Städdag

Idag har jag inte så mycket att berätta. Igår var en sk*ttråkig dag. Det regnade i stort sett hela dagen. Jag började med att gulla med fruktträden som planterats. Jag har löst en hel del nyckelfrågor. Ingen gåta, alltså nycklar. Jag har rett ut hur, vem och hur många som ska ha nycklar. Typ och lite till.

Sedan är fredag den förha**liga städdagen. Igår slapp jag inte undan som jag gjort många andra fredagar. Jag har sluppit undan för att maken inte vill städa på en annan dag och jag har varit upptagen med arbete. Hur som helst igår fans inget arbete att skylla på när det var städdags. Det var bara att göra, men det är SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ jobbigt. Tycker inte om att städa (om någon missat det).

Jag förstår att det inte är så roligt att läsa om heller. Så därför har jag inte att berätta. Vi har roligt tillsammans. Minstingen är hemma igen och jag har någon att dela fnisset med när maken gör roliga saker. Som när han pratar om vad vi ska äta nästa mål under tiden vi äter. Händer i stort sätt varje måltid, ändå lika roande varje gång.

Idag ska vi äta Afternoon tea. Mycket roligare än att städa. Jag har bakat i veckan och idag ska mackor och scones göras. Det kommer bli mycket gott både för magen och själen. Imorgon har jag antagligen mer kul att berätta. Och kanske bilder. Dagens bilder är på olika dörrar med fel lås. Som kräver en miljard nycklar för att kunna komma in där man ska. Jag ska lära mig att kolla på bilderna om de har blivit bra också. Man kan bara bli bättre.

Denna bilden är lite svår att se vid det är för lås på. Vilket var syftet.

Jag vill bli bättre på mycket. Som tur är så är jag bra på väldigt mycket redan. Allt går att förbättra men vissa saker behöver förbättras mer än andra. Det är ju heller inte så svårt att kolla bilden innan man stänger av kameran och går. Kanske högmodet som gör det, att jag är så bra att jag inte behöver kontrollera? Dörren finns kvar så ny bild går att ordna. En annan dag.

Njut av lördagen. Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Att bli gravid

Är meningen med livet att bli gravid? Alla arters syfte är att reproducera sig. Eller? Det är många genom tiderna som grubblat över meningen med livet. Jag grubblar mer kring hur livet blir till. Varför kan männen göra barn hur länge som helst när kvinnan inte kan bli gravid efter 50-års åldern.

Eller snarare varför kan kvinnan bli gravid ända till 50-års åldern? För att bli gravid behövs två delar. En från kvinnan och en från mannen. Kvinnans del kommer bara en gång i månaden och det blir också en rest av den om den inte används. Det blir en rest från mannen också. Men inte utan att den framkallas. Mannen har ingen rest som ska ut i en vecka en gång i månaden.

Kvinnan har mens även om hon inte är fertil. Mannen har spermier även om han inte är fertil. Varför? Sådant grubblar jag över. Den viktigast frågan är väl ändå åldern? Vad är det som gör att kvinnan kan få barn så länge? För det är länge om man tänker på medellivslängden på medeltiden. Den var 35 år. Det innebär att många barn bliv föräldralösa i tidig ålder. Man fick säkert barn tidigt också. Är det därför kvinnan kan få barn så länge?

För att kunna reproducera sig så länge som möjligt så att arten inte dör ut? Kvinnan på medeltiden kunde alltså få barn hela sin livslängd. Precis som mannen idag. Då kommer frågan varför kan mannen fortfarande få barn tills han dör men inte kvinnan? Vad är det som gör att mannen är mer lämpad att få barn vid passerad 50-års ålder men inte kvinnan?

Eller är det så enkelt att det är mannen som är ute och jagar medan kvinnan vaktar elden och barnen? Jag har svårt att få det att gå ihop. Kvinnan har mens och blir fertil ungefär i samma ålder som mannen blir könsmogen och fertil. Varför pågår inte fertiliteten lika länge?

Nu är det inte så att jag önskar att få ha mens längre än nödvändigt. Det är inget kul att inte kunna känna sig bekväm i alla situationer för att man blöder. Sova är nog värst. Att ligga ner och vara orolig över att det kommer i sängen. Då kommer det överallt. Det blir en större process att rengöra sängen, täcket och lakan än att tvätta trosor och byxor eller vad man nu har på sig. Sedan är det mindre roligt att vara ute bland folk och det just då blöder igenom. Mer pinsamt men enklare att rengöra.

Mannen har säkert också problem som är svåra att veta om som kvinna. Det är dock lite konstigt i vad som behövs för att vi ska bli gravida. Varför är det så olika? Varför har inte mannen också en restprodukt kontinuerligt om spermierna inte används? För om det beror på att vi ska reproducera oss och bli gravida oavsett omständigheter så borde ju kvinnan kunna bli gravid alltid? Eller blir det för många barn då?

Men då kunde det ju varit så att mannen inte heller kan få barn efter 50-års åldern. Då skulle det ju jämna ut oddsen för att det skulle bli för många barn. Det kan inte vara att den manliga genen som är starkast ska överleva och därför kan få barn så länge. Det behövs två för att bli gravida, då skulle det vara lika viktigt att kvinnans starkaste gener överlever också. Ergo kvinnan kan få barn hela sitt liv även på 2000-talet inte bara på 1300-talet.

Är det någon som har ett bra svar till mig? Att bli gravid är något som krävs två. Det är dock inte lika mellan de två parterna. När det väl är att satt ett frö så ska kvinnan bära det i nio månader. Med stora risker för sitt liv. Faktiskt även på 2000-talet.

Sådant kan jag grubbla över kring livets mening, är det att bli gravid?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Datorer

En dator tillhör idag standard i ett hem. Eller det är inte helt rätt. En dator förväntas att finnas som standard iv varje hem. Ungefär som att alla förväntar sig att micro finns i varje hem. Det är liksom självklart. Alla har dock inte en dator, eller smartphone som man kan identifiera sig digitalt. Eller andra nödvändiga saker.

Jag har en dator och en smartphone. Jag använder dessa massor. Till allt möjligt. Som nu för att blogga. Men för annat viktigt också. Bankärenden, handling (mer under pandemin) alla digitala möten, jag skulle kunna fortsätta med allt man gör vid datorn. Det är inte bara viktiga saker som görs via den. Det är också att dokumentera saker, spara bilder, eller bara skriva ett brev, ett fysiskt sådant som skrivs ut eller e-post.

Idag gör vi så mycket med det digitala så vi tänker inte ens på det. Vi tänder mycket av vår belysning i huset med telefonen. Via en app. Vi gör som sagt en massa saker som kan ställa till det när enheten går sönder. Om man då inte har lyxen att ha en andra enhet så kan du vara helt borta från allt. Du kan inte boka en läkartid eller kontakta din läkare för att ditt bankid inte fungerar. Strulet med att ordna upp det kan bli väldigt frustrerande.

Jag har alltid använt olika märken av datorer. Alla har haft windows som operativsystem. Jag var väldigt nöjd med det. Flera av mina vänner använde Macbook med IOS. Det var två helt olika världar. Jag hade inte råd och var inte beredd att prioritera den kostnaden av dator och det viktigaste, jag var nöjd i min windows-värld.

Sedan utvecklades tekniken. Jag utvecklades väl lite med den och var inte så rädd. Maken skaffade en Apple-telefon. Jag motsatte mig det. Det dröjde några år innan jag kom in till den telefonen. Anledningen till att jag ändrade mig var att jag skaffat en Apple-dator. Om jag då skaffade telefonen så skulle de kunna ”prata” med varandra. Under iPhones liv så har jag haft tre olika modeller. Den jag har nu är inne på sitt tredje år. Jag är ganska tuff mot mina telefoner också.

Den första jag hade fick en hamburgare tryckt i sig. Det kan bli så om man äter samtidigt som man pratar i telefon OCH sitter i passagerarsätet på stenlagd gata. Då kan det hända att hamburgaren trycks in i telefonen som lämnar kvar majonäs i så ingen hör vad jag säger. Med headset till så gick det ett tag efter det missödet också. Den var då fyra år, när jag dödade mikrofonen.

Jag skulle aldrig gå ”tillbaka” till en windows-baserad dator igen. Även om det blivit enklare att gå emellan de olika världarna idag. Enligt mig för att windows har ändrat många av sina funktioner så de liknar MacOS. Det jag vill komma med detta långa blogginlägg är att det är svårt att vara utan en dator. Jag har en dator på uppdrag som är en pc med windows. Den har bestämt sig att sluta fungera. Den talar om att den inte får tag på servrarna. Den talar om att jag ska logga in men låter mig inte göra det.

Om jag använder min privata (Macbook) så går det utmärkt att logga in. Min Mac är från 2013. Den har fortfarande fungerande batteri. Jag kan ha den en hel dag utan att ladda den. Även om jag skulle streama för digitala möten. Jag sa att den var från 2013? Det är anledningen till att jag väljer Apple framför andra tillverkare av datorer. Om jag betalar mer i början på loppet så gör jag det inte i slutändan. Med kapaciteten med min dator och hur mycket den kan jämfört med den mycket nyare pc:n som jag har tillgång till, det går inte ens att jämföra.

Min dator kommer så klart också ge upp om livet. Men inte än. Med tanke på att jag inte sitter framför datorn på heltid så kommer jag hålla liv i den länge till. Pc.n den kommer inte att ha något liv så länge till. Den tar nästan en kvart på sig att starta och när den är igång, då fungerar den inte.

Jag är glad för att jag har lyxen att ha flera enheter. Så att jag både kan strunta i pc:n och sköta mina uppdrag via min egna dator. Samt om något skulle hända med den så skulle jag kunna lösa det via telefonen. Jag skulle inte stå helt utan för att ha ett fungerande liv.

För utan någon digital tillgång så är det svårt att ha ett fungerande liv. Jag har haft flera läkarbesök via videomöte. Svårt utan dator eller någon teknik. Du kan inte ringa någonstans idag utan att bekräfta vem du är med bankid. Nu har tack och lov många infört att man kan välja att ärendet inte är för en själv. Då finns det åtminstone en möjlighet att man kan få prata med en verklig människa som kan hjälpa en med hur man gör om man inte har bankid.

Det var många saker som allt handlar om strulet med att inte ha en fungerande dator eller annan digital enhet. När jag skilde mig så prioriterade jag ingen dator alls. Jag hade inte råd med det helt enkelt. Min bror löste en billigt åt mig efter en tid. Men då gjordes inte allt genom tekniken som det görs idag. Då försökte jag få tag på makens nummer genom att ringa nummerupplysningen. Att söka på internet var inte alls som det är nu. Det tog flera månader innan jag lyckades.

Allt går MEN så mycket enklare det är när man kan göra det med teknikens hjälp. Som att tända lamporna genom att sätta timer i appen på telefonen. Inget surrande när timern tickar fram i vägguttaget. Ingen nödvändighet men bra, enkelt och lyxigt när lamporna tänds efter ett astrour. Inget ändrande på tiden efter att hösten gör det mörkare och mörkare. Det går på automatik.

SÅ länge det fungerar, för när det inte gör det, då är det nästan omöjligt att fungera. Som sagt standarden förväntas vara att du är digital. Du kan ha hemnyckeln i mobilen. Svårt att ha ett sådant system om du inte har en mobil.

Jag är tacksam och glad för att min digitala värld fungerar. Upplever du tekniken och det digitala som ett hinder eller hjälp?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

I prövningar blir vi starka?

När man utsätts för prövningar, det är då man växer. Är det inte så? Vad är det då som gör att vi klagar så när vi begränsas? Vi har blivit begränsade för att gå på krogen, för att det pågår en pandemi. Det klagas det på. Flera yrkesgrupper som drabbas och kanske kommer att dö bort för att vi inte får dricka på lokal.

Det är ingen som klagar på det sättet för yrkesgruppen som blir extra utsatt för att vi ska gå på krogen. Vårdpersonalen. De som vårdar oss som blir sjuka för att vi är ute och festar. Det är inte lika stora klagomål om den yrkesgruppen. Den yrkesgruppen riskerar att dö på riktigt, av smittan. Men dricka måste vi annars dör vi. Vilket stämmer om vatten. Ingen annan dryck.

Vi klagar på att hela fiskekåren kan gå i stöpet för att fiskekvoterna halveras eller begränsas på olika sätt. Men vi tänker inte på fisken. Fisken som riskerar att dö ut och aldrig komma tillbaka. För att vi måste fiska och tjäna pengar.

Jag tror inte det finns någons som gör begränsningar bara för att de kan. Jag tror att de allra flesta restriktioner beror på kunskap och utredningar på vad som sker annars. Och ja, ibland måste vi göra kalkylerade gissningar för att det har aldrig hänt innan. Men det är ändå någon med kunskap som gör bedömningen.

Jag skulle kunna tänka mig att pandemins restriktioner kan komma att visa sig vara för kraftfulla i vissa fall men också kanske inte kraftfulla nog i andra fall. Det är svårt att veta nu. Men någonstans måste vi göra något och då får man följa det som sägs av de som har positionerna.

När det kommer till fisket så blir jag ledsen över att vi är viktigare än fisken. Det är flera fiskeverksamheter som jag har hört lider av att någon tagit beslut utan att rådfråga yrkesmännen. Men det går ju inte så bra. Det är en jävsituation, eller hur. Klart att fiskarna vill ta upp så mycket de kan för att överleva. De vill också ha kvar till senare. Jag skulle ändå tro att deras uppskattning ligger åt fördel för inkomster mot inte.

Den senaste jag läste om var på svt.se. Ni kan läsa via länken. Den handlar om fiskare som nu har fått halverat kvoten och vissa kommer inte överleva tappet på att inte få mer i kvot. Fast är det värt att inte ha fisken kvar i framtiden? För det står också att det eventuellt var så att de skulle fått 0 i kvot. Men bedömningen blev att arten skulle klara av en begränsad fiskning detta året. Ny bedömning för nästa år.

Har det inte varit så i alla tider att nya arbeten och yrken har tillkommit och försvunnit? Det är klart att jag skulle vara rädd för vad som hände med mig personligen om jag begränsades så kraftigt att jag kanske inte skulle överleva med så små inkomster. Men är det värt priset? Det är min fråga. Är det värt att så många människor dör i pandemin eller att en hel fiskart försvinner, för att vi ska ha det enkelt? I prövningarna är det vi blir starka.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Sätta i halsen

Maken dör ju, som ni vet, av det mesta. Att sätta i halsen dör han också av. Det händer inte så ofta att han sätter i halsen. Vilket är skönt. Denna gången var det inte maken som satte i halsen, men dog, det gjorde någon i alla fall.

Denna gången var det jag som satte i halsen. Rejält. Jag skulle tugga klart, eftersom jag alltid måste göra mer än en sak åt gången så drog jag samtidigt efter luft för att säga något. Man ska inte prata med mat i munnen. Det vet jag. Men man kan andas, tugga klart och sedan prata. Trodde jag.

Det brukar gå bra. Inte denna gången. Jag fick ner något i lungorna av gårdagens lunch. Jag hostade tills jag klöktes och tårarna tryckte fram. Ändå kan jag inte låta bli att skratta. Jag kan inte andas. Jag kan inte prata. Men skratta och hosta samtidigt går bra.

Maken sitter bredvid och vet inte vad han ska göra. Ska jag klappa dig på ryggen. Jag vet inte vad jag ska göra! Jag kan inte Heimlich så därför sitter jag bara och tittar på dig. Jag vet inte vad jag ska göra. Du dör ju. Denna gången är det du som dör!

Jag får fortfarande inte fram något. Och maken talar om att han kan inte Heimlich så om det skulle behövts så är jag körd. Det är ju tur då att jag vet hur man gör ensam. Jag kan lära dig. Men maken kan läsa detta hur många gånger som helst. Om han skulle komma i sitsen där kunskapen behövs så skulle hans panik vara så stor att det är blank. Detta är till er alla andra.

Om du har fått något så stort i halsen att du verkligen inte få någon luft och är ensam. Då ska du ta sats och springa in i en vägg med ryggen först. Det bästa är att göra det upprätt så att det som fastnat kan åka upp och ut. Om du slänger dig på rygg på golvet så kan det få motsatt effekt. (Det borde jag inte skrivit. Maken läser bloggen och om han skulle komma ihåg något är det detta. Men inte att det är det han INTE ska göra. Han skulle slänga sig på rygg.)

Jag behövde inte utför Heimlich på mig själv. Jag hostade tills det löste sig. Biten kom aldrig upp utan den är kvar i lungorna. Men jag kan andas igen. Maken däremot är säker på att jag kvävdes. Tårarna rann länge efteråt så det var obehagligt. Men jag dog inte, inte denna gången heller.

Vi får se om jag dör under helgen. Där jag bor så finna det fullt av korsspindlar. Jag har bara sett dem vid ingången till huset. Men det är säkert 15-20 stycken. Om inte flera. Jag har nog aldrig sett så många korsspindlar på samma ställe tidigare. Jag hatar spindlar! Det är inte många saker jag hatar. Men spindlar är en av dem så är på den listan.

Jag kan avsky, tycka illa om eller att något är obehagligt, men hata, det är för mig ett starkt ord. Spindlar hatar jag. Så länge de håller sig där jag inte ser dem så går det bra. De kan få vara i naturen också. De får aldrig bra inomhus och absolut inte där jag är. Då är de döda spindlar.

Maken tycker heller inte om spindlar. Han hatar inte som jag. Men han tjuter mer än mig om det dyker upp en oförväntat någonstans. Eller inte ens oförväntat. Han kan veta att det är under en sten eller virke som legat ett tag. Ändå tjuter det till när han ser den.

Jag lär inte dö av spindlarna heller. Även om korsspindel är en av de giftiga spindlarna som vi har i Sverige så lär den inte döda mig. En större sporrspindeln är för övrigt Sveriges giftigaste spindel om någon undrar. Om du blir biten av den så är det lite värre än ett getingstick.

En av korsspindlarna utanför ingången. Inte liten heller.

Med eller utan spindlar, ta hand om dig. Vi hörs imorgon (om inte så vet ni varför, antingen kvävts till döds eller biten av en korspindel).

Dags för att skaffa ny jacka

För mig har den kommit, hösten. Jag fryser. Jag har kunnat riktiga sommarkläder i sommar. Sådant som är kort och visar hud. Till och med så mycket att jag har fått tillgång av D-vitamin. D-vitamin tas bäst upp via bålen. Jag har lyckats i sommar. Jag har haft bikini hela dagar på mig i sommar.

Men bara när det var varmt. Jag menar inte svensk sommar med halvblåsigt och 22 grader på sin höjd. Då fryser jag. Jag menar när det är 30 grader. Då mår jag bra. Eller om jag har täckande kläder så att knappt ingen hud syns så går det bra med svensk sommar. Annars får jag gåshud. Om jag får det så börjar jag snart att huttra.

Igår regnade det nästan hela dagen (precis som SMHI hade lovat, tänka sig). När det regnar så blir det ännu kallare. Då behövs tjockare kläder som täcker all hud. Jag har en mängd av olika varianter på täckande kläder. Kläder som är tunna men långärmat eller långt på nedre delen av kroppen, kjol eller byxor. Jag har tjockare av samma saker. Jag har ännu tjockare av desamma. Alla varianter av tjocklekar för att jag inte ska frysa.

När det blir kallt och vinter så är det termokläder som åker på. Minst långt på överdelen som går ner på underdelen. Alla varianter. Jag har dock inte hittat det perfekta plagget till vintern än. På sommaren är det ganska enkelt. Man kan ha flera lager. Även hösten går det bra. Kan till och med ha kjol på hösten men med tjocka strumpbyxor och eventuellt långa yllesockar på det med stövlar.

På vintern så är det svårt för att om det glipar någonstans så blir hela jag kall. Det kan glipa i ryggen. Även om jag hittar en tillräckligt lång jacka så är den för stor i övrigt så luften trycker upp underifrån och kyler hela mig. Eller så är ärmen för kort och handskarna likaså. Då kyls jag via handlederna. Då finns handledesvärmare till hjälp.

Jag har löst det än så länge utan att frysa ihjäl. Men det är sällan som det är helt bra. Det är bara nästan bra. Med stora halsdukar som täcker gliporna i nacken. Aldrig utan en buff som är tätt överdagen på huvudet och sitter tight mot halsen. Benen är också ett problem men om jag lyckas ha varma fötter och varm överkropp så går det tillräckligt bra. Förutsatt att skidor inte är det som ska utföras. Att snö kommer in vid anklarna går inte.

Jag har alltid tentaklerna ute efter varma kläder. Nu när det börjar bli kallt (fjorton grader är kallt!), så är de ute lite mer. Jag tror att jag nu har hittat den perfekta jackan till mig. Den skulle hålla mig varm om armarna. Ärmen skulle (nog) räcka till på mig också. Hög krage så att halsen är skyddad. Lång över rumpan. Det enda som det skulle kunna falla på är att den är ganska vid nertill. Att kylan kommer in underifrån.

Vad tror du? Finns det något annat skäl till att jag inte skulle skaffa en sådan här jacka?

Lånad bild. Min nya vinterjacka?

Jag önskar dig en härlig dag. För alla som jagade igår hoppas jag jakten var lyckad.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Erkänna fel

Brukar du erkänna om du har fel? På en gång, eller senare, eller aldrig? Jag försöker att bli bättre på att erkänna fel. Det beror också på vad det är. Vissa saker är ganska enkla att erkänna att man har fel på. Andra saker blir jobbigare. Saker som man länge hävdat, som man till sist inser är fel. Då är det svårare.

Det lättaste tycker jag är att erkänna att man hade fel på en gång. Problemet ligger i om det dröjer innan man inser att man har fel. Då blir det längre startsträcka tycker jag. Sedan är det ganska sällan som jag har fel, vilket också gör det svårare.

Nu menade jag inte att jag alltid har rätt. Jag menade att när jag är osäker så säger jag det. Vilket innebär att jag varken hävdar rätt eller fel. Då har jag ju inte fel. Det är min äldsta son som gjort mig duktigare på det. Jag kan inte säga felaktiga saker till honom och sedan ändra mig. Jag kan däremot säga att jag tror och ska kolla upp och sedan återkomma med rätt fakta.

När jag då väl har fel så blir det inte alltid så lätt att erkänna felet. Jag försöker mig på att få blommor att överleva. Där ute börjar jag känna mig mer bekväm. Inomhus inte lika bekväm. Jag har nu under sommaren hävdat starkt till maken att våra markiser måste vara upphissade när solen inte ligger på. För att växterna ska få tillräckligt med sol.

VI har screenmarkiser som går rakt ner. Om vi inte skulle ha de nere när solen ligger på så kan vi inte vistas på andra våningen. Samtidigt som växterna inte vill stå i stekande sol. Det gällde alltså när rummen är skugga som jag ville hissa upp, för blommornas skull. Maken däremot vill gärna ha de nere så han kan röra sig på andra våningen utan att någon ser in. Vilket är effekten av att ha markiserna nere. Han ser ut (om än dåligt) men ingen ser in. Det är en som en svart tygvägg.

Jag har fått slänga monsterorna. Alla bladen var bruna och förkrympta. Även de nya som kom. Jag insåg att jag inte skulle kunna lösa krypproblemet. De blev nedklippta och slängda i soptunnan. Det är därför jag var tvungen att erkänna mig ha fel. Markiserna har inte gjort något som har förstört för blommorna. Det var andra saker. Medan jag har hävdat att det måste vara det då jag provat så mycket annat.

Maken får ha ner markiserna hur mycket han vill. Jag ska inte lägga mig i det. För visst är det skönt att kunna röra fritt på sig utan att någon ser. Särskilt med tanke på att vi har garderoben mitt emellan dessa fönster. Om man går på promenad så ser man enkelt in genom de stora fönstren vi har. Även om jag inte är så pryd så vill jag gärna inte visa allt för vem som helst. Maken har rätt denna gången.

Snäll är han också, som kommer ut och dödar pantersniglar när jag vattnar utan att ha mina trädgårdsprylar med mig. Jag skulle aldrig röra en snigel utan handskar. Knappt med. Jag tar de med lilla spaden och lyfter ut på gräset och klyver de där. Maken tid ett stort äckel med handen utan handske och la ut på kommunens tomt. Gick och hämtade något att döda den med. Under tiden letade jag upp en ny som han fick ta. (Att han var tvungen att tvätta sig i två timmar efteråt berättar jag inte.)

Ta hand om dig. Döda pantersniglarna och mördarsniglarna. Vi hörs imorgon.

Hjälp oss med dörr

Vi behöver en dörr. Vi har byggt förråd i anslutningen till carporten. Förrådet behöver en dörr. Så vi kan förvara saker där ute. Just nu så är det mammas bord och en del krukor. Typ. Lite trädgårdsredskap också. Men inget av värde.

Vi kommer kanske aldrig förvara värdefulla saker där men för att förvara något alls så borde vi ha en dörr. Nu är det oss-skivor som skruvas fast i regeln. Det är lika jobbigt för oss att komma in som för tjuven. Eller, lite jobbigare för en eventuellt tjuv. För tjuven har antagligen ingen skruvdragare på sig. Eller en skruvmejsel. Som tur är ser tjuven över dessa skivor och kan inse att det inte är värt besväret.

Men katterna håller sig borta. Vilket kanske har varit det huvudsakliga syftet. Skruven är för att det inte ska ramla in. Jag vill ha en dörr för att kunna börja pack ut saker som nu står inne. Många av sakerna kan inte stå fuktigt. Därför är det bra med en dörr. Så att vi kan ha på värme och inte släppa in fukten hela tiden.

Hålet är drygt 140 cm. Det är över 250 cm högt. Maken har hela tiden tänkt att han ska bygga en dörr. Det är jag som letar annan dörr. Jag tänker att det skulle vara enklare med handtag och lås mot hasp och hänglås. Men som läget är nu är det egen dörr som gäller.

Om jag skulle köpa bara en vanlig dörr så kan vi komma undan med kanske tiotusen kronor. Då är det en dörr som är normalbred. Typ nittio centimeter. Kanske en meter bred. Men när det är ett förråd så vore det bra att kunna ha bredare öppning. Alla utemöbler står i förrådet. De är lättare att ta in och ut genom en större öppning än en meter.

Alla dörrar som vi har begärt offert på har legat över trettiofemtusen kronor. Den sista skulle kosta femtioentusen kronor, Det är väldigt mycket pengar. Då är det dörrar som är en meter och fyrtio centimeter. Pardörr. Det är ett överljus för att ha ett fönster i förrådet. Om det kostar över tiotusen kronor så kan det gå bort.

Är det någon som kan något om dörrar som kan hjälpa mig? Jag vill inte gärna beställa en dörr från Kina. Det borde finnas en dörr som görs i Sverige men inte kostar som en begagnad bil. Det är kanske jag som är ute och cyklar. Det kanske inte är dyrt med 30-50 tusen för en dörr?

Ska jag låta maken bygga en dörr? Eller ska jag fortsätta leta tills jag hittar en dörr vi har råd med? Hjälp mig någon, snälla! Hoppas att du kan hjälpa mig. Om inte så är jag ändå glad att du läser min blogg. Maken kommer att bygga en jättefin dörr om det är där vi hamnar. Då är jag glad att jag kan få vis den här och att någon ser det han gjort. Tack för att du läser!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Makens födelsedag

Det är länge kvar tills han fyller år. Men i helgen så började firandet. Han fyller inte ens jämt. Han säger att han drar på sextio men det är en bit kvar. Och när jag sa häromdagen att han var femtiotre så blev han inte så glad på mig. För han är ju minsann inte så gammal.

Han är rolig min make. Extra roligt när han uppskattas även av andra. För det var inte jag som stretade firande nu. Det var min bror och hans sambo.

Vid ett av tillfällena som de var här och hälsade på så var maken sitt vanliga jag. Det var en helg. En helg innan storhelg. Maken hör sopbilen. Och far upp som en surikat och undrar vad det är? Det är ju söndag, det kan inte vara sopbilen. Men det är ju det. På under tio sekunder så har han hört, insett och börjat tömma kökssoporna för att springa ut med dessa.

Hela detta scenario var väldigt roligt. Som vanligt med maken. Övriga i sällskapet tyckte också detta var väldigt roligt. För mig som är gift med honom så har jag upplevt många av dessa ögonblick. Mina barn likaså. Vi har väldigt roligt åt våran surikat. Även surikaten har roligt åt det.

Min svägerska skickade ett meddelande för en tid sedan och frågade när han fyllde år. För hon hade hittat en så roliga sak som hon och min bror tyckte skulle passa maken. Hon frågade om han skulle förstå innebörden av presenten. Och en länk på vad det var. Jag svarade att han skulle förstå och skratta åt det.

De pryder nu vårt fönster på övervåningen. Surikaterna.

Det var med stor spänning som vi såg på när maken med stora ögon skulle öppna paketet. Han kunde inte förstå varför han fick en present nu. Så långt innan han fyller. (Han fyller i oktober.) Men när han öppnat så förstod han. Han förstod och sträckte på halsen och undrade vad som hände på gatan.

Vi skrattade gott åt allt som han gör surikaten. Han var snabb med att låta surikaterna flytta in på övervåningen. Där står de nu och spanar när han inte kan. Och när han jobbar så har han sällskap i spanandet.

Det är härligt när man kan skratta åt och med varandra. Som maken som får whiplash varje kväll fast han inte är trött. Han skrattar mer än mig. Jag hoppas nacken håller. Jag kanske får sätta ner en fåtölj med hög rygg så det finns något som tar emot nacken. Eller ha något eller någon som gör suspekta ljud på utsidan så att surikaten vaknar.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Ojdå…

Ibland går det som man tänkt sig men ändå inte. Jag har min terapi i trädgården. Trots den lilla ytan jag har så hittar jag nya ställen är göra saker med. Jag har länge velat ha lavendel. De måste stå i sol. Gärna mycket sol. Jag har inte någon bra plats för det.

När jag då frågade om vad jag kunde stoppa i krukan där mammas klematis hade dött så blev förslaget en lavendel. Jag frågade om något helt annat. Agapantus. Den skulle inte trivas där tydligen. Men lavendel skulle det. Klart att jag då köpte en lavendel för att stoppa i krukan.

När jag väl gjort det och fått hem den så inser jag att nu på hösten så är det inte riktigt tillräckligt med sol på platsen. Så den fick flytta till en solig plats. Den får flytta tillbaka när det är kallt, för att få lite skydd. Nu står den vid brevlådan som har sol nästan hela dagen.

Lavendeln som fått flytta till oss.

Det kan också vara så att jag ”råkat” impulsköpa ett olivträd. Kan hänt att jag gjort det. Men om jag ändå måste ordna vinterförvaring åt olivträdet jag redan fått så kan jag väl ordna lite till. Då kan det vara så att jag också fick syn på ett limeträd som kanske fick följa med hem.

Olivträdet.
Limeträdet framför det lilla olivträdet.

Agapantusen kunde jag heller inte släppa. Så efter lite research så kom jag fram till att jag behöver en agapantus. Som också behöver vinterförvaras. Efter lite rådfrågande på favoritbutiken Växtkraft så fick jag tipset om att plantera den i en plastkruka i kopparkitteln. Agapantusen vill ha det trångt om rötterna. Nu har den det fast i en stor kittel.

Agapantusen

Sedan fick fjärilarna något också. När det finns massa nyinkomna blommor i butiken så fick några följa med hem. Och om det ska vara så att man testar om man är så duktig som man börjar tro, att man kan övervintra blommor (trots att alla dog denna vintern), så är det smart att köpa det man trånar efter när det är halva priset.

Temyntan, fick fylla ut lite när revsugan tagits bort.

Olivträdet, limeträdet och agapantusen var det halva priset på. Det får man väl ändå säga är rimligt att gör impulsköp på? Jag är nöjd. Insekterna är nöjda. Jag hoppas att växterna är nöjda. Temyntan som är till fjärilarna, bina och humlorna, vill ha det ganska ljust. Jag tror att det är det på platsen den fått nu. Nu håller jag tummarna för att allt kommer att gå som jag tänker att det ska.

Ja, så kan det gå när haspen inte sitter på. Nu är plånboken tom så haspen är på för ett bra tag framöver.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.