoppas du har en vän som du också får träffa på riktigt. Utöver min vän så har jag ju maken. Det är en stor tröst i eländet. Vi hörs imorgon.
Jag har gärna mycket saker. Eller mycket saker framme. I köket så är mycket hängande från taket. Vi har en öppen hylla som saker vi använder ofta står på. Så jag har gärna mycket saker men också öppna ytor. En av de första sakerna vi gjorde när vi flyttade in i huset var att riva en vägg. En bärande vägg. Men den skulle bort. Jag ville ha öppet mellan vardagsrummet och köket. För att få öppna ytor.
Både så att man kan umgås fast någon lagar mat men också för att det känns friare. Inte instängd i ett litet rum någonstans där ingen ser en. Sedan att vi fick mer matlukt i resten av huset på köpet gör inget. Jag har hellre öppet och fritt och matlukt i huset än instängd och ingen matlukt i övriga huset.
Vi har dock byggt igen dörren som var in till köket från början. Efter många år och mycket prat från mig så till slut gick maken med på att vi kunde ta bort den dörren. Den dörren gick ut i hallen. Och hallen leder till resten av huset. Så nu blir det inte isigt i huset. Nu luktar det mest gott när man lagar mat i övriga huset. Och i köket kan det bli osigt beroende på på vad man lagar.
Så jag som tycker om öppna ytor har nu påbörjat köksrenoveringen. Igår fick jag ett ryck och bestämde mig för att påbörja att flytta ut det som finns i köket. Eftersom vårt kök är från början på sjuttiotalet så är det inte speciellt användarvänligt. Det har inte funnits tillräckligt med skåp för det första. Dessutom så de skåp som finns är inget bra. De är små eller för stora. Under diskbänken är det ett hörn bredvid som viker av mot andra väggen. Så där är nästan helt omöjligt att använda utrymmet. Det är det största skåpet vi har.
Allt detta som inte fungerar i köket har gjort att vi satt in lösa skåp och hyllor. Tills den dag vi ska göra om köket. Så här ser såg alltså vår kök i ut innan. Bry er inte om alla makens verktygslådor. De står uppställda så för att se om elementet kommer få plats på sidan av skåpet. Köksön är vårt gamla köksbord men högre ben. Där under står skåp som är flyttbara. Sedan har vi hyllan som står där dörrhålet var innan. Där vi förvarar allt som vi använder ofta. Tallrikar till exempel. Så smidigt att ha de framme så.
För att kunna leva under dessa veckor som vi ska vara utan kök så måste va ha en hel del i vardagsrummet nu. Sedan vet jag heller inte vilka skåp som kommer tillbaka in i köket. Eventuellt bara det höga svarta plåtskåpet som har våra grytor. Det andra plåtskåpet under bordet kommer få stå där det är placerat nu. Bakom kökssoffan. Innan stod det en hylla där. Tillsammans med en lilla plåtskåpet. Hyllan vet jag inte var den kommer vara sedan. Nu står den inklämde bakom fåtöljerna med en micro på.
Inte så öppna ytor längre. Massor av saker på mindre yta helt enkelt. Vi kommer överleva veckorna som det kommer ta. Jag skulle dock inte kunna ha det så här hela tiden. Idag är det paus från flyttandet på grejer. Jag ska fundera ut vart vi ska göra av alla grejerna som är i våra värdelösa skåp. Vissa saker kommer vi ändå vilja använda. Frågan är vilka? Vissa saker är självklara att vi kan packa undan. Jag har stora kartonger. Jag har papper att packa i. Nu är bara frågan om när och vad.
Jag lovade bild på vår nya lampa. Bullen däremot är i magen så den blir det ingen bild på. Men lampan finns kvar (tack och lov), så den finns med på bild. Man skymtar också vår nya ringklocka på bilderna. Två stycken uttag i med. Skönt att kunna dölja uttagen.
Ta hand om dig så hörs vi imorgon.
En hel lampa har vi. Igår kom elektrikern på morgonen. Jag trodde inte vi skulle få någon el innan detta året var slut men igår varde det ljus. Han hade sagt att det eventuellt kunde bli att vi fick upp en lampa innan jul. Men det brukar vara mycket snack och lite verkstad från hantverkare. Så det hade jag släppt och tänkte att det blir när det blir. I torsdag eftermiddag ringde han och sa att på fredag morgon dyker två stycken upp.
Anledningen till att de kom var att de behövde hålla sig på orten med småjobb just igår. Så då passade det bra om de kunde komma till oss. Och självklart så var de välkomna. Vi har nu fyra stycken lampor uppsatta på väggarna i carporten samt på en på husväggen. Varav en fungerar och är inkopplad. Den på husväggen. För där är strömmen klar inifrån. De andra fyra kommer kopplas in när vi får elcentralen i förrådet. Då kopplas också alla spottar in som sitter i taket. Det går framåt!
Inte bara det, vi har också en ringklocka. Som lyser, så ingen missar vart man ringer på. Underbart. Dessutom den gamla sorten som går på el istället för batteri. Vilket nästan alla nya går på. Vilket vi har haft i våra arbetslokaler. Jag kan säga att batterierna behöver bytas förvånansvärt ofta. Väldigt skönt alltså att denna går på elen. Elektrikerna tyckte det var väldigt roligt att se om det fanns ström i kablarna. Vi har en fungerande ringklocka. Underbart.
Och ljus från vår lampa. När vi kommer ha fem så kommer det bli väldigt ljus. Lägg på lite spotlights på det så kan vi hitta en nål i höstack enkelt på vår uppfart. Det kommer att bli fantastiskt bra när det är klart.
Sedan var det som vanligt fredag och den förhatliga städningen. Jag varvade städningen med att baka. Det gjorde det lite roligare. Och så fick vi nybakt saffranslängd till kvällsfikat. Det var gott. Av en slump så råkade vi se Julens alla bak med Johan Sörberg och Tina Nordström i veckan. Då hade jag redan bestämt att jag skulle göra saffranslängder. Och det första de gjorde var en saffransdeg och sedan lite olika varianter av den. Bland annat en saffranslängd.
Jag har aldrig varit så förtjust att ha russin i brödet. Om jag har haft det så har det varit nertrycka i bullarna. Därför jag föredrar längd för då kan man skippa russinen. Nu blev jag lite inspirerad till att prova att blötlägga russin i glögg för att ha dem i degen. Johan blöta de i vatten en timma innan han gjorde degen. Jag lät de stå ett dygn i glögg. Det blev toppenbra kan jag avslöja. Jag älskar glögg. Och att få in den smaken i russinen precis så att man känner det var perfekt.
Det kommer jag alltså göra igen. Med russin i. Jag provade också att frysa någon längd innan den jäst utbakad. Det tipsade Johan också om. Så nu får vi se på julafton om det var ett bra tips eller inte. Idag blev det väldigt gott så jag har stora förhoppningar om att det kommer bli bra på julafton också.
Sedan är mitt julstök egentligen över. Jag behöver göra inlagda päron snart. Så vi har på julafton. Det är önskemål från mamma. Det mamma vill ha, det får mamma. Sedan blir det mest till att tänka på det som kommer efter jul. Att riva. Det blir mer stök än vad som varit innan till jul.
Dagen igår gav oss ljus. Både i carporten och genom saffranslängden. Det ska jag njuta av hela helgen. Jag kanske till och med kan lyckas ta någon bild så ni ser hur det blev. Ljuset finns kvar men hur det går med längden får vi se om den överlever tills kameran kommer fram.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon, med eller utan bild på bullen.
Det är det mest rättvisa vi har. Tiden. Ingen kan styra tiden. Ingen kan bestämma att en dag ska vara kortare eller längre. Tiden går framåt oavsett vad vi gör eller vad som sker i världen. Tiden är inte rättvis mot oss alla. Vissa får vara kortare tid på jorden. Oavsett vilka som går vidare så fortsätter tiden. På det sättet så är den rättvis. Ingen kan stoppa tiden för att hinna med. Ingen kan pausa innan något fruktansvärt händer. Eller något fantastiskt. Tiden går oavsett vad vi gör.
Tiden känns som att den går väldigt långsamt just nu. Fast jag inte kan skruva på någon knapp för att sakta ner. Jag hade nog hellre velat ökat farten. För att komma förbi och vidare. Jag älskar utmaningar. Det är utmaningarna till mångt och mycket som format mig till den person jag är idag. Fast denna utmaningen börjar tappa udden av vad den ny utvecklar mig med. Nu står det liksom bara still. Det är som att trampa vatten, fast utan vatten och med kvicksand istället. Långsamt sjunker man neråt ju mer man trampar.
Människan är inte gjord för att bara vara still. Så vi trampar vatten för fullt. När det bästa är att bara vara still. Jag hoppas på att kvicksanden snart blir till vatten igen. Att vi kan börjar umgås utan rädsla. Att vi kan röra oss fritt utan rädsla. Att man kan torka näsan offentligt utan att bli dödad med blicken. Jag gör vad jag kan för att vara still i fötterna. För att inte sjunka djupare.
Och tiden den fortsätter som om ingenting pågår. När vi alla är döda, då går tiden vidare. Som om ingenting har hänt. För tiden finns och går framåt hela tiden. Tick, Tack… Tiden är vår bästa vän och vår värsta fiende. Allt beror på läget. Tiden den bryr sig inte om den är vän eller fiende. Den tickar bara vidare. Tick, tack…
På nätterna så är tiden inte min vän för tillfället. Den går så långsamt och tiden känns som en evighet innan jag somnar. Vilket det också är för det mesta. Jag är vaken på natten och känner mig klarvaken. På dagen så är det enda jag vill att sova. Då är tiden inte heller min vän nu för tiden. Den går alldeles för snabbt och dagen är slut. Innan jag hunnit med någonting. Jag har inte ens lyckats starta hjärnan.
Jag känner mig som en zombie. Som går fram halvdöd utan hjärna. Eller är jag en varulv? Det är kanske det jag är? Eller inte, för jag saknar solen strålar som just nu inte existerar. Allt är som kvicksand. Man sjunker djupare och djupare ner. Och tiden, den bryr sig fortfarande inte. Den fortsätter att ticka.
Även om jag ibland hade velat styra tiden så är jag oerhört tacksam för att jag inte kan det. Att ingen kan det. Om det hade gått så hade vi haft det tufft. Alla som hade kämpat för att kunna stoppa tiden. De som älskar stunden just nu. De som vill att det ska vara för evigt. Och på andra sidan så finns dem som vill att stunden ska ta slut, eller ännu hellre aldrig börja. De som är i ett rent helvete. De skulle ta bort den tiden.
Tiden är det mest rättvisa vi har. Den bryr sig inte om framgång eller motgång. Den bryr sig inte om rikedom eller fattigdom. Den bryr sig helt enkelt inte. Den bara fortsätter att ticka. Tick, tack…
Ta hand om dig. Efter ett antal nätter med mindre sömn än vanligt så hoppas jag att hjärnan är med mig imorgon. Och då hörs vi igen.
Ett av mina mest lästa inlägg Fattar inte fattar jag fortfarande inte. Vi har en vecka kvar till jul. Vi är mitt i en pågående pandemi. En pandemi som har lett till ökad hemnärvaro och ökat alkoholintag. Systembolaget har reklam som får oss till att tänka till kring jul. Alltså i hur vi ska göra när vi handlar. Att vi ska tänka oss för och ta hand om varandra. Att vi inte ska smitta varandra med viruset. Och det enda jag tänker på är viruset som säljs.
Jag tänker på alla barn som inte kommer få en Vit Jul. Varken på utsidan huset eller på insidan huset. Ingen tomte får komma. Om han inte tillhör familjen. Ingen insyn alls. Var fjärde slag som utdelas, görs utan att alkohol är inblandat. Det innebär att 3 slag av 4 ges för att alkohol har druckits. Hur många barn är det som får dem slagen? Hur många partners är det som får dem slagen? Nu när vi inte ska vara ute och festa så blir det fler slag hemma med all säkerhet.
Jag tar en Vit Jul för alla barnens skull. Jag kan inte göra något åt att ge barnen en vit jul på utsidan men insidan kan jag lova att den är vit. För julen är barnens tid. En tid då de ska få tindra med ögonen och bara få vara barn. Det gör inget att de få ont i magen så länge det beror på att de ätit för mycket godis. Och inte för att de oroar sig över att en flaska till ställs fram.
Hur tänker du? Är det värt det? Att veta att vart femte barn tycker det är jobbigt hemma. Kanske är ett av barnen ditt barn eller barnbarn!
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.
Just nu så är allt lite allmänt deppigt. Kroppen orkar inte. Mamma frustrerad (inte hela tiden men tillräckligt) över att det inte är som det ska. Och när allt är så så blir inget roligare än vad man själv gör det. Jag försöker hålla mig uppe med skratt ( emellanåt). Maken däremot skrattar inte riktigt lika mycket som mig (än).
Jag lovade att jag skulle måla över Jokern om jag såg hälsobekymmer hos maken. Nu har det passerat ett antal nätter och han har inte blivit skrämd ännu. Så Jokern finns kvar på väggen. När sommaren kommer och det är ljusare tidigare så kanske det händer. Men nu är inte Jokern ett problem. Problemet för makens hälsa är nog jag just nu.
Igår så stod jag utanför toaletten (igen). En annan toalett, en annan pose och inget läte. Jag bara stod där helt tyst, nära, lite underifrån och skumt i hallen. Jag glider upp tyst nära hans ansikte. Han skuttade högt. Jag undrar hur högt han hade hoppat om jag också sagt något? Det finns en risk för hälsan hos oss båda. Hos honom för hjärtat. Att det kanske stannar. På mig för att jag skrattar tills jag kiknar. Tårarna trycker fram bakom ögonlocken.
Ett annat problem är ju att jag gör det här när jag också vill gå på toaletten. Och i vår familj så är det han som tar lång tid på sig på toaletten. Så jag börjar ju skratta för mig själv långt innan det händer. Jag kan också tänka ut hur jag bäst ska göra för att han ska bli så rädd som möjligt. Problemet, är att jag BEHÖVER gå på toaletten!
För när han kommer ut och han blir precis så där rädd som jag räknat med så skrattar jag tills jag kiknar. Det är ingen bra kombination med att behöva gå på toaletten. Så jag måste fösa ut liket från badrummet för att kunna fortsätta skrattattacken under mitt besök. När jag sedan är klar så har liket återhämtat sig och kan väl se det roliga i det (eller inte alls). Han säger att han kommer drömma mardrömmar om hur jag står i olika positioner utanför dörrar i veckor nu.
Jag har inte behövt klappa på honom inatt för att han hade en mardröm. Och jag har inte vågat fråga om han har haft en mardröm. Jag får försöka få honom att tänka på Jokern igen. Att det är Jokern som är boven i vårt hem. Inte jag. Jag är alltid snäll och beskedlig. Jokern däremot vet man ju gör bara hemskheter.
Ta hand om dig. Under dagen så glöm inte att ha roligt. Fnissa lite åtminstone. Vi hörs imorgon.
Jag har ju snöat in på att man ska återanvända så mycket som möjligt. Inte köpa nytt som slit och släng. Jag tänker ofta på om jag behöver något, ganska länge, innan jag köper något. Om jag köper så försöker jag att det ska vara bra kvalitet. Det ska vara bra hållbarhet. Gärna så att det går att använda efter min död. Och jag har långt kvar tills jag blir riktigt duktig på att vara klimatsnäll. Men alla steg framåt är bra steg.
Nu är det så att jag har kommit på att det finns fler användningar för produkterna i mitt badrumsskåp än vad som var tänkt från början. Detta kan ses som reklam efter som jag säljer produkterna själv, men det är det inte. Produkten som är en sminkborttagare för ögonen använder jag till det men också något annat. Den heter Oil-free eye makeup remover. Den ser ut så här:
En kväll efter jag gjort min kvällsrutin och var klar för sängen så insåg jag att mina glasögon var väldigt smutsiga. När man tagit av sig glasögonen och sätter på sig dem igen, det är då man inser hur skitiga de egentligen är. Denna kvällen orkade jag inte gå ner i köket. I köket har vi våra rengöring för glasögonen. Jag orkade verkligen inte. Så jag tänkte om min ögonrengöring är så bra till ögonen så är den säkert bra till glasögonen också. OCH det var den!
Det fungerade tippen toppen bra. En bomullsrondell (ett förbättringsområde för mig, jag vet), lite remover på. Sedan gnossa på glasen. Nästa steg är viktigt. Skölj INTE av med vatten. Utan torka torrt direkt. De blir skinande rena. Om jag ska välja så föredrar jag removern mot sprayen i köket. Nu kommer jag använda det tills det visar sig att det inte var så bra. Som till exempel att det inte är så bra att använda diskmedel. Det förstör glasen. Än så länge lever mina och är renare än någonsin.
Jag ser det som en bra sak att kunna använda samma sak till flera olika områden. Precis som tandkräm kan användas till att rengöra särskilt svåra klisterställen som sitter på ömtåliga ytor. Bättre att använda milda saker än starka saker. Om det fungerar vill säga. Och det gör det ju med dessa.
Det var mitt reklaminlägg får jag väl då säga. Fast det inte är det.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. Med nyputsade glasögon, för det är med i rutinen på kvällen nu.