Kategori: Autism

Diskussioner med äldsta sonen är alltid uppfriskande och ibland utmanande. Eller väldigt ofta utmanande. Vi är i en pågående pandemi. Det har så klart varit flera diskussioner om det under tiden som varit. Bland annat så har jag uttryckt irritation över hur människor kan välja att ses när det är en pandemi.

Det drar igång för fullt hos äldsta sonen. Det behöver inte alltid vara så att han tycker det han säger. Han bara vrider och vänder på allt. Samt kollar att man verkligen har koll på vad man säger. Mamma gick ju bort i våras som ni nog alla vet vid detta laget. Min åsikt är att en begravning är inte undantagen för att man ska få ses och ha minnesstund. Vi sågs i kyrkan med under tjugo personer som var tillåtet. Vi hade ingen minnesstund. Vi syskon hade gentid efter kyrkan.

Sonen vred och vände på det och vi kom fram till att det var rimligt. Att det gick att ha ett fint avslut på det sättet som var och blev. Nu är det inte bara begravningar som är tillfällen människor vill ses. Det är högtider som student, dop, bröllop och en massa andra tillfällen. När jag nämnde att bröllop inte var ett tillfälle som jag tyckte skulle genomföras med många gäster så gick han i taket.

Den viktigaste dagen i ens liv. Den kan inte vänta för att det är en pandemi. Tänk om man dör innan man hinner gifta sig. Att gifta sig innebär starten på att bilda familj. Självklart ska man kunna gifta sig trots en pandemi. Mitt tillägg på det är att det tycker jag med. Jag anser bara att den stora festen kan vänta tills pandemin är över. Att man kan fira med familjen nu och alla andra sedan. Där gick våra åsikter isär. För det är inför Gud du lovar att älska i nöd och lust med alla vittnen till det. Vittnena är jätteviktiga så då måste de vara med.

När jag då sa att i kyrkan tillåts inte fler än tjugo (eller åtta osäker på vad som gällde bröllop) så hjälpte ju inte det. Varför ska man vara flera hundra på festen när det ändå inte får vara fler inför löftena för Gud. Då blev vi helt överens. Om man inte fick vara fler i kyrkan fanns ingen anledning till att ha en stor fest just då.

Dop var inte lika stor diskussion kring. Inte heller student. Även om det bara är sådan saker som man gör en gång i livet. Student går att fira på många sätt utan att riskera att sprida smittan. Även konfirmation. Det vara bröllop som kom att få oss in i en väldigt het diskussion. Som slutade med att vi var överens.

Vi kom också fram till att detta är vad vi tycker. Vi kan bara styra över oss själva och inte alla andra. Andra får göra som de tycker. Det viktiga är att vi alla försöker.

Jag hoppas att smittrisken snart är över. Att den fjärde vågen blir mild mot oss. (Även om allt talar för att den inte blir det). Jag hoppas att jag och sonen kommer ha många fler heta diskussioner, för det ger mig mycket. Även om han frågade sista gången om jag var arg på honom. Han tycker jag har varit bitsk en längre tid nu. Han frågade också om det var för att jag är trött. Vi kom fram till att tröttheten har varit värre sedan mamma gick bort. Det stämde med hans noteringar så jag är inte arg på honom.

Det är roligare om det finns bilder också. Då får det bli en bild från gårdagens hängmattetid. Eftersom jag varit så trött sista tiden så passar jag på att vila mycket. När det är kallt ute så har man bara mängder med filtar i hängmattan. Väldigt skönt att ligga ute och det blåser lite, eller mycket som det gjorde igår emellanåt. Varmt och skönt under filtarna och lite kallt om huvudet. Perfekt. Något att läsa så är allt toppen. Då är det skönt med en filt som har ärmar. Annars skulle jag frysa om armarna behövde sticka ut från filten. Tips från coachen, ärmar på filten.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Äldsta sonen ringer bara om det är något han behöver svar på eller behöver någon form av hjälp. Det kan vara att han behöver fysisk hjälp men oftast är det att han behöver hjälp med att förstå eller för att lära sig. Som när han ringde och började samtalet med: Vad gör man om det brinner i stekpannan?

Han skulle aldrig ringa för att fråga om en hypotes. Jag vet med all säkerhet att det just nu brinner i hans stekpanna. Detta var i början på hans första egna boende. Han hade börjat i skolan på annan ort och fick lära sig mycket nytt under ganska kort tid. En omställning som naturligtvis var svår. De allra flesta sakerna löste vi över telefon. Som när det brann i stekpannan.

För mig var situationen allvarlig. För äldsta sonen var det bara en ny sak han behövde lära sig. Han skulle inte chansa på hur man gör. Han behöver veta innan han gör. Därför ringde han för att fråga.

Det är viktigt att inte få panik för mig som mamma i en situation som ofta ger panik. Vilket kan vara svårt när man är en timma bort och man vet att det brinner hemma hos sonen.

Jag fick fram lugnt och sakligt: Vad du än gör, använd aldrig vatten för att släcka en eld på spisen. Du har linnehanddukar. De tar du och kväver elden. De brinner långsamt. Bra att kväva elden med.

Sonen: Bra att veta. Bara så du vet, det brann i stekpannan. Det självantände i fettet när jag stekte bacon. Men det har slocknat under tiden vi pratat.

Jag: Skönt att det slocknat.

Nu har jag också lugnat mig, även om jag lät lugn när jag svarade honom. Så nu kan jag tänka lite klarare och meddelar att han har lock till sin stekpanna. Släck elden med locket säger jag då också till honom.

Vi diskuterar lite vilka olika lägen som det kunnat bli med branden. Han kommer fram till lugnt och sansat att han vill ha brandfilt och brandsläckare inne i sin lägenhet.

Och så blev det. I hallen utanför fanns det en sex-liters släckare. Han fick en två-liters släckare samt en brandfilt att ha inne i lägenheten. De har han fortfarande och ännu oanvända.

Svårigheten med äldsta sonen är att han har svårt att applicera denna situationen på en annan liknande situation. Det är inte säkert att han skulle kväva elden om det var en brand utomhus där olja är inblandat. Han har svårt att överföra liknande situationer på varandra. Han har dock blivit mycket bättre på det med åren. Så kanske det skulle gå om det hände nu.

Han skulle dock fortfarande inte använda brandsläckaren som finns i trapphuset om det brann inne hos honom. Ett, det är inte hans brandsläckare. Två, någon kan se honom när han hämtar den. Vissa saker (läs alla egentligen) får omgivning bara se till att anpassa sig efter. Autism är ingen sjukdom det en en omgivningsdiagnos. Det är omgivningen som måste anpassa sig.

Det sonen har lärt sig är att omgivning är väldigt dålig på att anpassa sig. Många gånger.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Äldsta sonen har flera uppgraderingar än vanligt folk i och med hans autism. En sådan sak är hans luktsinne. Han känner lukt eller dofter upphöjt till hundra. Kanske mera. När han var liten så var det svårt att kunna hänga med i svängarna på vad som kunde vara ett problem. Idag har jag lärt mig men också sonen.

I helgen så åt vi kräftor. Äldsta sonen äter inte fisk. Mest för konsistensen på fisken och känslan i munnen. Det är inte bara hans luktsinne som är väldigt mycket bättre än andras. Även smaken och känseln. Fisk går också bort på grund av lukten. Han kan känna flera dagar efteråt att vi har ätit fisk hemma när han kommer och hälsar på. Kräftor tycker han om. När han var liten så skilde jag och han åt utan att röra vid dem med händerna.

Idag skalar själv och äter han själv. Vi satt ute och åt. Han sköt bort kräftorna så de inte stod nära honom. Han är inte så förtjust i lukten. (Lukt för honom, doft för mig.) Så fort han ätit färdigt så går han och tvättar sig. Sedan går han och tvättar sig igen. Ni som ätit kräftor vet att lukten sitter kvar i händerna ganska länge efteråt.

Att vi satt ute och åt hjälpte till så att han kunde distraheras lite. Det är större luftgenomströmming utomhus och därför gick det bra med att ha kräftorna i närheten samt att tvätta händerna två gånger.

Jag åt några (läs jättemånga) kräftor fler än sonen. Mina händer luktar också kräftor. Sonen behöver något hemma hos sig. Jag behöver köra då han inte har sin bil med sig. Jag har också tvättat händerna två gånger. Av erfarenhet inte av att jag kommer ut från toaletten och luktar på händerna. Nu till sonens dilemma. Han kan inte röra något. Jag får inte röra något av hans saker.

Lösningen blir att jag får röra hans saker med handskar på mig. Annars kommer han känna kräftlukten (fortfarande för honom) i hela hans lägenhet. Hans luktsinne är inte att leka med. Han känner allt och mycket är också sådant som stör honom. Tur att hans mormors skinnhandskar fanns lättillgängligt så att jag fick röra hans grejer och vi kunde hämta vad han behövde.

Jag gör gärna det för honom. Jag vet också vad som kan ställa till det nu för tiden så jag har vett att fråga om det kan gå eller inte. Denna gången fick han lukta på mina händer och svaret var handskar. Vi hade i värsta fall fått fråga maken om hjälp. Han tycker ju inte om kräftor, inte heller lukten, så till honom skalar jag de stackars kräftstjärtarna som han vill ha. Hans händer är alltså luktfria. Nu räckte det med handskar.

Jag är tacksam för att mitt luktsinne inte är så välutvecklat. Det är säkert tufft att känna allt. Som igår när sonen ringde och sa att köttfärsen luktade konstigt. Fast då var mitt svar väldigt tydligt, han hade känt om det var fel på köttfärsen. Det hade varit en stinkbomb för honom. Samt att vakuumet var intakt innan han öppnade förpackningen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Matsvinnet är bland det största problemet vad gäller vår konsumtion av mat. På restauranger som serverar buffé så står det ofta igår fick vi slänga x antal liter mat. Det hade räckt till x antal portioner till. Ofta, väldigt ofta så är det väldigt många portioner som det skulle räcka till om vi inte hade slängt maten. Ofta tresiffrigt tal. Varför tar vi så mycket mat?

Jag fick lära mig när jag var lite att det du lägger upp på tallriken, det åter du också upp. Det sitter väldigt djupt hos mig. Även om mitt svar till mamma när hon sa att jag skulle tänka på de fattiga barnen i andra länder som inte kunde äta sig mätta: Skicka min mat dit då! De gånger jag inte åt upp allt. Det är svårt att skicka redan tillagad mat. Kylprocesser som måste följas. Annat också. Vilket innebär att om jag i Sverige inte äter upp min mat så påverkar det över hela världen.

Är det buffé och du är osäker på någon rätt så tar man så lite att man bara provsmakar. Om man då tycker om det, då går man och hämta mer. Om inte, så tog man så lite att provsmakningen tog slut på tallriken och inget matsvinn påverkades negativt. Tyvärr är det många som tar för mycket och tycker att det inte spelar någon roll, eftersom de har fast pris på maten. Men matsvinnet bryr sig.

Därför blir jag väldigt glad när jag läser nyheterna att flera Coop-butiker som varit tvungna att stänga, har skänkt bort maten som riskerar att bli dålig. De har skänkt och tänkt på avstånd och säkerhet hela tiden. Jag läste också om en Ica-butik som åkte bort och köpte maten av Coop. Det blir stora pengar när en kommer och tar allt. Samtidigt som de kan betala med faktura. För med kort eller swish har de inte kunnat ta emot några pengar.

Tänk att vara drabbad butiksinnehavare nu. Med en massa varor som du inte kan ta betalt för med tanke på att det finns någon eller några som bestämt sig för att hacka systemet Jag hoppas fler hjälper till i denna krisen. Vem vet vi kanske till och med hittar nya och bättre lösningar.

Ta hand om dig. Köp något på Coop för klimatet skull. Vi hörs imorgon.

Jag har under många år haft samtal med min äldsta son kring Gud och om han finns eller inte. Äldsta sonen är inte konfirmerad för han vet inte om Gud finns eller inte. Jag är också en dålig kristen som inte kunnat få honom att tro. Det borde jag kunnat om jag varit en god kristen.

Minstingen är konfirmerad men har efter det slutat att tro. Och jag försöker vara en god kristen men inte heller någon som prackar på. Jag anser att alla har rätten att tro eller inte tro. Äldsta sonen har lite svårt med mig och våra samtal kring Gud.

Äldsta sonen har frågat mig så många gånger hur jag vet att Gud finns. Jag har svarat att jag ställt frågan till Gud och att han har svarat mig genom att svaret blivit besvarat med en händelse. Alltså att min fråga har blivit besvarad av att det har hänt något.

Det är ett för flummigt svar för en med autism. Sonen har inte kunnat förstå detta och jag har sagt attan får försöka fråga själv men det har tydligen inte lyckats. Tror du på Gud? Hur hade du besvarat frågan? Hur vet du att Gud finns?

Jag har provat andra saker också. Som att jag kan inte bevisa att Gud finns men hur skulle det annars vara möjligt att vi finns. I flera år som sagt har detta samtal pågått. I helgen så kom min son med att jag borde lyssna på Bishop Robert Barron. En katolik som kunde besvara sonens fråga.

Han tror fortfarande inte själv. Däremot så är han väldigt intresserad av att ta reda på mera. Han läser bibeln. Han gör som sagt mycket för att ta reda på om han kan tro eller inte. Många saker i kristendomen tycker han är bra. Men det är inget bevis för att Gud finns.

Det denna katolik fick fram till att Gud finns var att han måste finnas för annars hade inte världen kunnat existera. Något sådant. Säkert mer ingående och fler teser kring det hela. Men ungefär så sa sonen till mig. Och det tyckte han var ett fullgott svar. Att det är bevis för att Gud finns. Han tror så klart inte (än) men det var ett svar so han kan förstå och eventuellt hålla med om.

Han vill att jag ska lyssna på honom på Youtube. Jag får försöka göra det. Jag tycker bara att poddar och annat är ganska tråkigt att lyssna på. Ljudböcker är min absoluta mardröm. Det går så långsamt att jag kan bara inte lyssna. Jag zoomar ut och hör inget. Vilken bok det än gäller. Om jag läser den själv så kan den vara hur spännande som helst. Men ljudbok, nej.

Har du lyssnat på Bishop Robert Barron? Något du rekommenderar? Sonen har förvarnat mig om att han inte står bakom homosexuellt äktenskap. Han känner mig och vet vad jag kommer reagera på.

Jag tror på Gud. Jag har också föreslagit för sonen att han ska bli delaktig i en kyrka för att se om han kanske tror på Gud. Samt att han har en massa människor som han kan vara social med. Jag hoppas vi hamnar där.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det börjar bli vår nu. På riktigt. I veckan som kommer ska det bli varmt och skönt. I natt var jag på jakt. Det var härligt väder ute. Inte så varmt men fåglarna kvittrade och det räckte med en tunn jacka. Det regnade inte. Det var ett härligt väder att ge sig iväg på jakt i.

Ibland är det bra att jag inte sover. Då kan man göra sådana eskapader en vårnatt. När äldsta sonen ringde 03.15 så svarade jag omgående. Han var mycket orolig och behövs prata med sin mamma. Det var ett ljud i hans lägenhet. Han kunde inte riktigt höra varit ifrån men det kunde vara köket. Köksdörren var stängd. Han har alltid öppet fönster i köket.

Jag frågade om han trodde det var ett djur i köket. Ja, det kand et vara. Jag undrade hur det skulle kunnat komma in? Även om köksfönstret är öppet så har han myggnät. Myggnät som är väldigt täta med gummilist och fastskruvade. Allt för att äldsta sonen inte klarar av djur. Absolut inte småkryp. En fluga är katastrof om den kommer in. En fluga gör att sonen inte kan koncentrera sig på det han ska. Han hör bara flugans surr. Hur skulle ett djur ha kunnat komma in?

Jag frågade om han varit på balkongen och försökt att kika in därifrån genom fönstret. Det hade han, men det var för mörkt för att kunna se något. Jag hörde också något ljud men det var svårt att höra över telefonen. Ganska omgående frågar jag om jag ska komma dit. Jag vet inte om du någon gång har försökt att hjälpa till att felsöka en dator via telefon. Det är jättesvårt. Men på plats så ser du helheten och löser det fort. På telefon kanske det aldrig löser sig. Jag åker dit. En vårnatt som visar sig vara bra för jakt i äldsta sonens kök. Det var skönt ute och att höra fåglarna kvittra och att dagen nästan börjar gry.

Jag visste att sonen inte ville gå in i köket och kolla själv. Han tycker verkligen inte om djur. Han skulle antagligen väcka hela kvarteret om han skulle behöva få ut en fågel själv mitt i natten. Och för att få ut den hade han behövt skruva loss det stora myggnätet och vara med fågeln väldigt länge. Eller ännu värre tillsammans med en råtta. Det har varit mycket råttor i år och vi har haft Anticimex där för att hjälpa oss senast i mars. En råtta skulle antagligen ta livet av min son. Vi skulle behöva sälja lägenheten. Med en gång. Sonen hade inte sovit vidare i den lägenheten om det var en råtta som kommit in.

Jag är hos sonen på fem minuter. Han öppnar ytterdörren innan jag är uppe för trappan. Han är i full stridsmundering. Han hade väntat länge innan han ringde. Han var orolig över vad det var som fanns i hans lägenhet. Det fanns inte en chans att han hade kunnat somna om och lösa det idag. När han ringt så var de fem minuterna en livstid. Jag kommer in. Jag stänger dörren. Ljudet hörs. Jag säger: Batteriet är slut i brandvarnaren.

Brandvarnaren sitter ganska högt upp ovanför sonen huvud precis när jag kommer in. Jag plockar ner den tar ut batteriet. Går in i köket för att visa att kusten är klar. Sonen andas igen. Det var inget djur i hans lägenhet. Han kunde fortsätta att sova där. Även den natten. Jag sa till honom att det var bra att han ringde. Han hade aldrig kunnat sova med det ljudet och inte veta vad det var. Han blev ännu lugnare. Jag kramar honom och åker hem igen i vårnatten. Jag var borta i en kvart på min jakt i äldsta sonens kök.

Jag berättar inte om detta för att förnedra min son. Jag berättar om detta för att öka förståelsen för att vi alla är olika. En batteri i en brandvarnare håller i flera år. Senaste gången batteriet var slut för sonen så var det en helt annan situation. Om man är autistisk så det svårt att applicera andra liknande situationer på en annan. Förra gången tog batteriet slut på dagen. Det fanns andra ljud att lokalisera också. Det var inte stängt in till köket. Det fann ingen balkong. Det var så många olika saker som skilde sig att ljudet gick inte att förstå att det var samma.

För äldsta sonen var denna situationen helt annorlunda. Om jag hade tänkt till lite så hade vi kunnat lösa det på telefon. Fast som jag skrev innan att lösa en datorproblem över telefon är jättesvårt. Det var samma här. Jakten behövdes för att lösa problemet. Sonens lägenhet var djurfri. Vilket var en lika stor lättnad för mig som för honom. Jag hade inte orkat ta tag i att sälja en lägenhet just nu. Och hitta en annan. För det var inte orimligt. Med tanke på allt som min son råkar ut för så var det verkligen en risk att det fanns ett djur i hans lägenhet. Han har ändå varit ett mordvittne. Hur många har varit det i sitt liv?

Jakten gick bra. Det är skönt. Idag regnar det så det blir ingen tvätt. Det blir inget jobbande i trädgården. Det är inget årsmöte att klara av. Det finns inget djur att avliva. Idag blir det en lugn dag inomhus.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.