Kategori: Autism

Ofta förutsätter vi att alla förstår det man säger så som man menar. Många gånger är det inte så. Många gånger leder det inte till stora misstag. Bara lite försvårande omständigheter. Som att det kan bli fel sorts glass. Eller att det blir fler eller färre som ska delta. Eller vad som helst. Ibland blir det stora misstag som är svåra att reparera.

När man har en son som är autistisk så lär man sig att man behöver vara tydlig. Det räcker inte med blickar eller små knuffar på kroppen. Som när man är och klipper sig. Det är ett perfekt exempel. När man klipper sig så rör ofta frisören huvudet för att man ska luta fram eller åt sidan. När man schamponera är det samma sak. Mycket kroppsspråk för att visa vad man vill. Det är inte tydligt. Det behövs sägas, kan du luta fram huvudet? Jag kommer åt lättare för att klippa då.

Jag kanske är lite mer uppmärksam på det än andra. Andra som inte har en son med autism. Jag skulle dock tro att alla skulle ha det lite bättre om vi alla var mer tydliga. Att himla med ögonen är inte alltid det man tror det är. Ibland är det precis det.

Maken har också blivit duktig på det. Ofta kan vi sitta tysta med varandra men ändå veta vad den andra tänker. Säg att vi sitter på ett uteställe och äter. Vi äter nästan alltid tyst. (Mest för att maken vill göra en sak i taget och maten är viktigare än talet.) Sedan pratar vi. På utestället så pratar då alla andra. Maken och jag kan då genom små korta ord eller blickar eller bara tystnad, veta vad den andra tycker om samtalet bredvid. Det kan vara roligt, sorgligt, intressant, spelar ingen roll. Ofta kan vi förmedla det utan ord.

Det gäller att vara uppmärksam på allt som händer. Det som gör det svårare för en med autism är att man tar in väldigt många saker. Dessa saker vet man då inte hur man ska avkoda. Vad betyder allt som man har uppmärksammat?

Som den lilla knuffen i huvudet vid klippningen. Var den en ny knuff eller var det bara en rörelse som vissa andra knuffar under klippningen? Om du uppmärksammar väldigt mycket så kan du känna saker andra inte vet om att man gör. Det är svårt att läsa av andra. Det är svårt att vara helt tydlig eftersom alla också tar emot budskapen olika från hur och vad man lärt sig.

Även om det är svårt så kan vi alltid bli bättre. Oavsett nivå vi är på från början. Om alla var lite mer tydliga så skulle allt vara lättare. Om alla som inte riktig förstår är mer tydliga med att de inte förstår, är också att vara tydlig. Allt skulle vara lättare om alla var mer tydliga. Även när vi inte förstår. Eller kanske särskilt när vi inte förstår.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Alla har vi en tidsuppfattning. Vi kan uppleva tiden olika för olika saker. Som när något är kul går ofta tiden mycket fortare än när det är tvärtom. Då går tiden långsamt som om man sitter fast i klister. Att vänta på julafton för att få öppna paketen på kvällen kan vara en lång mardröm.

Sedan har vi tiden som är statiskt. Vi har dock delat in den i olika dagar och månader för att kunna särskilja tiden. Det är något vi växer upp med och lär oss. För vissa kan det vara ett problem att tiden inte är lika. Vissa månader har vi 30 dagar, vissa har vi 31 dagar och en månad har vi 28 dagar. För att krångla till det än mer så har vi en 29:e dag vart fjärde år.

För en person som är autistisk så kan det ställa till problem. Tiden är inte konstant. Fast den är det. När det skiljer en dag mellan månaderna är inte så stort problem som när det skiljer tre dagar. I februari har vi 28 dagar. Äldsta sonen är inställd på 31 dagar. Som sagt när det är en dag mindre påverkar inte slutresultatet så mycket som när det saknas tre dagar.

De flesta månaderna på året har 31 dagar. Det logiska är då att tiden följer de 31 dagarna. Samhället följer ju inte de 31 dagarna. För sonen så finns det mer tid innan räkningarna måste betalas. Att betala en dag sent mot tre dagar sent, är skillnad. Nästa varje februari behöver jag påminna honom om att det saknas tre dagar. Även detta året.

Även om det alltid kommer vara färre dagar i februari så är jag tveksam att sonen kommer lära sig det. Hans tidsuppfattning är inställd på 31 och då gäller det. Det enklaste vore om alla månader hade samma. Sedan kan vi börja diskutera normaltid och sommartid. Då krånglar vi till det än mer. Vi kan inte ändra kalendern kanske men vi kan ta bort tidsomställning. Det skulle underlätta för alla. Kan vi alla bara inte bestämma att vi tar bort den? Snälla. Sedan när vi gjort det så ansöker jag om att ändra kalender till att det är lika många dagar varje månad.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det är inte ofta det händer. Att äldsta sonen knackar på dörren. Det är inte ofta det händer även om det är förväntat, men när det är oväntat är ännu mer sällan. I förra veckan var det väntat. Igår var det helt oväntat. Två gånger på kort tid, nu har vi en högoddsare som ingen trodde skulle inträffa.

Det händer att sonen kommer. Han knackar alltid på. Även när han är väntad. Nu vet han att om ingen öppnar så kan han han låsa upp själv. Det lärde han sig när maken trodde vi hade en yxmördare utanför dörren. (Det kan du läsa om här: https://josefinsdagbok.se/nar-yxmordaren-kommer/). Förra veckan så visste vi att han skulle komma. Det var något han skulle hämta och skulle göra det efter skolan. Det var precis enligt rutinerna. Han kom när det var sagt. Knackade på, blev insläppt. Tog det han skulle ha och sa att han stod lite olämpligt och så åkte han.

Med olämpligt så betydde det att det kommit en massa snö. Snön tog lite plats från vägkanten så han kom inte in så nära som han brukar när det inte är snö. Så för alla andra människor stod han perfekt parkerat utmed kanten av vägen. Men inte för honom, han stod lite olämpligt så han kunde bara hämta det som han skulle hämta och sedan åka igen. Vilket han hade gjort även om snön inte varit i vägen. För om det är sagt att han ska hämta något är det bara det. Han kommer inte in och småpratar, för det var inte bestämt.

Denna gången råkade snön vara olämplig och han var tydlig med att det blir inget småpratande idag (heller). Maken hann säga Hej och se ut genom fönstret att han stod perfekt. Sonen hann inte höra makens Hejdå, för då var han reda ute och dörren stängd. Bilen stod ju olämpligt.

Igår kom han alltså oväntat och knackade på. Maken hörde inte knackningen. Sedan vi gjorde om köket och ordnade el där så fixade vi till en ringklocka på samma gång. Vi har alltså nu en ringklocka. Äldsta sonen har inte varit hos oss många gånger under pandemin så ringklockan har han aldrig fått veta att vi har. Jag hörde knackningen så jag öppnade. Utanför står sonen i kavaj (utan ytterjacka) och frågar om han kan få skjuts hem.

Jag förstår att något har hänt. Jag förstår att han är upprörd. Men det är erfarenhet som säger det. Ett, sonen knackar på oväntat. Två, han har inte kläder på sig för vintertid. Tre, han ber om skjuts. Alla dessa sakerna skulle inte behöva innebära upprördhet om det vore någon annan. Särskilt när personen i fråga inte uppvisar upprördhet.

Jag frågar så klart. Han svara ja, att han är upprörd och att något har hänt. Han hade fått skjuts tidigare, vilket förklarar att han inte hade jacka med sig. Det är normalt för min logiska son. Om han ska åka bil behövs inte jacka. Dessutom om något skulle hända så bor jag nära och det finns en lösning. Vilket behövdes denna gången.

Han hade behövt säga nej för många gånger. Personen han var med hade inte förstått hans argument och de var på helt olika plan vid detta tillfället. När då personen frågar om han vill ha med sig lösteet hem som han tyckte om då var gränsen nådd. Äldsta sonen sa nej igen men när propsandet då kom så gick det inte. Ni vet hur vi svenskar kan vara med hur man ska ta en kaka till. Ett nej räcker inte. Och då när äldsta sonen inte har det som behövs för att brygga löste hemma så är det nej. Det finns inga lösningar på det just då. För att kunna tacka ja till att få löste så måste lösningen redan finnas hemma. Det går inte att ordna efter man fått teet.

Om han däremot skulle lösa nu att ha tesil och vattenkokare, samt tekoppar hemma, så nästa gång han får frågan om han vill ha lösteet som han tyckte om, då kan han säga ja. Inte tvärtom. Då valde han att lämna utan att få skjuts tillbaka. Han har dock lärt sig från andra tillfällen när hans nej inte har varit tillräckligt att han måste svara i telefon när den han är upprörd på ringer. Det gjorde han denna gången. Personen försökte också hitta honom med bilen för att skjutsa hem honom. Allt i sin ordning.

Nu har sonen också lärt sig att han kan ringa på istället för att knacka om det skulle vara så att ingen hör honom. Han påtalade dock för mig att om ingen öppnat så hade han använt nyckeln. Han tyckte bara att det var trevligare att knacka på och inte bara gå in. (Mest för att inte skrämma slag på maken gissar jag.)

Nästa gång någon säger nej, fundera över varför. Det kanske inte är ett nej. Det kanske är ett vänta. Eller ett nej, det kommer inte att lös sig. Oavsett varför någon säger nej så finns det en anledning. Även om du inte får veta anledningen så är ett nej, ett nej. Inte ett kanske eller ett ja om du bara frågar en gång till.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Diskussioner med äldsta sonen är alltid uppfriskande och ibland utmanande. Eller väldigt ofta utmanande. Vi är i en pågående pandemi. Det har så klart varit flera diskussioner om det under tiden som varit. Bland annat så har jag uttryckt irritation över hur människor kan välja att ses när det är en pandemi.

Det drar igång för fullt hos äldsta sonen. Det behöver inte alltid vara så att han tycker det han säger. Han bara vrider och vänder på allt. Samt kollar att man verkligen har koll på vad man säger. Mamma gick ju bort i våras som ni nog alla vet vid detta laget. Min åsikt är att en begravning är inte undantagen för att man ska få ses och ha minnesstund. Vi sågs i kyrkan med under tjugo personer som var tillåtet. Vi hade ingen minnesstund. Vi syskon hade gentid efter kyrkan.

Sonen vred och vände på det och vi kom fram till att det var rimligt. Att det gick att ha ett fint avslut på det sättet som var och blev. Nu är det inte bara begravningar som är tillfällen människor vill ses. Det är högtider som student, dop, bröllop och en massa andra tillfällen. När jag nämnde att bröllop inte var ett tillfälle som jag tyckte skulle genomföras med många gäster så gick han i taket.

Den viktigaste dagen i ens liv. Den kan inte vänta för att det är en pandemi. Tänk om man dör innan man hinner gifta sig. Att gifta sig innebär starten på att bilda familj. Självklart ska man kunna gifta sig trots en pandemi. Mitt tillägg på det är att det tycker jag med. Jag anser bara att den stora festen kan vänta tills pandemin är över. Att man kan fira med familjen nu och alla andra sedan. Där gick våra åsikter isär. För det är inför Gud du lovar att älska i nöd och lust med alla vittnen till det. Vittnena är jätteviktiga så då måste de vara med.

När jag då sa att i kyrkan tillåts inte fler än tjugo (eller åtta osäker på vad som gällde bröllop) så hjälpte ju inte det. Varför ska man vara flera hundra på festen när det ändå inte får vara fler inför löftena för Gud. Då blev vi helt överens. Om man inte fick vara fler i kyrkan fanns ingen anledning till att ha en stor fest just då.

Dop var inte lika stor diskussion kring. Inte heller student. Även om det bara är sådan saker som man gör en gång i livet. Student går att fira på många sätt utan att riskera att sprida smittan. Även konfirmation. Det vara bröllop som kom att få oss in i en väldigt het diskussion. Som slutade med att vi var överens.

Vi kom också fram till att detta är vad vi tycker. Vi kan bara styra över oss själva och inte alla andra. Andra får göra som de tycker. Det viktiga är att vi alla försöker.

Jag hoppas att smittrisken snart är över. Att den fjärde vågen blir mild mot oss. (Även om allt talar för att den inte blir det). Jag hoppas att jag och sonen kommer ha många fler heta diskussioner, för det ger mig mycket. Även om han frågade sista gången om jag var arg på honom. Han tycker jag har varit bitsk en längre tid nu. Han frågade också om det var för att jag är trött. Vi kom fram till att tröttheten har varit värre sedan mamma gick bort. Det stämde med hans noteringar så jag är inte arg på honom.

Det är roligare om det finns bilder också. Då får det bli en bild från gårdagens hängmattetid. Eftersom jag varit så trött sista tiden så passar jag på att vila mycket. När det är kallt ute så har man bara mängder med filtar i hängmattan. Väldigt skönt att ligga ute och det blåser lite, eller mycket som det gjorde igår emellanåt. Varmt och skönt under filtarna och lite kallt om huvudet. Perfekt. Något att läsa så är allt toppen. Då är det skönt med en filt som har ärmar. Annars skulle jag frysa om armarna behövde sticka ut från filten. Tips från coachen, ärmar på filten.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Äldsta sonen ringer bara om det är något han behöver svar på eller behöver någon form av hjälp. Det kan vara att han behöver fysisk hjälp men oftast är det att han behöver hjälp med att förstå eller för att lära sig. Som när han ringde och började samtalet med: Vad gör man om det brinner i stekpannan?

Han skulle aldrig ringa för att fråga om en hypotes. Jag vet med all säkerhet att det just nu brinner i hans stekpanna. Detta var i början på hans första egna boende. Han hade börjat i skolan på annan ort och fick lära sig mycket nytt under ganska kort tid. En omställning som naturligtvis var svår. De allra flesta sakerna löste vi över telefon. Som när det brann i stekpannan.

För mig var situationen allvarlig. För äldsta sonen var det bara en ny sak han behövde lära sig. Han skulle inte chansa på hur man gör. Han behöver veta innan han gör. Därför ringde han för att fråga.

Det är viktigt att inte få panik för mig som mamma i en situation som ofta ger panik. Vilket kan vara svårt när man är en timma bort och man vet att det brinner hemma hos sonen.

Jag fick fram lugnt och sakligt: Vad du än gör, använd aldrig vatten för att släcka en eld på spisen. Du har linnehanddukar. De tar du och kväver elden. De brinner långsamt. Bra att kväva elden med.

Sonen: Bra att veta. Bara så du vet, det brann i stekpannan. Det självantände i fettet när jag stekte bacon. Men det har slocknat under tiden vi pratat.

Jag: Skönt att det slocknat.

Nu har jag också lugnat mig, även om jag lät lugn när jag svarade honom. Så nu kan jag tänka lite klarare och meddelar att han har lock till sin stekpanna. Släck elden med locket säger jag då också till honom.

Vi diskuterar lite vilka olika lägen som det kunnat bli med branden. Han kommer fram till lugnt och sansat att han vill ha brandfilt och brandsläckare inne i sin lägenhet.

Och så blev det. I hallen utanför fanns det en sex-liters släckare. Han fick en två-liters släckare samt en brandfilt att ha inne i lägenheten. De har han fortfarande och ännu oanvända.

Svårigheten med äldsta sonen är att han har svårt att applicera denna situationen på en annan liknande situation. Det är inte säkert att han skulle kväva elden om det var en brand utomhus där olja är inblandat. Han har svårt att överföra liknande situationer på varandra. Han har dock blivit mycket bättre på det med åren. Så kanske det skulle gå om det hände nu.

Han skulle dock fortfarande inte använda brandsläckaren som finns i trapphuset om det brann inne hos honom. Ett, det är inte hans brandsläckare. Två, någon kan se honom när han hämtar den. Vissa saker (läs alla egentligen) får omgivning bara se till att anpassa sig efter. Autism är ingen sjukdom det en en omgivningsdiagnos. Det är omgivningen som måste anpassa sig.

Det sonen har lärt sig är att omgivning är väldigt dålig på att anpassa sig. Många gånger.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Äldsta sonen har flera uppgraderingar än vanligt folk i och med hans autism. En sådan sak är hans luktsinne. Han känner lukt eller dofter upphöjt till hundra. Kanske mera. När han var liten så var det svårt att kunna hänga med i svängarna på vad som kunde vara ett problem. Idag har jag lärt mig men också sonen.

I helgen så åt vi kräftor. Äldsta sonen äter inte fisk. Mest för konsistensen på fisken och känslan i munnen. Det är inte bara hans luktsinne som är väldigt mycket bättre än andras. Även smaken och känseln. Fisk går också bort på grund av lukten. Han kan känna flera dagar efteråt att vi har ätit fisk hemma när han kommer och hälsar på. Kräftor tycker han om. När han var liten så skilde jag och han åt utan att röra vid dem med händerna.

Idag skalar själv och äter han själv. Vi satt ute och åt. Han sköt bort kräftorna så de inte stod nära honom. Han är inte så förtjust i lukten. (Lukt för honom, doft för mig.) Så fort han ätit färdigt så går han och tvättar sig. Sedan går han och tvättar sig igen. Ni som ätit kräftor vet att lukten sitter kvar i händerna ganska länge efteråt.

Att vi satt ute och åt hjälpte till så att han kunde distraheras lite. Det är större luftgenomströmming utomhus och därför gick det bra med att ha kräftorna i närheten samt att tvätta händerna två gånger.

Jag åt några (läs jättemånga) kräftor fler än sonen. Mina händer luktar också kräftor. Sonen behöver något hemma hos sig. Jag behöver köra då han inte har sin bil med sig. Jag har också tvättat händerna två gånger. Av erfarenhet inte av att jag kommer ut från toaletten och luktar på händerna. Nu till sonens dilemma. Han kan inte röra något. Jag får inte röra något av hans saker.

Lösningen blir att jag får röra hans saker med handskar på mig. Annars kommer han känna kräftlukten (fortfarande för honom) i hela hans lägenhet. Hans luktsinne är inte att leka med. Han känner allt och mycket är också sådant som stör honom. Tur att hans mormors skinnhandskar fanns lättillgängligt så att jag fick röra hans grejer och vi kunde hämta vad han behövde.

Jag gör gärna det för honom. Jag vet också vad som kan ställa till det nu för tiden så jag har vett att fråga om det kan gå eller inte. Denna gången fick han lukta på mina händer och svaret var handskar. Vi hade i värsta fall fått fråga maken om hjälp. Han tycker ju inte om kräftor, inte heller lukten, så till honom skalar jag de stackars kräftstjärtarna som han vill ha. Hans händer är alltså luktfria. Nu räckte det med handskar.

Jag är tacksam för att mitt luktsinne inte är så välutvecklat. Det är säkert tufft att känna allt. Som igår när sonen ringde och sa att köttfärsen luktade konstigt. Fast då var mitt svar väldigt tydligt, han hade känt om det var fel på köttfärsen. Det hade varit en stinkbomb för honom. Samt att vakuumet var intakt innan han öppnade förpackningen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.