Författare: Josefin

Visste det redan från början att natten inte skulle bli så kul. När jag kom hem igår så verkade fortfarande lokalbedövningen jag fick när operationen var färdig. Sedan kommer värken på riktigt. Kanske inte så konstig med tanke på vad de gjort.

Det svåraste är att jag inte kan ligga på sidan. Att bara ligga på rygg gör ont. Även om man inte är opererad så ömmar kroppen när man ligger stilla. Att då också ha värk som blir värre när man rör sig hjälper inte. Jag har svårt att använda armarna för att ta stöd och rätta till mig. Det blir mycket benträning nu ett tag alltså.

Jag förvarnade maken om att jag kanske skulle försvinna och lämna honom ensam inatt. Jag kunde ligga i sängen ända till 01.00 sedan gick det inte mer. Då flyttade jag till vår Loveseat i garderoben. Att sitta upprätt och inte ha tryck på överkroppen är det bästa läget. Svårt att sova skönt men bättre än att ont. Maken glömde naturligtvis bort vad jag sagt och vaknade oroligt för att jag inte var i sängen. Han hittade mig som tur var. Han tar hand om mig bättre än en prinsessa.

Även om natten inte har varit rolig så är jag glad att operationen är gjord och jag har inget annat att tänka på mer än att bli kry igen. Det börjar finnas ett vanligt liv där framme någonstans. Även om vanligt kanske inte alltid är det som eftersträvas så är det vanligt för mig just nu som är grejen. Sedan när man är där så är det något annat man vill ha. Precis som med att vara frisk man inser inte hur skönt det är att vara frisk förrän man är sjuk. Och det värsta är att så fort man blivit frisk igen så glömmer man bort hur bra det var att vara frisk.

Önskar er alla en skön dag!

Nu är jag hemma igen. Operationen gick strålande. Vi åkte hemifrån 05.45. Det blev en kompromiss. Maken ville åka tidigare och jag senare. Inga katastrofer på vägen dit. Det var halt och vissa är INTE rädda om sina liv som kör om och för fort. Idag blev vi inte påverkade av det som tur var. Vi var där med 35 minuters marginal.

Jag blev omhändertagen väldigt fort, när de väl öppnat. Ombyte till fin grön särk och söta små strumpor. På minstingen skulle det antagligen bli ankelstrumpor. På mig blev det lite korta strumpor. Mina två läkare kom och jag fick fint uppritat hur jag skulle skulpteras. Många fina sköterskor av olika slag såg till att jag fick vad jag behövde. Såsom infart för narkos.

Jag fick också lång säng. Även om jag tog täcket som låg för att få stöd till fötterna som täcke. Då ett täckte räckte till ungefär halva mig. Jag fick senare ett täcke med värmeslang i. Inte lätt att vara frusen av sig.

Väldigt fina människor har skött om mig idag. Inget illamående eller svårigheter efteråt. Det blev också enklare operation än vad som förutspåddes så jag verkar inte behöva komma på mer än ett återbesök för denna operationen. Så klart är jag mörbultad. Muskler har flyttats och hud har tänjts. Det är det värt. Jag är så tacksam för att få all denna hjälp för endast 250 kr. Jag vet inte hur många som har hjälpt mig idag, ca 9 st är det som jag sett. Sedan kan det varit fler som jag aldrig fick träffa för att jag sov. Om några månader så ska det bli ytterligare en operation för att bli helt färdig med mig som skulptur.

Nu blir det vila för resten av dagen. Jag ska bara smörja mig först. Inte lätt att inte få ta hand om sin hud efter Descutan, bakteriedödande, behandling. Både hår och hud tvättades noga dubbelt både igår och idag på morgonen. Ren är jag men inte speciellt mjuk. Både hår och hud har sett fram emot fukt hela dagen. Imorgon startar träningen med rehabiliteringen. Sköt om er och njut av dagen.

Jag har insett att jag kanske aldrig kommer att komma tillbaka till min forna ork. När jag blev sjukskriven så var det svåraste att förstå att jag inte kunde göra som jag brukade.

Det började med att jag fick influensan. Jag har inte haft influensan ever innan. Sedan började jag att få svimningsanfall. Vaknade på nätterna av att jag hade kramp i benen. Blev sjuk igen. Här någonstans börjar jag inse att det är nog inte av en slump som det händer. Inser att allt är biverkningar på Tamoxifenen. Nedsatt immunförsvar, kunde inte träffa någon utan att bli sjuk. Blodtrycksfall, kunde inte resa mig upp, stå eller gå mer än några meter utan att få blodtrycksfall med risk för att svimma. Kramp, blev värre och värre och värst efter att jag tränat. Minnesförlust, svårt att kunna hjälpa sin autistiska son med vad som ska göras när man glömmer. Synrubbningar, egentligen bara läskigt, tills man inser att det kan vara bestående och i värsta fall att man blir blind. Ont i huvudet, något som går att överleva. Det som dock har varit värst av alla biverkningar är att jag inte sover som jag ska.

Jag kunde inte somna fast jag var jättetrött. När jag väl somnat så vaknade jag efter ett par timmar och kunde inte sova mer. Kunde inte sova på dagen heller. Alla biverkningar kombinerat gjorde livet till att inte vara så mycket mer än att försöka fungera fysiskt under dagen. Pricken över i blev när jag fick blod i urinen. Då kom jag överens med onkologen att det bästa vore nog att avbryta behandlingen och chansa på att ingen ny cancer ska komma.

Nu har det snart gått ett år sedan jag avbröt. Idag har jag blivit av med nästan alla biverkningar. Det som kvarstår är att jag sover dåligt. Som så klart påverkar annat också. Det har blivit bättre. Nu händer det att jag sover 6 timmar på en natt. Det händer också att jag sover två timmar så det finns att jobba på. Och det gör jag. Allt testas för att se hur jag kan få till sömnen. Mitt mål är att orka hela vägen.

Det börjar närma sig min operation. Den 29 dec 2017 opererades jag första gången. Då för att ta bort bröstcancer. Denna gången för att återställa mig rent fysiskt. Ett år ska man vänta innan återställning. För mig har det gått drygt två år.

Under min tid inne i vårdens rullar så kan jag inte säga annat än att jag har blivit väl omhändertagen. Det värsta som hänt är nog att jag fått vänta länge på att få nästa operation. Anledningen till det är att det är många sjuka som har prioriterat bort mig. Och om någon annan ska få större chans för överlevnad så kan jag gärna vänta. Fast nu är väntan över.

Jag hoppas på kort konvalescens. Jag vill kunna fortsätta min återkomst till 100 procent som påbörjats i januari. Då började jag att arbeta på 25 procent igen efter nästan 2 års sjukskrivning.

Jag blev sjukskriven på grund av att jag började en behandling för att motverka ny cancer. Tamoxifen. Tamoxifen sätter dig i medicinsk klimaterie kan man säga. Du tar bort östrogenet i kroppen. Östrogenet var det som gav mig cancer. Det finns många biverkningar på Tamoxifen. En del märker ingenting och jag märkte väldigt många. En biverkning av Tamoxifen är livmoderscancer. Tack, den biverkningen slapp jag. Medicin är något som alla uppfattar som positivt. Och det är klart att det är många gånger det, men det finns alltid biverkningar. Ibland så är biverkningarna större en de positiva effekterna. Som de var i mitt fall. Jag blev jättesjuk om än inte i cancer.

Mer om det en annan gång, nu ser jag fram emot operationen som kommer i veckan.