Kategori: Autism

Äldsta sonen praktiserar på Elgiganten. Han är på lagret samt service. Han träffar inte väldigt många kunder men det händer. Mest med att ta emot ärenden från kunder angående service eller något datorrelaterat. Ibland lämnar han också ut varor. De större sakerna som lämnas ut direkt från lagret.

Han vill ju gärna veta vad som ska ske på en dag. om han är förvarnad så brukar det aldrig vara några problem. Med mig är han ganska trygg med pappa eller lillebror är det lite mindre. Han var extra nöjd med mig just för att han kan behöva lämna ut saker som beställs. Vi har inte samma efternamn. Vilket innebar att ingen av kollegorna skulle veta att vi var mor och son även om jag skulle köpa något som behövde lämnas ut.

Nu är det ju så att hans mamma är som hon är. Så när vår diskmaskin går sönder och hennes make hittar en för bra pris så köper vi den. Problemet för min son är att han fick ingen förvarning. Ännu värre jag har lånat en bil för att smidigt få hem den så det är snabba ryck.

Om jag bara hade skött mig och inte avslöjat vem jag var så hade allt varit toppen. Nu var det bara så att jag visste inte om vi skulle få in maskinen hemma så jag var tvungen att fråga sonen på jobbet. Alltså, jag avslöjar vem jag är. Jag sa också att sonen skulle bli arg över att jag gjorde det. Jag sa också att han inte visste något alls om att jag skulle dyka upp. 

Han blev mycket riktigt arg. Han hanterade det jättebra och bekräftade bara att han var arg. Han kunde också släppa det lite när jag förklarade varför jag behövde prata med honom på jobbet.

Det är synd om honom ibland stackarn. Han tror att allt är frid och fröjd och så ställer jag till det. Nu fick han öva på ett scenario som han inte alls hade kunnat förutspå. Vilket han fixade galant.

Dagens ord: Förberedd. Jag är ofta förberedd och förbereder andra.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. 

Min bror sa det för min och minstingens prestation. Jag säger det för äldsta sonens prestation. Prestationerna är helt olika men på precis samma nivå av styrka att göra det. Jag är stolt som en tupp.

Äldsta sonen läser bibeln. Han har börjat fundera på om han ska bli kristen på riktigt. Han kollar olika kyrkor och läror. Jag har varit med honom i olika kyrkor. Han har läst och studerat mycket ensam. Allt detta precis som det är normalt.

Han och jag har gått till en frikyrka som har bibelstudier. En kyrka som han känner en som redan gick dit. Jag var med, den han kände var med. Två gånger gjorde vi det. Han tror inte att det är kyrkan för honom. Vilket han uttryckte för gruppen. Alla var väldigt välkomnande och sa att det är upp till honom men han är alltid välkommen.

Andra gången vi var så ville han jag skulle känna av gruppen vad de tyckte om alla hans frågor. Vilket var lätt. De uppskattade att han ställde frågor. De sa det rent ut till honom efteråt. Gruppen fick också veta att jag var med för att han är autistisk. För att han inte alltid vet vad som förväntas.

Nu kommer vi till det extraordinära, i tisdags så gick han ensam på bibelstudierna. Då efter att han inte varit på tre gånger för han har mått dåligt. Dessutom  var inte heller den han kände innan med i tisdags. Han var helt själv med den gruppen han bara träffat två gånger. Jag är så glad att han fixar saker så bra utan hjälp.

Visst han fick lite hjälp innan men det är mycket som kan ändras som inte går att förutspå eller få reda på efter två gånger. Att då gå ensam är nära nog att inte fått någon hjälp alls.

Igår kom han hit efter jobbet och berättade att han åkte i tisdags. Igen hade han fått välkomnandet med att de uppskattade att han kom. Jag tror han själv kände sig någorlunda nöjd över att han gjort det. Men han är aldrig helt nöjd. Vilket beror på att han inte vet hur andra uppfattat det.

Dagens ord: tupp. Stolt som en tupp är vad jag är.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. 

I helgen har det varit studentfirande. Jag har inte varit men jag har varit inblandad. Det är mina söner som varit på kusinens student. Min inblandning har varit både rådgivande och väckarklocka. Ja, dagmatte blev jag visst med.

Att vara autistiskt innebär en hel del. Bland annat så vill man veta vad som ska ske. Man vill veta hur allt är runt omkring. Väder, kläder ja, allt egentligen. Vissa saker vet man om hur de är. Som hur familjen ser ut och agerar. Nu kommer problemet.

Minstingen som är lillebror har haft ett munsår. stort som bara den. På läppen och upp på näsan. Något som bägge tyvärr har ärvt av mig. Detta munsår har gjort att han inte kunnat raka sig på läppen. Han har alltså en mustasch.

Minstingen vet hur storebror är och vad han behöver. Han insåg att han inte förberett storebror på att han inte kunnat raka sig. Jag sa att äldsta skulle fixa det. Han har själv mustasch för att han en gång inte kunde raka sig på grund av munsår.

Sedan blev det så att äldsta ringde mig när minstingen var kvar. Äldsta avslutade med är det något annat jag behöver tänka på? Jag svarade att lillebror kanske har mustasch på studenten. För han vet inte om munsåret läkt tillräckligt. Äldsta sonen svarar: Det är helt okej. Jag gjorde ju lika på grund av munsår. Men jag uppskattar förvarningen.

Mamma hade rätt att äldsta hade fixat det. Minstingen hade rätt att han skulle må bättre av att veta innan. Allt slutade med att mustaschen försvann och firandet gick bra utan.

Dagens ord. Förberedd. Jag är förberedd.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. 

Äldsta sonen praktiserar och behöver bilen mer nu än innan. Han får hjälp av sin pappa med att byta däck så att det är sommardäck på. När däcken är på och bilen backas ut så smäller det till. Bilen går sönder och kan inte köras alls.

Därför fick vi bli privatchafförer. Enklast hade varit att låna ut en bil. Men ingen annan i familjen kör automat. Vilket sonen enbart kör. Men det var inget problem att vara chaffis. Maken tog resan dit och när jag var mer människa på eftermiddagen så hämtade jag.

Allt detta skulle kunnat vara en orsak till att han inte kunde gå till jobbet. Men han gjorde det och allt hade gått bra. Tydligen hade det varit lite tråkigt för hans jobb blev inställt. Han själv var orsaken då han tyckte att kunde borde titta på en annan lösningen än den sonen skulle fixa åt kunden. Handledaren höll med och ringde kunden som då avbeställde jobbet. Först blir hans rutiner störda med att bilen blev trasig. Sedan blev det frågetecken på jobbet som han tog eget beslut om och löste. När en sak gått utanför ramarna så brukar ingenting fungera efteråt. Nu dök problem upp och han löser även det. Han är bara bäst!

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. 

Så är det för många inkluderat min äldsta son. Han har börjat på en ny praktikplats. Bara det är ett stort steg. För allt är nytt även om han varit på studiebesök så finns det så många moment som inte är klara.

Han vet hur lokalerna ser ut. Och hans uppgift är att bara följa sin handledare. Tid han ska vara där men resten vet han inget om.

Var går gränsen att följa efter någon? In på toaletten är självklart även för sonen. Men ska han följa med ut i butiken? Ska han vara med i samtalen som sker med kollegor även när de verkar privata? Om inte, ska man bara gå mitt i samtalet?

Sedan allt som kommer till personalrummet. Vilka glas går att använda? Diskar man direkt efter sig? Om det finns diskmaskin, vem startar den? Var finns diskmedel? Kan man ha med egen dricka? Om man ställer den i kylen, rör någon annan den då?

Så många frågor. Fler än för någon utan autism som börjar på ett nytt jobb. Att han klarar alla oväntade (för honom) saker är enastående. Han hade ett antal frågor efteråt. Frågor som han själv besvarade. Han behöver lära sig nya situationer. Det lär uppstå nya frågetecken för honom. Jag betvivlar inte att han kommer lösa allt som kommer i hans väg.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

När han ringer, äldsta sonen, så MÅSTE jag svara. Om jag vet att absolut inte kommer kunna svara så har jag förvarnat honom om att jag inte kommer kunna. Då ringer han maken. Vilket han helst inte vill. Men så ser vår rutin ut. Om jag och maken eventuellt skulle sitta på ett flyg tillsammans (när telefoner ska vara avstängda), då är rutinen att han ska ringa sin pappa.

Det är så många gånger som jag har gått ut från ett möte för att han har ringt. Som när det brann i stekpannan. Under alla digitala möten som blev resultatet under pandemin så är det lite lättare. Om det inte är jag som håller i mötet vill säga. Annars är det bara att ha ljudlöst och ta samtalet. Det har hänt att jag svarat fast jag hålla i mötet. Då har jag fått lämna över fort eller helt enkelt låta alla vänta.

Samtalen är oftast väldigt korta. Det är inte alltid det brinner i stekpannan som tur är. När han ringer så är det alltid något som har hänt eller något som han måste hitta en lösning på. Det vet jag och det är också därför jag måste svara när han ringer. Om det brinner så måste han ju ha hjälp omgående. Men även om det är något han behöver en lösning på så är det omgående som gäller. För en annan så hade man kunnat vänta men inte med honom.

Han kommer inte vidare. Han skulle bli helt stillastående tills han får hjälpen. Skulle han gå igenom hela listan och ingen av oss svarar är inte ett alterantiv. Vilket heller aldrig har hänt. Även om jag alltså alltid svarar så händer det att jag glömmer att ibland är det inte fettet som tagit eld i stekpannan. Ibland händer det att frågan är: Kan jag lämna tillbaka mitt tangentbord?

För det har hänt. Jag har lämnat mötet i mycket raskt tempo och fått just den frågan. Då var det en tangent som gjorde dubbeltryck utan att han tryckte dubbelt. Den gången fick jag hänvisa honom till maken som var hemma och inte satt på en fullsatt konferens. För mig var det inget akutläge men för sonen var det lika akut som om det skulle brinna i en stekpanna. Ibland glömmer jag det. Tack och lov inte så ofta.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det är inte ofta jag glömmer vad som gäller med äldsta sonen. Man lär sig genom åren. Han har också lärt sig genom åren. Det han har lärt sig är att jag kan göra fel och har lättare att anpassa sig till det. Som den gången när jag skulle ringa efter en kvart igen.

Jag är hans väckarklocka. Han vaknar inte när alarmet ringer. Eventuellt stänger han av alarmet utan att komma ihåg det. Därför är jag hans väckarklocka. Ibland kommer han inte ihåg att jag har ringt honom heller. Då kan han ifrågasätta varför jag ringde så sent, lite barskt. Som han sedan får ändra till att jaha, då var det så och inte mitt fel.

Men för att återgå till när jag skulle ringa efter en kvart. Jag glömde att ställa larmet. Jag satte in tiden men glömde spara. Jag har nästan alltid koll på vilken tid som passerat utan att larmet behöver gå. Denna gången satt jag upptagen och kommer på mig själv i mötet att jag inte ringt. Då har det gått en halvtimma. Den där kvarten kan förstöra hela hans dag när den är borta.

Den gången blev dagen nästan förstörd. Jag var ingen bra mamma den gången. Jag hade ju också kunnat fuska genom att säga att han inte kom ihåg det. Ärlighet vara längst? Ja, så är det. Att han vet att jag inte ljuger gör att han alltid kan lita på mig när jag säger att allt kommer gå bra. Då vet han att så är det.

Det är inte alltid lätt att komma ihåg allt. Alarm är bra för att komma ihåg. Som tur är kommer jag oftast ihåg att också ställa larmet.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.