Världens undergång

Min äldsta son har många styrkor av sin autism. Ibland är det både en styrka och svaghet i samma. Min äldsta son har massor av känslor men ingen empati. Det kan ibland vara svårt att få det att fungera med andra. Det vi lärde oss var att fråga hur skulle du känna om det hände dig? Det brukade ofta lösa svårigheterna.

Han tycker också om att argumentera och föra djupa diskussioner. En gång för ganska många år sedan satt vi i en sådan diskussion. Den handlade mycket om empati och också samhället i stort. Då fick han frågan av en mina fina vänner: Hur skulle du göra om någon sa att världen kommer att gå under om du inte tar livet av fem personer? Motfråga från sonen: Det är helt säkert och är bevisat att det är det som kommer förhindra jordens undergång? Svar ja. Då hade jag tagit deras liv. Vad är fem personers liv mot resten av världens.

För oss som inte är autistiska och har empati kan det bli jobbigt att ställas inför den frågan. Men inte för min äldsta son. För att ställa det till sin spets så får han en ändå svårare fråga av vännen: Om du var tvungen att döda fem personer av din familj? Samma förbehåll att det är bevisat och resten av jordens befolkning överlever. Sonen svarar lika fort denna gången: Jag kan döda fem personer från familj, pappa, lillebror, mammas make, mormor, vem som helst men inte mamma. Åh, kommer det från någon vid bordet. Det är lätt att tro att tanken kring det var, för mamma är bäst i världen och jag älskar henne över allt annat. Så kommer fortsättning från sonen: För utan henne fungerar inte jag.

Jag visste att det var anledningen till att jag fick leva. Jag vet också att han älskar mig och uppskattar allt jag gör för honom. Det jag är mest glad över är att han tycker att det är värt det för att rädda alla andra. För om du inte har empati, varför då bry sig om andra? Att inte ha empati kan vara en styrka när saker ställs till sin spets. Det är då också bra att veta om att man inte har empati och logiskt kan förklara anledningen till att man gör som man gör.

Som tur är så står inte världen inför undergång som kan räddas av att min äldsta son behöver ta livet av någon. Tråkigt nog så står världen inför stora svårigheter som vi, mänskligheten behöver enas om hur vi ska lösa. Kanske Covid-19 har något positivt med sig och visar mänskligheten vad som krävs för att vi alla och framtida generationer ska överleva. Att utsläppen har minskat med 25 procent jämfört med förra året visar att det är vi som är problemet och ingen annan.

Att inte räcka till

Äldsta sonen berättade några av felen jag gjort när han och hans bror var små. Jag vet att jag gjort många fel. Det gör alla föräldrar. Det är likafullt svårt att ta det när man får det till sig.

Enligt sonen så, ett, en kärnfamilj är den bästa. Jag håller med om det. Klart att alla mår bäst av att man är en familj och inte delad i flera. När jag gifte mig första gången gjorde jag det för resten av mitt liv. Ibland blir det inte som man tror. I detta fallet så hade det inte varit det bästa att vara kvar i giftermålet. Det kunde vi enas om med förutsättningarna som var. Det blir också en balansgång att berätta om för ens barn. Man vill sina barn det absolut bästa. Det innefattar inte att berätta om sådant som gick väldigt fel i ens förhållande.

Två, Om man då måste skiljas så bör barnen bo lika mycket hos båda föräldrarna. Annars tar barnen skada. Även här håller jag med sonen men, det finns alltid ett men. Med det som fanns att jobba på i detta fallet så var det inte möjligt. För att kunna lämna så var jag tvungen att också lämna mina barn. Jag blev en helgmamma. Om jag inte blivit det så vet jag inte vad som hänt. Det jag med säkerhet vet är att det hade inte blivit bra, varken för mig, mina barn eller min exmake. Här är vi inte lika överens men sonen kommer fram till att han får lita på mig då jag inte vill berätta allt för honom.

Tre, Båda föräldrarna får inte tala illa om varandra inför barnen. Det är något jag har kämpat med. När de var små så var jag jätteduktig. Tyvärr så blev det svårare desto äldre de blev. Jag har inte fört det på tal men jag har inte heller sagt emot om de har öppnat för det. Jag har också varit för ärlig med vad jag tyckt i dessa fall. Det jag däremot gjorde väldigt bra var att komma fram till att aldrig blanda in barnen i våra tillkortakommanden. En gång hände det och aldrig igen. Barnen var inte med när det hände. De användes som hot oss emellan. Då kom vi överens om att det fick aldrig mer hända.

Det var en sak till som jag inte kommer ihåg nu. Det jag kommer ihåg var dessa fel jag gjort. Som alltid, det är felen på provet man kommer ihåg. Inte det man kunde. Att göra tre fel av fyra känns inte bra som ni kan förstå. Två av dem hade jag gjort igen. Det tredje hade jag gjort bättre.

Något man ska ha med sig är allt som sägs blir registrerat. När det gäller min äldsta son så registrerar han och kommer ihåg ungefär 1000 gånger mer än alla andra. Han har också mer frågor som kanske ett annat barn som inte är autistisk inte ställer eller säger till sina föräldrar.

Det man ska lära sig är att erkänna att man gjort fel och kunna be om ursäkt. Jag bad om ursäkt och erkände mina fel och brister. Vi var ändå överens om mina beslut och vad kosekvenserna var. Det är svårt att inte räcka till.

Maken sa nej

Efter vårt första möte så gick det några månader och det blev som han sa. Han ringde inte. Kanske inte så konstigt för han dejtade ju en annan person. Jag kände att det inte kunde ta slut där den dagen. Även om det inte kunde bli han och jag så såg jag en verklig vän i honom.

Han var inte lätt att få tag på. Jag hade lite information att gå på eftersom vi pratat under så många timmar. Vi hann gå igenom både högt och lågt. Jag visste att hans efternamn bara var hans släkt som hade. Därför bestämde jag mig för att ringa alla män med hans efternamn på orten. Någon borde kunna hans nummer. jag var så nervös. Det tog ett tag för mig att samla mig men till slut så ringde jag första samtalet.

Efter en signal kommer jag till en telefonsvarare. Hej, du har kommit till makens telefon. Jag har bytt telefonnummer och du kan nu nå mig på detta nummer. Jag ringde rätt på första försöket! Vad är oddsen på det. Det visade sig att Telia hade uppgett ett av hans andra förnamn i katalogen. Maken visste inte ens om det. Nästa försök gick mycket lättare, då jag visste det var mannen som jag ville få tag på som skulle svara. Olidligt många signaler gick fram tills jag kom till nästa telefonsvarare. Jag lämnade ett meddelande och bad att han skulle ringa tillbaka. Jag visste inte om han skulle göra det. Han hade redan sagt att han antagligen inte skulle ringa sista (och enda) gången vi sågs.

De längsta tio minuterna i mitt liv passerade. Tiden kunde lik väl stått still. Telefonen ringer, det är hans nummer. Hjärtat bankar, han ringde tillbaka. När jag hör hans röst är det som om vi aldrig har varit ifrån varandra. Anledningen till att han inte svarade var för att han åt. Vilket är helt logiskt när man känner min make. Efter ett ganska långt samtal så kom vi fram till att vi kunde ses som vänner. Den största anledningen till att maken gick med på det var att jag kände nästan ingen på orten. Vi skulle ta någon promenad tillsammans även om maken såg risken med att hans pappa skulle bli väldigt konfunderad om han såg oss tillsammans. Då maken fortfarande dejtade den andra kvinnan.

Det blev inte så många träffar, två eller tre. Vi hade lite sms-kontakt någon gång i månaden. Allt bara som vänner. Jag var helt övertygad om att maken hade förbundit sig till den andra kvinnan. Tiden gick, lång tid, minst ett år med denna kontakten. Tills en dag när maken skickar ett sms och vi fortsätter sms:a tills jag somnar. Han är ute på krogen med kollegor och har tråkigt. Det sista sms:et jag får är frågan vill du gå ut och äta nästa helg? Då jag sover så får han inget svar på det. Dagen efter bestämmer vi att vi ska gå ut och äta.

Det har gått kanske sju-åtta månader sedan vi senast var ute på en promenad. Samma dag vi ska ses börjar det brinna på jobbet. Ganska allvarligt, med brandkår och evakuering. Det är en del att ta hand om så jag åker direkt från jobbet till vårt möte. Han möter upp mig på stationen för att ta oss till restaurangen. Jag luktar brandrök och dunsar in i bilen och är så glad att allt gått bra och nu är dagen slut.

Jag tror att han fortfarande är i ett förhållande. Och säger att jag är så glad för att få vara ensam och inte i ett förhållande. Då håller han med. För det hade varit slut i ungefär ett halvår mellan honom och den andra kvinnan. Vi var båda överens om att vi är glada över att vara vänner och det kommer inte bli mer. Vi uppskattar varandras sällskap och vill inte förstöra det.

Då började vi ses varannan vecka. Varje helg jag inte var hos mina barn så sågs vi. Vi gjorde så mycket kul. Vi var ute och dansade tillsammans. Jag dansade mer än honom men om någon blev närgången så kom han alltid och räddade mig. Vi var ute och shoppade tillsammans. Allt möjligt gjorde vi som vänner. Andra gången vi var ute och åt tillsammans så åt maken inte upp all sin mat. Jag frågade om han inte skulle ha mer och när svaret blev nej så dök jag in på hans tallrik. För alla er som känner maken så är det inte okej att äta hans mat. Mest för alla bakterier. Han sa inte ett ljud. Det dröjde länge innan jag fick reda på hur chockad han blev när jag åt hans mat.

Vi träffas så här i ett drygt halvår. Och jag förstår att jag vill ha mer. Han är den mest underbara man som finns. Jag vill bara vara med honom på heltid. När jag förstått det så vill jag inte hålla inne med det även om jag förstår att det riskerar vår vänskap. Nästa gång vi ses berättar jag vad jag känner. Jag säger också att om han inte är där, hoppas jag på att vi kan fortsätta vara vänner. Om jag inte kan få allt vill jag ändå ha kvar den fina delen som vi redan hade. Hans svar: Nej, jag har inte det intresset i dig. Jag vill inte ha ett förhållande med någon. Jag är dock gärna din vän även fortsatt.

Det var hemskt att få hans nej, men så skönt stunden senare när han säger att vi fortfarande kan vara vänner. Jag hade inte förstört allt trots allt.

To be continued. After all he is my husband even though he rejected me twice.

Inget Dublin för mig

Det blir ingen resa till Dublin för mig. Jag har varit i kontakt med alla som går att ha kontakt med inom vården. Känns det som i alla fall.

Först Bröstmottagningen. Där blev diskussionen att det borde inte vara något problem så vi kan inte avråda. MEN du kanske ska kolla med Infektion också. För vi är inte helt säkra. Ringer Infektion som hade varit helt säkra om det inte var för att jag var opererad. Det blir en vända till som till slut resulterar i att jag får åka men bör iaktta varsamhet. Inte hälsa på någon. Undvika människor som verkar sjuk. Listan görs lång men jag blir inte avrådd att åka.

Allt detta är under tiden som det kommer hem människor från Norra Italien där de varit på semester. Fallen ökar från 15 Covid-19 sjuka till över 60 st inom ett dygn. Och ingen avrådan från att resa till Italien. Idag 7 mars är siffran uppe i 140 smittade i Sverige, alla har importerat smittan hit. Igår 6 mars när det var 132 bekräftade fall av Covid-19 i Sverige, de allra flesta från Italien, så sätter UD in en avrådan till att resa till Italien.

Jag kunde alltså ha rest till Dublin. Utan att någon tycker att jag inte borde. Även om många var osäkra. Jag är inte så orolig för mig själv. Som läkaren sa att även om du skulle bli sjuk är du tillräckligt stark för att överleva. Men alla andra då? Tänk om jag skulle bli sjuk och också importera hit Covid-19? Eller om jag träffat någon här som importerat det och inte vet det än. Jag skulle passera flera tågstationer samt flera stora flygplatser. Hur många människor möter man där? Sedan alla människor som jag skulle mött i Dublin. Beslutet blev till slut av solidaritet till alla andra att välja att vara hemma. Jag vill inte vara orsaken till ökad smittspridning.

Otränad

Man vill inte bli påmind om träning när man inte kan träna. Eller jag kan träna bara inte det jag brukar träna. Istället för att tänka nytt och träna annat så låter jag bli. Inte så smart, jag vet!

Jag gör inte ens min rehabiliteringsträning som jag ska. Jag ska göra väldigt enkla rörelser två gånger om dagen. Och jag gör det bara en gång om dagen nu. Man ska också komma igång så fort det går att göra sina vardagliga sysslor och det gör jag som man ska. Lite mer än jag borde kanske. Det är det där med att hålla armarna under axlarna. Det är inte alltid så lätt. Om man är lång så har man nyttjat utrymmet på höjden. Vilket nu blir ett problem. Jag försöker att be maken, i alla fall när han är i närheten.

Som tur är kan man alltid bli bättre så jag satsar på att öva på att bli bättre. Ett steg i taget. Snart är jag tillbaka där jag var innan. Tyvärr går det inte lika fort att få tillbaka flåset som att bli av med det. Det räcker med en vecka så märker man av att man inte tränat.

Ikväll blev det att ta tillvara på livet. Och om man inte orkar laga mat och inte vill ha utemat så kan man göra god mat väldigt enkelt. I kväll blev det färska räkor, hemgjord aioli samt baguette. Mysigt att få äta långsamt och njuta av tillvaron tillsammans.

Gott med färska räkor.

Makens förkärlek för utemat

Maken älskar att äta ute. Han har de mest konstiga anledningarna till att äta ute också. Igår åt vi ute för att jag hade återbesöket i Jönköping. Inte så konstig anledning. Men han vill gärna följa med så fort han ser en möjlighet att få äta ute. Gärna till lunch. Det blir hans äventyr även om det är för att åka till Ryhov och kolla att hustrun läker bra.

Om det inte är för att han får åka med på äventyr så är det för att vi måste hjälpa alla uteställen att överleva. Det kan också vara för att vi ska fira något. Som sagt anledningar har han i mängder för att vi ska komma ut och äta. Som förra helgen när han lockade med en Rumla för att vi skulle äta ute. Jag har velat prova en Rumla länge. Det är en variant på den traditionella semlan.

En Rumla

Ibland kan faktiskt anledningen vara att det är för att vi inte orkar göra någon mat. Och det är oftast den anledningen som gör att jag ger med mig. Jag är mer för hemlagad mat som vi har gjort här hemma.

En anledning som maken aldrig använder är att han gärna kommer ut och får se lite människor. Det kan bli ganska ensligt att vara egen företagare och jobba mycket hemifrån, även om man är ensamvarg.

Första mötet med maken

Första gången jag såg min make var det bakifrån genom hela lokalen på nattklubben. Han stod i baren och jag var på väg att gå hem. Jag hade gått ut för att jag ville dansa. Tyvärr ville ingen dansa med mig. Jag tänkte att stället får en chans till. Jag frågar en man som är längre än mig så han inte känner sig skrämd av att jag är lång. Jag spanar in stället och när man är lång så lär man sig att se om någon är längre än sig själv. Även om det är långt avstånd och ofta även om någon sitter ner. Jag ser att maken är längre än mig och går fram för att fråga.

Han har precis gjort en beställning och står och samtalar med någon när jag kommer fram. Han står fortfarande med ryggen mot mig. Jag väntar tålmodigt på att de ska prata färdigt och få ställa frågan. Då jag inte gör någon beställning så börjar makens sällskap att skruva på sig lite och undra varför jag står där. Jag är ny på orten. En ort som är tillräckligt liten för att många ska ha koll på många men också tillräckligt stor för att man inte ska vara helt säker på att man har koll på alla. Det är tydligt att han funderar på om han vet vem jag är eftersom jag bara står där. Till slut så går han och maken vänder sig mot mig.

Vi stannar båda till för en sekund och under den sekunden slår fyrverkerier ut! Det flög fjärilar och allt bara snurrade och stod stilla samtidigt.

Jag sansade mig och ställde frågan: Vill du dansa? Hans svar: Nej. Jag vänder på klacken och säger mer för mig själv: Skit i det då. Jag började gå därifrån och han hejdar mig med att säga: Men vänta, vi kan väl bara prata lite. Snabb replik: Men så patetiskt. Fast jag stannar kvar. Fyrverkerierna och de finaste blå ögonen jag sett fick mig att stanna. Anledningen till att han sa nej till att dansa var att han precis beställt.

Vi pratar länge och på ett uteställe så är volymen hög. Jag frågade flera gånger om han vill dansa och svaret blev varje gång nej, följt av varför händer allt i tre. Så till slut frågade jag mannen som gjort att det slagit ut fyrverkerier för mig om han ville följa mig hem och fortsätta prata. Eftersom vi ändå inte skulle dansa så skulle vi fortsätta prata utan den höga volymen. Han tackar ja.

Hemma hos mig blev det te och musik i lagom volym. Jag hade bara en skiva (som jag fått av min fina bror) och den gick på repeat. Många gånger. Ju längre in på natten vi satt och pratade desto mer stod det klart att vi var menade att vara tillsammans. Min make är intelligent, ödmjuk och dessutom snygg. Han är ett catch, really!

Tyvärr så hade han dejtat en annan kvinna två gånger och kunde inte låta oss komma emellan. Det var det som var hans kommentarer om att allt händer i tre. Dåliga saker och bra saker. Jag var den tredje saken för honom i goda saker. Vi kunde ändå inte sluta prata med varandra. Natten fortsatte och ingen av oss ville den skulle ta slut. För när den tog slut så skulle den vara slut för alltid. Till slut var jag så trött på morgonkvisten att jag sa till honom att antingen får du sova över eller så får du gå hem nu. Jag går för att göra mig redo för kvällen och när jag kommer ut så får jag se honom med stort H med bar överkropp och säger att jag kan inte gå hem, jag sover över. Jag dog lite där och då. Så SNYGG!

Jag bäddar för en till och vi går och lägger oss för att sova. I exakt två timmar sover vi. Det första han säger är att han brukar aldrig kunna sova borta men nu gick det. Och samtalen fortsätter. Tills den snygga mannen börjar att bli hungrig. Så klart äter han inget av det jag äter. Han gick på diet och tränade hela tiden så att äta smör gick inte. Han använde senap istället för smör. Den värsta hungern stillades med torra knäckemackor utan något på och te förstås.

Vid lunch ganska exakt 14 timmar efter att jag sett honom för första gången så är det dags att skiljas åt. Under alla dessa timmar så har han bett om mitt nummer. Jag har aldrig bett om hans. Jag står i dörren och vi har sagt Hejdå och jag säger: Du kommer aldrig ringa, eller hur? Vi kommer aldrig ses igen. På vilket han svarar: Nej, antagligen inte!

Och där slutade första gången maken och jag sågs. Det dröjde många månader innan jag gjorde något åt saken att faktiskt försöka få tag på mannen som startar fyrverkerierna hos mig. Det pirrade väldigt mycket i magen när jag bestämde mig för att ringa alla som fanns listade med hans efternamn på orten. För så klart fanns han inte listad med sitt namn med känt nummer.

Men det får bli en följetong på vår kärleksresa som var stört omöjlig under flera år.

Kärlek vid första ögonkastet är ett uttryck som jag inte tänkte att det varit bokstavligt. Nu vet jag att det är det!

Återbesök check

Jag har tydligen bra läkekött. Idag på återbesöket så visade det att allt läker perfekt och lite bättre. Jag är svullen och har blåmärken fortfarande och det är som det borde vara. Nu är det en vecka till med hårda förband sedan kan jag ta bort det ena och bara ha visst stöd kvar. Om cirka tre månader så är det dags för nästa återbesök. Då kommer all svullnad vara borta och vi ska diskutera vad som följa skall i återställandet.

Hantverkare

Det finns hantverkare som faktiskt inte hatar mig och dessutom gör som det sagt att de ska göra. Idag dök plåtslagaren upp på taket som bestämt. Vi fick ju läcka i slutet på februari. Det spännande med detta är att maken inte visste exakt tid. Det som var bestämt är att inom den närmsta tiden när det inte regnar så kommer vi och klär in hela skorstenen.

Det duggade lätt igår, inget regn under hela natten och nu ganska fint väder. Så idag 07.20 kom plåtslagaren. Maurits ser honom komma och förstår att det är vårt hus han ska till. Han rusar ut för att flytta bilen. De hälsade på varandra. Under tiden maken flyttar på bilen så har plåtslagaren hunnit få fram grejerna och är borta från bilen. Maken kommer in och vet inte om han ska hålla i stegen eller inte. Stackars maken, han höll ju på att göra frukost åt mig när han såg honom komma. Han beslutar sig för att plåtslagaren får be om hjälp.

Vi äter frukost och vi hör hur duktig han är på taket. Och maken är glad att jag har svårt att sova. För annars hade jag legat och sovit. Hur skulle min omtänksamma make löst det.

Nu har vi en nästan färdig inklädd skorsten. Plåtslagaren har åkt på frukost och lämnat utan att prata med maken. Maken är lite förvirrad här hemma att plåtslagaren kommer klara sig själv då vi snart ska lämna för återbesöket efter operationen.

Vår nästan färdiga skorsten.

Vi får hoppas att plåtslagaren klarare sig själv. Kanske det är till det bästa för ju mindre kontakt hantverkare har med mig desto mindre risk för att jag blir hatad.

Uppäten

Min make är den mest noggranna, omtänksamma, paranoida människa jag känner. Han tänker ut alla scenarion som kan ske och försöker undvika dem. Han tar alltid han om mig på det mest fantastiska sätt. Och han är också en paranoid hypokondriker.

Ibland är den kombon inte den bästa. Nu när jag är opererad så tror han att jag ska få allt. Han vill hjälpa mig med allt. För mig är det underbart, men för honom så blir det så klart en stress. Vart slutar det. Kommer han att känna att han inte räcker till till slut?

Ibland är den kombon den absolut bästa. Som nu i detta läget. Han är den som ser till att jag sköter mig. Han är den som ser till att jag inte blir sjuk eller tar ut mig. Idag tvättade han mitt hår för att jag inte ska lyfta armarna över huvudet. Han är så otroligt omtänksam.

När det kommer till vårt husprojekt så är det också både bra och dåligt. Som när han häromdagen sa att han googlat på att det finns myror som äter hus. Även om husbock tydligen var värre så skulle vi aldrig drabbas av husbock för de vill ha gammalt trä. Myror som äter trä däremot vill ha vårt hus. Han googlade detta för att ha sett ett svart märke i taket som såg ut som om insekter ätit där. Efter många om och mycket noggrannhet kom googlingen fram till att det var insekter som puppats där när virket låg på brädgården. Helt vanligt och inget problem alltså.

Sedan är det väldigt bra i lägen när det faktiskt är problem som att det läcker in. Det har ju regnat väldigt mycket här. Senast var det snö men nu en vecka senare så är nästan all snö borta. Och smält snö läcker in också. Det visar sig att det läcker utmed kanterna runt om vårt tak på vår nya carport. Mycket tak är lagt på insidan men inte allt. Så det är tydligt att det läcker just kring kanterna. Vi har haft takläggarna här som la vårt sedumtak. När vi begärde offert så var de tydliga med att deras takläggare måste lägga tätskiktet annars står de inte för att det är tätt. De kom två dagar efter vi ringde och påtalade att det läcker trots att maken försökt att täta. Vi trodde att nu är det löst men så verkar det inte vara. Det blir ett nytt samtal imorgon så får vi se vad nästa steg blir.

Maken går inspektionsrunda på våra marker varje dag flera gånger om dagen. Han skulle bli en skicklig herrgårdsägare. Jag är glad att vi har en liten tomt med ett stort hus. På det sättet så hinner vi med att leva med.