Att prioritera sig själv

Det är svårt. Att välja sig själv framför andra. Varför är jag viktigare än andra? Varför har jag rätten att välja mig själv? Det kan bli svåra frågor med svåra svar. Idag sa äldsta sonen till mig att vi var fundamentalt olika. Kraftfullt att använda fundamentalt.

Efter lite diskussioner så kom vi fram till att vi inte var så olika. Snarare mer lika än olika. En anledning till att vi var så olika är att jag då väljer andra istället för mig själv. När han ser behovet av att välja sig själv mer självklart. För honom är också allt väldigt enkelt. Svart eller vitt. Rätt eller fel.

För om han inte väljer sig själv så finns ingen nytta med något annat. Om jag inte väljer mig själv så kan heller inte han ha nytta av mig. Vilket han behöver för att ha ett fungerande liv. Det är väldigt enkelt. Om jag mår bra så mår han bra. Om jag mår bra så kan jag hjälpa andra. Varför ser vi andra det inte så enkelt? Varför lägger vi in känslor som säger att vi inte förtjänar att må bra?

Jag jobbar alltid på att jag förtjänar att må bra. Mycket beroende på min äldsta son. För att orka finnas för min familj så måste jag just det, Orka. Det gör man om man mår bra.

De senaste månaderna har jag jobbat 25 procent. Jag har egentligen inte ork till det. Jag vill dock inte vara en belastning för alla andra. Jag vill kunna själv. För att orka jobba dessa procent, med de krav som finns så har jag gjort prioriteringar. Det jag har prioriterat är att finnas för andra och att jobba. Det som har prioriterats bort är träningen och sociala tillfällen.

Nu är det ändrat. Från att ha haft en maxpuls på 197 och dramatiskt sänkt den så måste jag prioritera träningen igen. Från och med nu kommer det att innebära träning på betald arbetstid om det behövs. Jag vägrar att ta bort de 25 procenten. Jag är envis efter mamma. Även när man är envis åt fel håll, precis som mamma.

Allt som behöver berättas

Maken och jag har påbörjat en bok. En bok om vår familj med fokus på äldsta sonen. Den är egentligen färdig men det är saker runt omkring som behöver fixas. Bland annat hur vi ska få ut den, både med marknadsföring men också i tryck.

Sonen har självklart blivit tillfrågad om vi har tillstånd att skriva om honom. Det har vi fått. Minstingen kommer ju också att finnas med på ett hörn. Precis som här på bloggen. Han har dock aldrig fått frågan. Det har vi däremot pratat om, att minstingen inte fått frågan men äldsta sonen har fått den.

Minstingen har också stor insikt och förståelse, både om sig själv men också om sin bror. Hans kommentar, ni behöver inte fråga mig för jag bryr mig inte. Men det gör min bror. Ja, svarar jag, men varför bryr han sig? Snabbt och klockrent kommer svaret, för att ni kommer återberätta det fel.

Och så är det. Jag kommer aldrig kunna återberätta med den exakthet som äldsta sonen behöver. När äldsta sonen gav mig, oss, tillåtelse att skriva om våra (och hans) upplevelser så var hans svar så här: Ja, du får skriva om mig. Jag vet att det kommer bli fel. Men det kommer antagligen göra mer nytta att berätta om det fel än att låta bli.

Jag är så tacksam och glad för allt vi upplever tillsammans. Jag lär mig så mycket hela tiden.

Det går framåt

Idag var det en härlig promenad. Vi gick andra hållet idag. Solen skiner. Fåglarna kvittrar. Naturen har knoppat sig. Livet är bra härligt om vi bara fokuserar här och nu i denna promenaden.

Det kändes som att det var mer stuns i benen idag. Det går framåt med hälsan. Att sedan snitthastigheten minskade bryr jag mig inte så mycket om. För idag gick hållet som ger oss en lång uppförsbacke på hemvägen. Och hur det gick ihop med att vi gick 2 minuter snabbare idag, det vet jag inte.

När vi gått en bit så inser jag att vi idag har färgkoordinerat oss. Bara en sådan sak får en ju på bra humör.

Måste ha matchande skor och jacka tydligen.

Nu ska vi fortsätta dagen med samma inställning. Allt går om man bara tar ett steg framåt.

Dessa fönster

Vi har ju planer på att byta fönster. Dessa fönster har nu stått på vår uppfart i ett halvår. I höstas så satte vi in fem nya fönster. Allt på grund av att någon tyckte det var kul att slå sönder ett av våra fönster. Det kan ni läsa om här. Vi tyckte inte det var lika kul.

Eftersom vi hade tvåglasfönster så blev det så att vi beslutade att byta alla fönster. Dock inte alla på en gång. Säljaren var här och vi kom fram till att vi kunde beställa alla fönster men bara få fem för att sätta in på hösten och resten nu till våren. Jag beställde också en hel del fasta fönster. Sådana som vi aldrig har öppnat nu på dessa tio år som vi bott här. Men också ett som faktiskt är i vägen om vi skulle öppna det.

Vi fick leveransdatum och hoppsan, sa. Där kom visst tjugo fönster. Oj då, det gick visst inte dela upp en beställning, var svaret. Trots att det då vid flera tillfällen är det som sagts. En del fel hade hittats i offerten. De hade ändrats och vid sista tillfället med den senaste offerten så var det två saker. Ett, Detta är ju EN offert men vi vill ha TVÅ leveranser. Japp, det är inga problem. Två, det är nu fasta fönster i hela köket? Japp, det är det.

Ett, var fel. Det gick tydligen inte. Men det gick dela upp betalningen. Så vi skulle bara betala för den tredjedelen som sattes in nu. Anledningen till att vi inte ville ha allt på en gång berodde på ekonomi. Vi hade inte råd med flera hundratusen när vi också bytt panel på huset. Och dessutom bygger ny carport och förråd. Vart ska vi göra av alla fönster som inte ska sättas in? Det var tydligen vårt problem. Det fick bli under vår ofärdig carport. Naturligtvis i vägen för att kunna arbeta där ute. Men, men, fakturan skulle bli på en tredjedel.

Två, var fel. Det kom öppningsbara fönster till köket och toaletten. Svaret, det står i offerten. För er som aldrig läst en fönsteroffert så kan jag säga att det går inte uttyda. Det står en bokstavskombination som du inte får någon beskrivning på vad den betyder. Detta satte igång mig på alla cylindrar. Det är också sådant här som gör att jag är hatad av hantverkare. Jag tar inte sk.t från någon.

Jag blev till slut erbjuden nya fönster från någon ansvarig någonstans. Problemet då blir ju klimatet. Vad händer när jag får två nya fönster? Jo, det finns två helt oanvändbara fönster som ingen kan använda då de är måttanpassade till oss. Så då skulle jag ha varit orsaken till att producera fyra fönster men bara använda två. Även om det inte är mitt fel så blir ju kosekvensen för vår jord att det produceras mer än det behövs. Och om detta virus har lärt oss något så är det väl att ju mindre fabrikerna går desto bättre luft har vi. Koldioxidutsläppen minskade med 25 procent i Wuhan-området i februari i år mot februari förra året.

Arg som ett bi. Ingen kompensation för felen som gjorts. Bara hänvisning till offerten och om jag skulle vilja byta dörr eller liknande så skulle jag få ett väldigt bra pris. Som kompensation. Precis som jag skulle vilja anlita samma säljare en gång till.

Nu kommer pricken över i. Fakturan kom långt efter att fönstren var insatta. För att få rotavdrag på samma år som arbetet utförs så måste fakturan vara betald det året. Den dök upp den 20 december. På den står det att för att vara säker på att få rotavdraget så behövs den betalas 20 december. Detta är inte det bästa. För självklart hade vi pengarna för de fönster som var insatta. Det bästa var att fakturan var på MER ÄN HÄLFTEN av hela beloppet. Vi har satt in en tredjedel av fönstren. Vi har bestämt att det ska bli på en tredjedel som vi ska betala. Men oj, då, det var visst fel.

Nästa vecka ska förhoppningsvis resten av våra fönster sättas in. Om inte Covid-19 har ställt till det tills dess. Fördelen nu är att vi redan har betalt mer än hälften så då kanske vi kan lösa sista fakturan trots att inkomsterna sinar. Vi får väl se vad som händer.

Plötsligt händer det

Äldsta sonen har ett antal diagnoser utöver sin autism. Bland annat ADD – Attention Deficit Disorder. Det största problemet med den diagnosen för sonen är att han tappar fokus. Han märker av det själv. Framförallt om det är något som inte intresserar honom, då zoomar han ut. Som han uttrycker det själv.

När han började övningsköra och vi skaffade lämplighetsintyg så var han tvungen att lämna in ett läkarintyg på att han var lämplig som förare. Detta har han behövt göra varje år för att förnya sitt lämp och nu körkort.

Senaste gången vi var hos läkaren så ställde han frågan varför måste han ha detta intyg? Han berättade att han inte behöver ta sin medicin (ADD:n) för att köra bil. Läkaren svarade att Transportstyrelsen vill antagligen ha läkarintyg ändå. Eftersom han också är autistisk. Sonen blev nöjd över svaret. Transportstyrelsen trodde inte att han var en knarkare utan de vill helt enkelt ha koll på att han är lämplig förare.

Idag hände det som vi aldrig hade kunnat förutse. Ett brev från Transportstyrelsen med beslut om att han i fortsättningen INTE behöver skicka in fler intyg. Ibland är det konstiga sammanträffanden. Sonen frågar om varför och är nöjd med svaret. Någon månad senare kommer det ett beslut som ingen efterfrågat. Inte heller i läkarintyget står något annat mot vad det stått i alla de andra åren.

Fast här är vi glada för ett positivt besked som ingen visste skulle komma. Sonen är numera lika tilltrodd i trafiken som alla andra förare.

Vårkänslor

Jag börjar få vårkänslor. Vilket blir en kluven känsla. Allt är så begränsande idag. Jag känner igen hur det började 2008. Vi kom i en finanskris och vi kände av det inom en vecka i vårt företag.

Nu är det samma sak. Det är inte värre för oss men för övriga är det värre denna gången. Det är på ett annat plan nu. Eventuellt kommer vi, makens och mitt företag, bli mindre drabbade denna gången. Oavsett så känns det som att vårglädjen förtas.

2008 var vi tvungna att pausa allt. Vi hade startat en renovering på huset. Den var nödvändig då vi hade fått mögel på vinden. Vi hade börjat riva ut hela taket och all isolering på andra våningen. Vi har snedtak där uppe så i stort sett alla väggar var också utan isolering. Detta påbörjade vi på hösten strax innan finanskrisen slog till.

En vecka senare så förstod vi att vi har inga inkomster. Alla våra kunder sa upp avtalen på grund av krisen. Vi stod med en övervåning utan isolering och en vinter på gång. Ingen rolig sits. Vi bestämde oss ganska fort för att stoppa allt arbete på huset. Pengarna vi skulle renovera för behövdes nu för att ha mat på bordet.

Vi hade i stort sett inga inkomster under cirka ett och halvt år. Vi hade plast för trappan så att kylan inte skulle vara alltför jobbig i övriga huset. Vi hade en tuff period i våra liv. Men vi överlevde. Vi har kvar huset (som vi höll på att bli av med). Vi renoverar fortfarande på det. Skillnaden idag är att om vi skulle behöva stoppa allt så har vi ett isolerat hus men inget färdigt förråd.

Vi, maken och jag, vet att vi kommer att överleva även denna krisen. Frågan är hur?

Maken lagar mat

Maken blir nästan alltid hungrig före mig. Han har en mat- och sovklocka precis som Skalman. Jag har inte den klockan och gör gärna färdigt vad jag håller på med innan jag fokuserar på mat. Inte maken. Det spelar ingen roll om han är i en skyddsdräkt och behöver gå igenom en dusch innan han kan laga mat. Då duschar han och byter om. När maten är klar byter han om igen och gör färdigt. Även om det handlar om en halvtimmas arbete efter maten.

Maken tror också att allt ska brinna upp. Att alla ska komma in och stjäla våra saker. Han är helt enkelt lite paranoid. Detta gör att han alltid ställer vår spis på OFF. Då funkar ingenting på spisen. Han har en sådan vana att ställa den på det så det går på automatik. Som den gången vi satt och väntade på att lasagnen skulle bli färdig. Jag stoppar in i en varm ugn. När det gått ca 40 min och vi kollar till hur det går så står spisen på OFF. Han kommer inte ens ihåg att han stängt av. Tog lite längre tid att få mat än beräknat den gången.

Igår så höll han på att sätta upp lister kring våra fönster. Han hade planerat maten. Jag hade egentligen inget för mig. Han ber mig att sätta på ugnen. Vilket jag gör. Jag stänger av OFF och sätter på ugnen. Jag förstår inte riktigt vad vi ska ha ugnen till med det som var planerat. Han fortsätter och greja. Ugnen är på länge. Det är i och för sig heller ingen brådska med maten. Men när det gått en tid så frågar jag om inte jag kan göra maten och han fortsätter jobba. Nej, nej, jag har planerat. Men du kan få hjälpa till.

Han byter om och kommer för att göra mat. Sekunden senare så har han lyft i plåten som står på spisen från lunchen. Som man gör när man tagit ut något från ugnen. Man låter plåten stå och svalna på spisen. Kalle Anka-svordomar. Plåten var skållhet. På lunchen så har maken inte stängt av plattan på spisen. Och på den plattan stod plåten. När en plåt täcker halva spisen så syntes det inte att plattan var på. Hela handen brände han.

Dessutom så behövde vi egentligen inte ugnen. Vi skulle värma köttbullar, vilket vi gjorde på plattan.

Att vara paranoid kan ibland leda till problem istället för att förhindra dem. Men att OFF kommer att fortsätta användas det är jag helt säker på. Tills den dagen vi har en ny spis. Vi får se om den nya spisen får ha OFF-funktionen (för mig).

Minstingen

När minstingen skulle komma till världen så bestämde han sig tidigt för att visa att han finns. Kanske för att göra oss uppmärksamma på att han är exakt lika viktig som sin autistiska storebror.

När jag blev gravid med honom så gjorde jag inte ens ett test. Jag visste att jag var gravid. Allt kändes bra. Jag mådde väldigt bra. Allt hade också varit utan komplikationer med hans storebror. Så att gå till mödravården såg jag bara som att spilla tid för alla. Både för mig och personalen.

När jag var gravid i ca 16-18 veckan. (Notera att det är samma vecka som jag berättade om här.) Vi firar storebrors födelsedag. Han fyller två år och vi har hela familjen varit ute och ätit julbord. (Jag älskar julbord). Nu är vi hemma hos dåvarande svärmor och svärfar och äter tårta och ger presenter.

Rätt som det är hör och känner jag ett snäpp. Jag reser mig upp och går till toaletten. Det är blod på stolen och det rinner blod hela vägen till toaletten. Det blir så klart lite uppjagad stämning. Dåvarande svärmor ringer akuten. Hon förklarar läget och att vi varit på julbord. Tusen frågor om graviditeten. Jag hade ju inte varit på mödravården så jag hade inga svar. Hon frågar utanför toadörren och jag svarar vet inte på allt. Blodet rinner som om jag var och kissade.

Dåvarande svärmor frågar om det kan ha varit för att vi varit på julbord. Svaret är nej, det går inte äta så mycket så att det skulle kunna påverka en graviditet. Då skriker dåvarande svärmor hysteriskt: Du vet inte hur mycket hon kan äta!

Vi får åka in. Alla, även akuten, tror att detta är ett missfall. Vi kommer in. Då har jag haft två badlakan utmed varje ben i stora mjukisbyxor på resan dit. Vi åker i ca 25 minuter in till KK. När jag kommer fram så är det bara att slänga allt. Bilden är tydlig på näthinnan än idag. När handdukarna lyfts bort och det rinner blod längs golvet till soptunnan.

Jag var dock inte så orolig. På vägen in kände jag den första sparken. Så trots att vi inte fick omedelbar hjälp när vi kom in så kände jag ett lugn. Anledningen att vi inte fick hjälpen omgående var för att ingen trodde att det fanns något att rädda.

Men där var han minstingen. Levande på ultraljudet. Och blödningen fortsatte. Klart fint blod som bara rann ur mig. Moderkakan hade gått sönder. Jag fick äta blodstillande. Jag fick hårda restriktioner. Röra mig så lite som möjligt. Jag fick inte sova på andra våningen (gjorde jag ändå). Dessa blödningar fortsatte och fortsatte.

Det blev mer som väldigt rikligt mens efter en tid. Nu var det hotande missfall och alla räknade med att nu blir det ett prematurbarn. Men inte då. I tjugo veckor gick jag med blödningar. Sedan slutade det. Och sedan var det en vecka till innan han kom. Då var det tre veckor kvar tills han var beräknad. Vilket är helt inom ramen för vad som är vanligt. Under hela denna tiden har jag mått alldeles utmärkt.

När han kom så var han färdig att komma. Han vägde över fyra kilo och var 52 cm lång. Då hade jag haft en blödning på 20×20 centimeter i tjugo veckor. Tänk om han hade fått all den maten som försvann i blödningen? Minstingen har aldrig varit liten. Och kommer aldrig att bli. Han har också världens största hjärta för allt och alla. Jag är så tacksam för att han övervann slaget i min mage och han finns i mitt liv.

Ide

Kan man gå i ide? Jag vet inte om jag orkar denna hysteri längre. Minstingen har också börjat att tröttna på att det enda som talas om är Covid-19. Men eftersom det är försent att gå i ide, i alla fall om man är en björn, så låter jag bli.

Däremot kan jag ju prata om annat en Covid-19 själv. Jag kan berätta om våra nya fönster som ska sättas in nästa vecka. Problemet är att då kommer Covid-19 in och stör. Det kanske inte blir några fönster. Då kanske vi är i karantän. Eller någon av oss är sjuka så hantverkaren inte kan komma.

Jag kan berätta om att det är årsmötes-tider för väldigt många föreningar nu. Men då kommer också Covid-19 in och dummar sig. För hur blir demokratin om alla ombud inte kan komma på årsmötet. Man kan vara i en riskgrupp eller helt enkelt vara sjuk. Då kan man inte komma.

Jag kan berätta om att äldsta sonen ska träffa psykologen genom LSS Råd och Stöd på onsdag. Samma dilemma, Covid-19. Det tar liksom aldrig slut. Vad som än är att berätta om i nutid eller framtid så kan ingen veta hur det påverkas av Covid-19.

Så nästa gång får jag berätta om dåtiden. Som när minstingen skulle komma till världen. Det var lite mer spännande än vad man kunde önska.

Att fungera just nu

Det är svårt att ha rutiner när allt är oförutsägbart. Äldsta sonen har inte kunnat gå och handla. Han har försökt många gånger men det går inte. Det är svårt för honom för att inget är som det brukar.

Det började med att han fick reda på att toalettpappret tog slut i affären. Han blev lugnad att det kommer komma in nytt. När han fått reda på detta så börjar tankarna kring allt annat som kan ändras. För om det bunkras toapapper så borde folk också tänka på att bunkra mat. Det har inte hänt så mycket här hemma. Mycket pasta är slut men det finns.

Jag fick åka och handla i slutet på förra veckan. När vi kommit fram till den lösningen så kunde han slappna av lite. Då behövde han inte tänka ut vad han behövde ha koll på för att handla. Men problemet om det han behöver finns var fortfarande ett problem.

Allt som han ville ha fanns, nästan. Utom ”hans” toapapper. Eller allt toapapper var slut utom ett få antal rullar som de antagligen fått in akut. Vi köpte det toapappret i samma mängd rullar som han brukar köpa. Vi kommer hem och levererar och säger att allt fanns och han slappnar av ännu mer. Tills vi säger utom toapapper.

Äldsta sonen behövde toapapper. Han köper inte för att det behövs om två veckor. När han köper så är det uträknat hur många dagar som är kvar innan en ny rulle behövs. Han ser dem vi köpt och klämmer på paketen och säger att det kan gå. Oron finns kvar. Nu måste det provas innan det är säkert att slappna av.

Igår fanns affärens egna märke igen. Så nu hoppas jag på att det fylls på i veckan. Jag gissar att jag kommer få nytt toalettpapper från sonen och sonen kommer vilja ha nytt från butiken.

Jag hoppas att vi får en mer förutsägbar tid snart. Även om det är i karantän eller vad än som beslutas. Bara mer förutsägbar så att vi kan anpassa oss efter regler och vet vad som gäller. Då blir livet lättare igen.