Kategori: Autism

Äldsta sonen har haft problem med sin telefon ett tag. Den har inte laddat som den ska. Det började med att vi köpte en ny sladd. Inte original, så när det inte blev bättre så fick han låna en av oss. Det fungerade inte heller. Om han hade den i exakt läge på en särskild plats så fungerade det ibland och långsamt.

När jag kom dit i förrgår så ska jag kolla upp något och har inte med min egna telefon in. Jag frågar efter hans. Han säger vart den är och inser varför jag frågar och ropar efter mig RÖR INTE telefonen. För han försökte få ström till den. Jag gjorde vad jag skulle på hans dator istället. Sedan kom var fokus att sonen inte har någon telefon.

Sonen tyckte inte att det var något stort problem. Han kunde ju få tag i mig ändå och jag i honom. Vi har båda discord som är en app man kan både ringa och skicka meddelande i. Jag säger att discord går ju bara när han är vid datorn. Eller att jag har igång discord på telefonen. Han säger snabbt: När är jag INTE vid datorn? Jag svara lika snabbt när du sover. Jag kan inte hjälpa dig att vakna när du ber om det. Hm, nej, det var ju sant.

Vi kommer fram till att han får FaceTime:a via bärbara datorn. Då kan han i alla fall få tag på mig om något skulle hända. Då måste inte jag ha någon app igång utan det ringer i telefonen. Eller om han vill skicka sms som kommer fram alltid så går det via laptopen också. Äldsta sonen ser inte så stort behov av det men om hans mamma är nöjd så får det bli så. Tills en telefon då är löst.

Det är ganska sällan sonen ringer. Det är bara när något ska sägas. Något har hänt eller ska hända. Jag handlar åt honom så han skickar en lista varje vecka. Ofta brukar han ringa och förtydliga något på listan. Hade han inte varit dyslektiker hade han nog aldrig ringt. Mest skickat meddelande och mejl. Fördel för mig, så jag får fler samtal.

Något jag kunde sagt till sonen var också om en olycka händer, då skulle han kunna behöva ringa. När JAG ligger och sover och inte sitter vid datorn eller har appen igång. Som till exempel om man skär upp handflatan när man ska öppna en förpackning kl mitt i natten. Då kan det hända att man behöver ringa 02.49 och fråga om det är någon fara? Då djupet är ungefär en centimeter, är det då farligt?

Min första tanke var när han ringde var att hans telefon kunde ju inte ladda. 02.49 fanns inte FaceTime i mitt huvud. Så när jag svarar och hans ansikte dyker upp med högtalarljudet på så blir det ett hopp i sängen. Sänkte ljudet och insåg varför det var på FaceTime. Han ringde via bärbara datorn.

Fast när man ska visa skadan är det praktiskt att kunna visa i bild. Han fick visa att han tejpat ihop med plåster. Berätta att han svimmade lite. Jag sa att han gjort allt rätt och borde dricka och äta lite för att må bättre. Han frågade om han skulle hålla handen högt eller inte. Han har brutit handen två gånger och då skulle han ju ha den högt. Inte självklart att en knivskadad hand är lika med bruten hand. (Vilket det inte är.)

Senare under dagen inspekterade jag handen fysiskt och bekräftade att han gjort allt rätt igen. Rengjort, tejpat och ringt mig. Han är bra fantastisk den där ungen. En telefon är bra att ha är väl ändå lärdomen. För fantastiskt är han och det visste jag redan och ingen ny lärdom. Nu vet vi båda hur viktigt det är med en telefon. Då slipper han klä om till kostym mitt i natten och springa hem till oss. Skönt att slippa det när man skurit sig i handen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag vet när det går och inte går. Jag vet också när jag ska ta striden och när jag inte ska det. När senapen förstör allt så tar jag inte striden. Äldsta sonen måste ha det på ett visst sätt. Det kommer alltid att vara så. Sedan att han har lärt sig en massa har inte ändrat honom i grunden.

Han behöver struktur och lika av allt. Då mår han bäst. Sedan försöker han (klarar det många gånger) att anpassa sig efter omständigheterna. När han gör det så tar det väldigt mycket energi från honom. Han måste verkligen tänka på vad han ska göra och säga, när han inte är i sin bekvämlighetszon.

Egentligen ingen skillnad från någon annan. När vi börjar ett nytt jobb så tar det mer kraft från vem som helst än när man varit på samma arbete i tjugo år. Skillnaden är i att vi kan applicera vårt nybörjaretillfälle på flera olika situationer. Det kan inte äldsta sonen. varje situation utanför vad som alltid görs måste analysera och tänkas igenom. Då går det mycket energi på det.

När vi då i helgen hade besök och han skulle vara med, då var det en massa nya situationer som aldrig har inträffat tidigare. Han anpassar sig och försöker att hänga med i snabba ändringar. Det börjar med att lillebror är i sin lägenhet och donar längre än vad någon trodde. Storebror anpassar sig.

Förändringarna fortsätter. Precis som det är när man har besök. Inget är fast exakt vad som ska ske. När det då skulle ätas korv med bröd på kvällen så går det inte längre. Vi har fel senap och han tar den och äter en korv med bröd med FEL senap. Han försöker anpassa sig ännu en gång. Men det håller inte.

Han behöver åka hem. Han vet sina begränsningar och både maken och jag såg att nu var gränsen nådd. Jag skjutsar hem honom. Vi pratar lite om allt som hänt och hur det kunde ha gjorts. Men hem var tvunget nu. Inga diskussioner om det. Han går in och ringer en dryg timma senare.

Han frågar hur länge till vi ska umgås. Det var flera timmar kvar och jag sa direkt att vi hämtar honom för att fortsätta att vara tillsammans. Då har han slagit huvudet i väggarna fram tills dess. Och det finns inget annat att göra än att låta honom komma förbi spärren själv. Hur mycket man än vill ta smärtan och ångesten så går det inte. Om han inte hade gjort det så hade det blivit en härdsmälta som hade gått ut över allt och alla och kanske förstört framtida besök.

Senapen var gränsen för vad han kunde klara denna gången. Vi kom fram till att det hade varit enkelt löst med att ordna rätt senap för att han skulle slippa den motgången. Vi kunde både åka och köpa eller hämta hos honom.

Vi tappade en dryg timma mot att förstöra för all framtid. Sedan fick vi flera timmar till som var väldigt bra. Han är ändå fantastisk som tagit sig så långt att han kan komma tillbaka när gränsen är nådd. För x antal år sedan hade det inte skett. Gränsen hade nåtts, härdsmältan hade kommit och besöket hade avslutats. Nu kom gränsen, avbrott gjorde en stund för att sedan komma tillbaka och fortsätta besöket.

Hur ont det än gör så är jag så stolt över min son med vad han kan göra. Det han gör är omöjligt. Jag skulle inte klara av att bestiga K2, det är vad han gör varje gång.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag hjälper äldsta sonen att handla. Det har jag berättat om många gånger. En gång i veckan. Alltid samma dag. Nästan alltid samma tid och alltid på samma affär. Ofta också samma varor. Alla dessa saker för att han autistisk.

Att jag hjälper honom beror mycket på att pandemin gjorde folk förvirrade och bunkrade toalettpapper. För en med autism så blir allt då osäkert. Sonen kunde inte lita på att det skulle vara som det skulle när han kom och handlade. Det är andra saker också men det är en stor anledning.

Samma dag är viktigt för jag köper helggodsakerna. Sonen kan inte ha godsaker hemma utan att äta upp dem. Och för att allt ska vara som det brukar så äter man godis och snacks på helgen. Därav handlar jag på fredagar. Om tiden ändras så är det för att sonen inte kan ta emot. Oftast handlar jag ändå och bara lämnar in hos honom. Vilket ändå är problem för honom då allt inte är som det brukar. För han får packa in sakerna (Inte allt men en del) när han kommer hem.

Eftersom man som autistisk tycker om struktur och ordning med att allt är likadant så blir det så med maten också. Han äter ofta samma rätter och handlar således samma saker. Det är specifika märken på varorna som behövs dessutom.

Att det är specifika märken gör då att det måste vara samma affär. När han handlar själv så behöver det vara samma affär för att han ska hitta till allt. Han vet vart saker är. När jag handlar är det märkena på produkterna som avgör att det MÅSTE vara samma affär.

Jag vet inte om ni har märkt av de ökade kostnaderna på matvaror. Det har jag. Äldsta sonen har aktivitetsersättning som inte är så hög så jag anser att han behöver se över sitt matkonto. Det tycker inte sonen. Igår tog jag ett eget beslut och bytte affär. För sonen så innebar det många hundra mindre i utgift. För mig innebar det en lång förklaring på varför jag gjort som jag gjort.

Det var samma tid. Det var samma dag. Det var nästan alla samma märken. Det var INTE samma affär så alla märken var var inte samma. Det är inte så att han blir arg. Men tyst blir han. Han måste nu räkna ut allt om det inte skulle bli som förväntat. Dessutom kom allt utan förvarning. Jag bara handlade på en annan affär.

Crème fraichen är fel märke. Den är han mest orolig över. Om han inte tycker om den, hur blir det då. Han har också kvar av rätt crème fraîche som han måste äta först. Han kan alltså inte få reda på omgående om den kommer vara god eller inte. Stort problem. Självklart måste han ha tillräckligt med mat för en vecka extra. Det jag handlar denna veckan i matväg används alltså först nästa vecka. Godis eller snack äts samma helg.

Solrosoljan var inte samma. Jag säger att han inte kommer märka någon skillnad. Sonen säger, att han tror han gör det. Osten till hamburgarna var fel. Den kommer nog duga men verkligen inte vara lika god som den han vill ha från RÄTT butik. Köttet var fel märke, som jag sa att det antagligen blivit det märket på den andra butiken också. Hamburgerbröden gick inte alls. Tacochipsen gick inte alls. En tur till rätt butik var tvunget för mig.

Det löste jag senare på eftermiddagen. Nu till de stora tankarna. Hur ska han kunna handla själv när jag bytt butik. Även om allt skulle kunna lösa sig och han hittar andra märken som han tycker om. Hur ska han kunna handla? Finns det självscanning? Det är tvunget för att han ska kunna handla själv. Svar ja, det finns. Hm, tveksamt att det ändå skulle gå.

Jag berättar att det också finns online handling med hämtning utan att behöva träffa någon. Vilket innebär att ingen skulle veta vem han är som hör till de påsar som ställs ut. De har bara ett namn. För i ”hans” butik skulle han aldrig kunna handla online. Det går bara bra om jag gör det i mitt namn.

Nu är det bara att avvakta och se om han kan äta det som är ”fel” märken. Om jag kommer få godkänt fast jag gjorde medvetet fel. För det är det som måste till för att han ska kunna ha råd att äta det han vill. Det fungerar liksom inte för någon med autism att handla efter erbjudanden och vad som är på kort datum. Jag håller tummarna att det blir rätt.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Ofta förutsätter vi att alla förstår det man säger så som man menar. Många gånger är det inte så. Många gånger leder det inte till stora misstag. Bara lite försvårande omständigheter. Som att det kan bli fel sorts glass. Eller att det blir fler eller färre som ska delta. Eller vad som helst. Ibland blir det stora misstag som är svåra att reparera.

När man har en son som är autistisk så lär man sig att man behöver vara tydlig. Det räcker inte med blickar eller små knuffar på kroppen. Som när man är och klipper sig. Det är ett perfekt exempel. När man klipper sig så rör ofta frisören huvudet för att man ska luta fram eller åt sidan. När man schamponera är det samma sak. Mycket kroppsspråk för att visa vad man vill. Det är inte tydligt. Det behövs sägas, kan du luta fram huvudet? Jag kommer åt lättare för att klippa då.

Jag kanske är lite mer uppmärksam på det än andra. Andra som inte har en son med autism. Jag skulle dock tro att alla skulle ha det lite bättre om vi alla var mer tydliga. Att himla med ögonen är inte alltid det man tror det är. Ibland är det precis det.

Maken har också blivit duktig på det. Ofta kan vi sitta tysta med varandra men ändå veta vad den andra tänker. Säg att vi sitter på ett uteställe och äter. Vi äter nästan alltid tyst. (Mest för att maken vill göra en sak i taget och maten är viktigare än talet.) Sedan pratar vi. På utestället så pratar då alla andra. Maken och jag kan då genom små korta ord eller blickar eller bara tystnad, veta vad den andra tycker om samtalet bredvid. Det kan vara roligt, sorgligt, intressant, spelar ingen roll. Ofta kan vi förmedla det utan ord.

Det gäller att vara uppmärksam på allt som händer. Det som gör det svårare för en med autism är att man tar in väldigt många saker. Dessa saker vet man då inte hur man ska avkoda. Vad betyder allt som man har uppmärksammat?

Som den lilla knuffen i huvudet vid klippningen. Var den en ny knuff eller var det bara en rörelse som vissa andra knuffar under klippningen? Om du uppmärksammar väldigt mycket så kan du känna saker andra inte vet om att man gör. Det är svårt att läsa av andra. Det är svårt att vara helt tydlig eftersom alla också tar emot budskapen olika från hur och vad man lärt sig.

Även om det är svårt så kan vi alltid bli bättre. Oavsett nivå vi är på från början. Om alla var lite mer tydliga så skulle allt vara lättare. Om alla som inte riktig förstår är mer tydliga med att de inte förstår, är också att vara tydlig. Allt skulle vara lättare om alla var mer tydliga. Även när vi inte förstår. Eller kanske särskilt när vi inte förstår.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Alla har vi en tidsuppfattning. Vi kan uppleva tiden olika för olika saker. Som när något är kul går ofta tiden mycket fortare än när det är tvärtom. Då går tiden långsamt som om man sitter fast i klister. Att vänta på julafton för att få öppna paketen på kvällen kan vara en lång mardröm.

Sedan har vi tiden som är statiskt. Vi har dock delat in den i olika dagar och månader för att kunna särskilja tiden. Det är något vi växer upp med och lär oss. För vissa kan det vara ett problem att tiden inte är lika. Vissa månader har vi 30 dagar, vissa har vi 31 dagar och en månad har vi 28 dagar. För att krångla till det än mer så har vi en 29:e dag vart fjärde år.

För en person som är autistisk så kan det ställa till problem. Tiden är inte konstant. Fast den är det. När det skiljer en dag mellan månaderna är inte så stort problem som när det skiljer tre dagar. I februari har vi 28 dagar. Äldsta sonen är inställd på 31 dagar. Som sagt när det är en dag mindre påverkar inte slutresultatet så mycket som när det saknas tre dagar.

De flesta månaderna på året har 31 dagar. Det logiska är då att tiden följer de 31 dagarna. Samhället följer ju inte de 31 dagarna. För sonen så finns det mer tid innan räkningarna måste betalas. Att betala en dag sent mot tre dagar sent, är skillnad. Nästa varje februari behöver jag påminna honom om att det saknas tre dagar. Även detta året.

Även om det alltid kommer vara färre dagar i februari så är jag tveksam att sonen kommer lära sig det. Hans tidsuppfattning är inställd på 31 och då gäller det. Det enklaste vore om alla månader hade samma. Sedan kan vi börja diskutera normaltid och sommartid. Då krånglar vi till det än mer. Vi kan inte ändra kalendern kanske men vi kan ta bort tidsomställning. Det skulle underlätta för alla. Kan vi alla bara inte bestämma att vi tar bort den? Snälla. Sedan när vi gjort det så ansöker jag om att ändra kalender till att det är lika många dagar varje månad.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det är inte ofta det händer. Att äldsta sonen knackar på dörren. Det är inte ofta det händer även om det är förväntat, men när det är oväntat är ännu mer sällan. I förra veckan var det väntat. Igår var det helt oväntat. Två gånger på kort tid, nu har vi en högoddsare som ingen trodde skulle inträffa.

Det händer att sonen kommer. Han knackar alltid på. Även när han är väntad. Nu vet han att om ingen öppnar så kan han han låsa upp själv. Det lärde han sig när maken trodde vi hade en yxmördare utanför dörren. (Det kan du läsa om här: https://josefinsdagbok.se/nar-yxmordaren-kommer/). Förra veckan så visste vi att han skulle komma. Det var något han skulle hämta och skulle göra det efter skolan. Det var precis enligt rutinerna. Han kom när det var sagt. Knackade på, blev insläppt. Tog det han skulle ha och sa att han stod lite olämpligt och så åkte han.

Med olämpligt så betydde det att det kommit en massa snö. Snön tog lite plats från vägkanten så han kom inte in så nära som han brukar när det inte är snö. Så för alla andra människor stod han perfekt parkerat utmed kanten av vägen. Men inte för honom, han stod lite olämpligt så han kunde bara hämta det som han skulle hämta och sedan åka igen. Vilket han hade gjort även om snön inte varit i vägen. För om det är sagt att han ska hämta något är det bara det. Han kommer inte in och småpratar, för det var inte bestämt.

Denna gången råkade snön vara olämplig och han var tydlig med att det blir inget småpratande idag (heller). Maken hann säga Hej och se ut genom fönstret att han stod perfekt. Sonen hann inte höra makens Hejdå, för då var han reda ute och dörren stängd. Bilen stod ju olämpligt.

Igår kom han alltså oväntat och knackade på. Maken hörde inte knackningen. Sedan vi gjorde om köket och ordnade el där så fixade vi till en ringklocka på samma gång. Vi har alltså nu en ringklocka. Äldsta sonen har inte varit hos oss många gånger under pandemin så ringklockan har han aldrig fått veta att vi har. Jag hörde knackningen så jag öppnade. Utanför står sonen i kavaj (utan ytterjacka) och frågar om han kan få skjuts hem.

Jag förstår att något har hänt. Jag förstår att han är upprörd. Men det är erfarenhet som säger det. Ett, sonen knackar på oväntat. Två, han har inte kläder på sig för vintertid. Tre, han ber om skjuts. Alla dessa sakerna skulle inte behöva innebära upprördhet om det vore någon annan. Särskilt när personen i fråga inte uppvisar upprördhet.

Jag frågar så klart. Han svara ja, att han är upprörd och att något har hänt. Han hade fått skjuts tidigare, vilket förklarar att han inte hade jacka med sig. Det är normalt för min logiska son. Om han ska åka bil behövs inte jacka. Dessutom om något skulle hända så bor jag nära och det finns en lösning. Vilket behövdes denna gången.

Han hade behövt säga nej för många gånger. Personen han var med hade inte förstått hans argument och de var på helt olika plan vid detta tillfället. När då personen frågar om han vill ha med sig lösteet hem som han tyckte om då var gränsen nådd. Äldsta sonen sa nej igen men när propsandet då kom så gick det inte. Ni vet hur vi svenskar kan vara med hur man ska ta en kaka till. Ett nej räcker inte. Och då när äldsta sonen inte har det som behövs för att brygga löste hemma så är det nej. Det finns inga lösningar på det just då. För att kunna tacka ja till att få löste så måste lösningen redan finnas hemma. Det går inte att ordna efter man fått teet.

Om han däremot skulle lösa nu att ha tesil och vattenkokare, samt tekoppar hemma, så nästa gång han får frågan om han vill ha lösteet som han tyckte om, då kan han säga ja. Inte tvärtom. Då valde han att lämna utan att få skjuts tillbaka. Han har dock lärt sig från andra tillfällen när hans nej inte har varit tillräckligt att han måste svara i telefon när den han är upprörd på ringer. Det gjorde han denna gången. Personen försökte också hitta honom med bilen för att skjutsa hem honom. Allt i sin ordning.

Nu har sonen också lärt sig att han kan ringa på istället för att knacka om det skulle vara så att ingen hör honom. Han påtalade dock för mig att om ingen öppnat så hade han använt nyckeln. Han tyckte bara att det var trevligare att knacka på och inte bara gå in. (Mest för att inte skrämma slag på maken gissar jag.)

Nästa gång någon säger nej, fundera över varför. Det kanske inte är ett nej. Det kanske är ett vänta. Eller ett nej, det kommer inte att lös sig. Oavsett varför någon säger nej så finns det en anledning. Även om du inte får veta anledningen så är ett nej, ett nej. Inte ett kanske eller ett ja om du bara frågar en gång till.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.