Jag längtade till julen konstigt nog. Den stora högtiden som var utan mamma i år. Det kom aldrig någon avsky för att den kom närmre. Det blev bara bättre och bättre. Julafton var väldigt fin och mamma var med, bara inte fysiskt. Det var jobbigt men väldigt fint.
Saknaden var väldigt stor under hela denna tiden. Saknaden är precis lika stor nu. Det konstiga är att jag längtar redan till jul. Det har nog aldrig hänt innan. För det vanliga är att jag är glad att plocka bort julen och senare advent. För att se fram emot vår och sommar. Det gör jag inte. Jag ser fram emot julen. Det är nästan ett helt år kvar!
Jag tror saknaden har tagit över. Julen var en sådan stor del i allt det där som bara är så bra som gör att den längtan bara växer. Kanske mer för varje stund som går utan mamma här.
För allt annat börjar jag utveckla en avsky emot. Som att ta hand om mina fötter. Jag verkligen avskyr att göra det. För varje gång så blir jag så smärtsamt medveten om att jag inte kommer träffa mamma igen. Jag kommer aldrig sätta mammas fötter i ett fotbad och göra dem mjuka och fina.
Samma med händerna. Smärtan är avgrundsdjup vid alla dessa småsaker som måste tas om hand. För de måste inte tas om hand längre. Bara på mig. Smärtan av insikten. Avskyn mot smärtan. Försöka hitta orken att fortsätta fast man inte vill, det är svårt.
I dessa lägen var mamma en klippa. Hon hade alltid något bra att säga. Fast hennes bästa egenskap i mina jobbiga stunder som jag delade med henne var, att lyssna. När hon sedan lyssnat så sa hon något med sin lugna röst som alltid gjorde att det kändes lite bättre.
Ofta när det är jobbigt för en kvinna så vill man inte ha en lösning. Man vill ha någon som lyssnar. Inget ont om maken, men han kommer ofta med en lösning när han lyssnat klart. (Efter sexton år så börjar han bli duktig på att lyssna och hålla med).
Jag behöver nästan aldrig lösningar. Jag har lösningarna själv. Det är bara att lösningarna kan var jobbiga. Något som måste ut och luftas. Det var mamma bra på. Hon kunde ge ett svar som innehöll alla de lugnande orden men också en bekräftelse på de där lösningarna som man redan hade själv. Svårt att förklara men så det är det bästa jag kan beskriva det med.
Det var inte ofta jag hade sådan saker men det hände. Något som vi skulle prata om nu som är jobbigt och inte finns någon lösning på är valet som kommer senare i år. Mamma var politiskt insatt och mycket aktiv i landsbygdsfrågor. Jag har ingen aning om vad jag ska rösta på. Det hade jag kunnat prata med mamma om och jag vet att vi hade kommit fram till någon smart lösning.
Det är ett tufft problem. Jag har alltid varit helt säker på vad jag ska rösta på. Jag har aldrig röstat på samma som mamma. Vilket gör att mammas ord hade betytt så mycket mer nu. För mamma har aldrig försökt påverka mig till hur jag ska rösta. Hon har aldrig försökt få mig att rösta rätt även när hon vetat att jag röstat annorlunda. Nu hade jag behövt mamma.
Lösningen för mig just nu är att låtsas om att det inte är något val i år. På det sättet så är saknaden av mamma inte lika smärtsam och jag slipper försöka lösa något som är olösbart. Samma med pedikyren och manikyren. Jag låtsas om att de inte behövs så hade jag inte behövt på mamma heller.
Avskyn för allt det triviala i livet och allt viktiga i livet är nu större än vad som är rimligt. Snart hoppas jag på att avskyn är borta och saknaden mjukare. Den kommer aldrig försvinna, men kanske den blir mjukare. Mamma hade sagt: Klipp naglarna! Saknaden blir inte mindre för att du låter bli.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.