Kategori: Autism

Äldsta sonen har flera uppgraderingar än vanligt folk i och med hans autism. En sådan sak är hans luktsinne. Han känner lukt eller dofter upphöjt till hundra. Kanske mera. När han var liten så var det svårt att kunna hänga med i svängarna på vad som kunde vara ett problem. Idag har jag lärt mig men också sonen.

I helgen så åt vi kräftor. Äldsta sonen äter inte fisk. Mest för konsistensen på fisken och känslan i munnen. Det är inte bara hans luktsinne som är väldigt mycket bättre än andras. Även smaken och känseln. Fisk går också bort på grund av lukten. Han kan känna flera dagar efteråt att vi har ätit fisk hemma när han kommer och hälsar på. Kräftor tycker han om. När han var liten så skilde jag och han åt utan att röra vid dem med händerna.

Idag skalar själv och äter han själv. Vi satt ute och åt. Han sköt bort kräftorna så de inte stod nära honom. Han är inte så förtjust i lukten. (Lukt för honom, doft för mig.) Så fort han ätit färdigt så går han och tvättar sig. Sedan går han och tvättar sig igen. Ni som ätit kräftor vet att lukten sitter kvar i händerna ganska länge efteråt.

Att vi satt ute och åt hjälpte till så att han kunde distraheras lite. Det är större luftgenomströmming utomhus och därför gick det bra med att ha kräftorna i närheten samt att tvätta händerna två gånger.

Jag åt några (läs jättemånga) kräftor fler än sonen. Mina händer luktar också kräftor. Sonen behöver något hemma hos sig. Jag behöver köra då han inte har sin bil med sig. Jag har också tvättat händerna två gånger. Av erfarenhet inte av att jag kommer ut från toaletten och luktar på händerna. Nu till sonens dilemma. Han kan inte röra något. Jag får inte röra något av hans saker.

Lösningen blir att jag får röra hans saker med handskar på mig. Annars kommer han känna kräftlukten (fortfarande för honom) i hela hans lägenhet. Hans luktsinne är inte att leka med. Han känner allt och mycket är också sådant som stör honom. Tur att hans mormors skinnhandskar fanns lättillgängligt så att jag fick röra hans grejer och vi kunde hämta vad han behövde.

Jag gör gärna det för honom. Jag vet också vad som kan ställa till det nu för tiden så jag har vett att fråga om det kan gå eller inte. Denna gången fick han lukta på mina händer och svaret var handskar. Vi hade i värsta fall fått fråga maken om hjälp. Han tycker ju inte om kräftor, inte heller lukten, så till honom skalar jag de stackars kräftstjärtarna som han vill ha. Hans händer är alltså luktfria. Nu räckte det med handskar.

Jag är tacksam för att mitt luktsinne inte är så välutvecklat. Det är säkert tufft att känna allt. Som igår när sonen ringde och sa att köttfärsen luktade konstigt. Fast då var mitt svar väldigt tydligt, han hade känt om det var fel på köttfärsen. Det hade varit en stinkbomb för honom. Samt att vakuumet var intakt innan han öppnade förpackningen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Matsvinnet är bland det största problemet vad gäller vår konsumtion av mat. På restauranger som serverar buffé så står det ofta igår fick vi slänga x antal liter mat. Det hade räckt till x antal portioner till. Ofta, väldigt ofta så är det väldigt många portioner som det skulle räcka till om vi inte hade slängt maten. Ofta tresiffrigt tal. Varför tar vi så mycket mat?

Jag fick lära mig när jag var lite att det du lägger upp på tallriken, det åter du också upp. Det sitter väldigt djupt hos mig. Även om mitt svar till mamma när hon sa att jag skulle tänka på de fattiga barnen i andra länder som inte kunde äta sig mätta: Skicka min mat dit då! De gånger jag inte åt upp allt. Det är svårt att skicka redan tillagad mat. Kylprocesser som måste följas. Annat också. Vilket innebär att om jag i Sverige inte äter upp min mat så påverkar det över hela världen.

Är det buffé och du är osäker på någon rätt så tar man så lite att man bara provsmakar. Om man då tycker om det, då går man och hämta mer. Om inte, så tog man så lite att provsmakningen tog slut på tallriken och inget matsvinn påverkades negativt. Tyvärr är det många som tar för mycket och tycker att det inte spelar någon roll, eftersom de har fast pris på maten. Men matsvinnet bryr sig.

Därför blir jag väldigt glad när jag läser nyheterna att flera Coop-butiker som varit tvungna att stänga, har skänkt bort maten som riskerar att bli dålig. De har skänkt och tänkt på avstånd och säkerhet hela tiden. Jag läste också om en Ica-butik som åkte bort och köpte maten av Coop. Det blir stora pengar när en kommer och tar allt. Samtidigt som de kan betala med faktura. För med kort eller swish har de inte kunnat ta emot några pengar.

Tänk att vara drabbad butiksinnehavare nu. Med en massa varor som du inte kan ta betalt för med tanke på att det finns någon eller några som bestämt sig för att hacka systemet Jag hoppas fler hjälper till i denna krisen. Vem vet vi kanske till och med hittar nya och bättre lösningar.

Ta hand om dig. Köp något på Coop för klimatet skull. Vi hörs imorgon.

Jag har under många år haft samtal med min äldsta son kring Gud och om han finns eller inte. Äldsta sonen är inte konfirmerad för han vet inte om Gud finns eller inte. Jag är också en dålig kristen som inte kunnat få honom att tro. Det borde jag kunnat om jag varit en god kristen.

Minstingen är konfirmerad men har efter det slutat att tro. Och jag försöker vara en god kristen men inte heller någon som prackar på. Jag anser att alla har rätten att tro eller inte tro. Äldsta sonen har lite svårt med mig och våra samtal kring Gud.

Äldsta sonen har frågat mig så många gånger hur jag vet att Gud finns. Jag har svarat att jag ställt frågan till Gud och att han har svarat mig genom att svaret blivit besvarat med en händelse. Alltså att min fråga har blivit besvarad av att det har hänt något.

Det är ett för flummigt svar för en med autism. Sonen har inte kunnat förstå detta och jag har sagt attan får försöka fråga själv men det har tydligen inte lyckats. Tror du på Gud? Hur hade du besvarat frågan? Hur vet du att Gud finns?

Jag har provat andra saker också. Som att jag kan inte bevisa att Gud finns men hur skulle det annars vara möjligt att vi finns. I flera år som sagt har detta samtal pågått. I helgen så kom min son med att jag borde lyssna på Bishop Robert Barron. En katolik som kunde besvara sonens fråga.

Han tror fortfarande inte själv. Däremot så är han väldigt intresserad av att ta reda på mera. Han läser bibeln. Han gör som sagt mycket för att ta reda på om han kan tro eller inte. Många saker i kristendomen tycker han är bra. Men det är inget bevis för att Gud finns.

Det denna katolik fick fram till att Gud finns var att han måste finnas för annars hade inte världen kunnat existera. Något sådant. Säkert mer ingående och fler teser kring det hela. Men ungefär så sa sonen till mig. Och det tyckte han var ett fullgott svar. Att det är bevis för att Gud finns. Han tror så klart inte (än) men det var ett svar so han kan förstå och eventuellt hålla med om.

Han vill att jag ska lyssna på honom på Youtube. Jag får försöka göra det. Jag tycker bara att poddar och annat är ganska tråkigt att lyssna på. Ljudböcker är min absoluta mardröm. Det går så långsamt att jag kan bara inte lyssna. Jag zoomar ut och hör inget. Vilken bok det än gäller. Om jag läser den själv så kan den vara hur spännande som helst. Men ljudbok, nej.

Har du lyssnat på Bishop Robert Barron? Något du rekommenderar? Sonen har förvarnat mig om att han inte står bakom homosexuellt äktenskap. Han känner mig och vet vad jag kommer reagera på.

Jag tror på Gud. Jag har också föreslagit för sonen att han ska bli delaktig i en kyrka för att se om han kanske tror på Gud. Samt att han har en massa människor som han kan vara social med. Jag hoppas vi hamnar där.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det börjar bli vår nu. På riktigt. I veckan som kommer ska det bli varmt och skönt. I natt var jag på jakt. Det var härligt väder ute. Inte så varmt men fåglarna kvittrade och det räckte med en tunn jacka. Det regnade inte. Det var ett härligt väder att ge sig iväg på jakt i.

Ibland är det bra att jag inte sover. Då kan man göra sådana eskapader en vårnatt. När äldsta sonen ringde 03.15 så svarade jag omgående. Han var mycket orolig och behövs prata med sin mamma. Det var ett ljud i hans lägenhet. Han kunde inte riktigt höra varit ifrån men det kunde vara köket. Köksdörren var stängd. Han har alltid öppet fönster i köket.

Jag frågade om han trodde det var ett djur i köket. Ja, det kand et vara. Jag undrade hur det skulle kunnat komma in? Även om köksfönstret är öppet så har han myggnät. Myggnät som är väldigt täta med gummilist och fastskruvade. Allt för att äldsta sonen inte klarar av djur. Absolut inte småkryp. En fluga är katastrof om den kommer in. En fluga gör att sonen inte kan koncentrera sig på det han ska. Han hör bara flugans surr. Hur skulle ett djur ha kunnat komma in?

Jag frågade om han varit på balkongen och försökt att kika in därifrån genom fönstret. Det hade han, men det var för mörkt för att kunna se något. Jag hörde också något ljud men det var svårt att höra över telefonen. Ganska omgående frågar jag om jag ska komma dit. Jag vet inte om du någon gång har försökt att hjälpa till att felsöka en dator via telefon. Det är jättesvårt. Men på plats så ser du helheten och löser det fort. På telefon kanske det aldrig löser sig. Jag åker dit. En vårnatt som visar sig vara bra för jakt i äldsta sonens kök. Det var skönt ute och att höra fåglarna kvittra och att dagen nästan börjar gry.

Jag visste att sonen inte ville gå in i köket och kolla själv. Han tycker verkligen inte om djur. Han skulle antagligen väcka hela kvarteret om han skulle behöva få ut en fågel själv mitt i natten. Och för att få ut den hade han behövt skruva loss det stora myggnätet och vara med fågeln väldigt länge. Eller ännu värre tillsammans med en råtta. Det har varit mycket råttor i år och vi har haft Anticimex där för att hjälpa oss senast i mars. En råtta skulle antagligen ta livet av min son. Vi skulle behöva sälja lägenheten. Med en gång. Sonen hade inte sovit vidare i den lägenheten om det var en råtta som kommit in.

Jag är hos sonen på fem minuter. Han öppnar ytterdörren innan jag är uppe för trappan. Han är i full stridsmundering. Han hade väntat länge innan han ringde. Han var orolig över vad det var som fanns i hans lägenhet. Det fanns inte en chans att han hade kunnat somna om och lösa det idag. När han ringt så var de fem minuterna en livstid. Jag kommer in. Jag stänger dörren. Ljudet hörs. Jag säger: Batteriet är slut i brandvarnaren.

Brandvarnaren sitter ganska högt upp ovanför sonen huvud precis när jag kommer in. Jag plockar ner den tar ut batteriet. Går in i köket för att visa att kusten är klar. Sonen andas igen. Det var inget djur i hans lägenhet. Han kunde fortsätta att sova där. Även den natten. Jag sa till honom att det var bra att han ringde. Han hade aldrig kunnat sova med det ljudet och inte veta vad det var. Han blev ännu lugnare. Jag kramar honom och åker hem igen i vårnatten. Jag var borta i en kvart på min jakt i äldsta sonens kök.

Jag berättar inte om detta för att förnedra min son. Jag berättar om detta för att öka förståelsen för att vi alla är olika. En batteri i en brandvarnare håller i flera år. Senaste gången batteriet var slut för sonen så var det en helt annan situation. Om man är autistisk så det svårt att applicera andra liknande situationer på en annan. Förra gången tog batteriet slut på dagen. Det fanns andra ljud att lokalisera också. Det var inte stängt in till köket. Det fann ingen balkong. Det var så många olika saker som skilde sig att ljudet gick inte att förstå att det var samma.

För äldsta sonen var denna situationen helt annorlunda. Om jag hade tänkt till lite så hade vi kunnat lösa det på telefon. Fast som jag skrev innan att lösa en datorproblem över telefon är jättesvårt. Det var samma här. Jakten behövdes för att lösa problemet. Sonens lägenhet var djurfri. Vilket var en lika stor lättnad för mig som för honom. Jag hade inte orkat ta tag i att sälja en lägenhet just nu. Och hitta en annan. För det var inte orimligt. Med tanke på allt som min son råkar ut för så var det verkligen en risk att det fanns ett djur i hans lägenhet. Han har ändå varit ett mordvittne. Hur många har varit det i sitt liv?

Jakten gick bra. Det är skönt. Idag regnar det så det blir ingen tvätt. Det blir inget jobbande i trädgården. Det är inget årsmöte att klara av. Det finns inget djur att avliva. Idag blir det en lugn dag inomhus.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Under äldsta sonens skolgång så har det varit så många möten med skolan att jag kan inte räkna dem. Det har alltid varit eller i alla fall slutat med vi mot dem. Och då har jag ändå försökt att det ska vara vi med dem.

Nu har vi kommit till det läget att ingenting fungerar. Vi har haft möte efter möte. Allt är sonens fel. Han blir arg utan orsak. Sonen förstör för dem andra barnen. De andra barnen är aldrig orsaken till att han blir arg. Han är så stor nu så han borde veta bättre. Alltid sonen, sonen, sonen…

Vi har på det sista mötet med skolan fått reda på att de inte kan ta ansvar för äldsta sonen och övriga under skoltid. Detta för att han alltid gör fel och alltid blir arg utan anledning. Och då han blir arg så blir han hotfull, aggressiv och våldsam. Så de kan faktiskt inte ta ansvar för honom längre.

Allt detta utspelar sig med specialpedagogen och pedagogen samt mig. Jag sitter på en sidan av bordet. Bordet är flera ihopsatta bord. Fyra stycken för att vara exakt. Så det ska vara riktigt stort mellanrum mellan oss.

Pedagogen skjuter över ett papper till mitten av bordet. Hon och specialpedagogen står upp på andra sidan där jag sitter ner.

Jag sträcker mig över bordet och tar pappret. Samtidigt i dessa rörelser så talar pedagogen om att det pappret är de inte kan ta ansvar för honom under skoltid. Och inte bara honom utan alla andra. Både elever och pedagoger. För att han är ju så våldsam.

Nu är vi vid vägs ände. Vi har verkligen försökt allt från familjens sida. Vi har kommit med förslag på hur saker och ting kan lösas. Vi har haft att han kan ha eget rum. Han hade telefon med sig till skolan, för att kunna ringa mig och få hjälp. Vi har haft egen resursperson. Det enda som inte är provat är att jag skulle varit med sonen på skoltid. Eller att skolan kom hem till oss och undervisade honom. Både dessa har blivit rejekterade från skolan. Det kan verkligen inte göras på det sättet. Vid ett tillfälle uttryckte de till och med att han kan ju inte få sin vilja igenom. Och det skulle han få om han fick hemundervisning.

På mötet där pappret skjuts över till mig och jag får veta hur våldsam min son är får jag också veta att han är också DUM i HUVUDET. Deras exakta ord. Han kommer inte klara målen för att han är så dum. Han kommer aldrig klara skolan.

Jag frågar lugnt om det var allt de ville få sagt på detta mötet? Jag reser mig upp och börjar lämna rummet. Där står två ufon kvar och undrar varför jag inte blev arg. Mycket nöjda över att jag inte blivit det. De hade ju gjort allt de kunde för att vara i överläge. Med mycket bordsyta och mig sittande.

När jag kommer hem så ringer jag till skolverket och frågar hur ska jag göra nu? För jag kan inte låta min son gå till skolan om de inte tar ansvar för hans säkerhet. Skolverket håller med mig. Vi kommer fram till att det enda jag kan göra är att anmäla skolan till skolinspektionen. För vi har skolplikt i Sverige. Jag måste alltså se till att sonen går till skolan. Men i detta läget är det uteslutet. Och därför måste jag anmäla skolan till skolinspektionen. Det är enda sättet som jag kan hålla min son hemma och ändå följa skolplikten.

Det tar inte lång stund efter att anmälan har kommit till deras kännedom som specialpedagogen ringer.

• Jag hörde att ni har anmält oss till Skolinspektionen.
• Ja, det stämmer.
• Jaha, är det krig nu, eller?

Ett långt samtal följer på dessa fraser. Specialpedagogen blir argare och argare. Jag hör hur spotten flyger omkring henne när hon stötter ur sina meningar. Jag håller mig lugn och förklarar att vi måste anmäla för att kunna hålla sonen hemma. Hon säger då att de aldrig hävdat att han inte får komma till skolan. De tar bara inte ansvar för honom. I hennes värld var det två helt olika saker. I min värld är det en och samma sak. Samtalet fortsätter i samma oförstående från hennes sida till vårt agerande. Hur dumma vi är som anmält dem. Det är ju vi (sonen) som gör fel. Det är vi som ska ändra oss inte dem. Jag frågar lugnt om hon hade gått till jobbet om hennes arbetsgivare inte tagit ansvar för hennes säkerhet under arbetstid? Ännu mer irriterat och fler loskor – Självklart kan hon inte gå till jobbet om hennes arbetsgivare hon tog ansvar. Vilken dum fråga. Och jag säger att – Men det är ju så med min son. Skolan är hans arbetsgivare som inte tar ansvar för hans säkerhet. Då kan han inte gå till skolan. Nu är hon så arg att jag inte vet vad längre. Och hon väser fram – Är det krig ni vill ha så är det krig ni ska få.

Jag hoppas att ingen ska behöva ha ett sådant här samtal med skolan. Tyvärr så händer det fortfarande idag. Kanske inte ordagrant men innebörden av det.

Historien slutar ganska bra trots allt. Sonen blir erbjuden hemundervisning. För att kunna ta ansvar för hans säkerhet. Självklart kan undervisningen inte ske hemma hos oss. För det finns ingen pedagog i hela världen som skulle känna sig bekväm med att jobba hemma hos oss. Grejen är att sonen har inget problem med att vara någon annanstans. Det är bara den utvägen som jag har vetat kommer fungera. Han skulle vara i en trygg miljö utan andra barn som är oberäkneliga. Skolan har trott att han är lat och inte vill gå till skolan. Det skolan erbjuder som hemundervisning är att sonen har en egen pedagog som är med honom hela dagen i lokaler på musikskolan. Pedagogen är en som inte varit på hans skola tidigare. Han har aldrig varit i konflikt med sonen. Han har ingen koll på situationen utan är nollställd inför att jobba med honom.

Allt detta görs för att vi anmälde till skolinspektionen. Och i och med dessa förändringar så blir det ingen erinran från skolinspektionen på skolan. Utan de har klarat sitt uppdrag som skola.

När detta sker har han varit hemma ganska många veckor. Det är tre månader kvar på terminen. Terminen som är den sista på den skolan. Han slutar sexan.

De har då vid sista mötet sagt att han är dum i huvudet och han kommer inte klara några mål tills han slutar. För att han kan ingenting. De gick ju så långt och menade att han kommer aldrig klara någon skolgång. Kanske om han gick i särskola men antagligen inte ens då. För så dum är han.

När sonen började med sin hemundervisning på musikskolan låg han så långt efter. Han hade egentligen inte gått i skolan på hela sexan. Man kan säga att han behövde ta ett helt år på tre månader. Även om skolan inte hade rätt i att han är dum så var det en uppförsbacke att klara ett år på tre månader.

Varje dag var han i skolan. Ingen dag ringde skolan och påtalade att något hänt och det var hans fel. När det är sex veckor kvar så har jag ett samtal med sonens pedagog för hemundervisningen. Jag har haft flera innan, alla för att jag har hört av mig. Jag visste att de jobbat hårt men också att de haft tid för högläsning ur olika böcker. Bara för att det är kul. Inget som ingick i undervisningen. Jag har vid dessa samtal fått reda på hur duktig han är. Hur rolig han är och att pedagogen är så tacksam för att fått möjlgheten att lära känna honom. Så när samtalet kommer från skolan och det är sex veckor kvar på terminen så är jag inte så orolig över vad som ska komma. Jag tror inte att något har hänt. Men det har det. Det som har hänt är att sonen är klar med alla ämnen. Han har alltså fixat alla målen och skulle i praktiken kunna sluta sexan då. Vi kommer fram till att det skulle nog inte vara så bra. Inte för sonen utan för att skolan säkert skulle hitta något fel någonstans och inte godkänna det. Därför så läser sonen och pedagogen Robinson Cruse, resten av tiden. I sex veckor går han till skolan för att lyssna på när hans pedagog läser högt ur en skönlitterär bok. Detta utan skolans vetskap.

Det skolan vet är att han klarade målen innan han slutade. Ändå gör de överräcknignen till högstadiet med att han är dum och inte kan någonting. Så när han börjar sjuan börjar han i särskola för underpresterande barn. Men det är ett helt annat kapitel.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det sista kvar i burken, flaskan, påsen eller vad det än är, det är inte lika eftertraktat som den nyöppnade. Det tror jag gäller oss alla. Att öppna en ny burk med marmelad och få ta först. Det är underbart. Ännu bättre på ett hotell. Att det inte är någon annan än jag som rört burken och får ta först. Eller att skära upp en färsk limpa med första brödskivan. Det är mycket godare än att få ta den torra sista skivan.

Det är godare i början. Jag tror vi kan enas om det. Mycket på känsla av orördheten men som bröd eller läsk när det blivit torrt och avslaget då är det godare med det nya. Brödet kan man rosta så blir det bättre. Inte som nytt färskt men som nytt på ett annat sätt. Läsken är svår att göra något åt. Om man inte som mig har en make som föredrar det sista i flaskan framför det nya. Så klart kan det vara så med läsken. Att man föredrar utan bubblor. Men då tänker jag att man dricker annat än det som innehåller bubblor från början.

Crème fraîche är en sådan sak som jag inte skulle bry mig om ifall det var början eller slutet. Jag tycker den smakar lika oavsett. Sedan spelar det roll om det är enbart du som är och gosar i burken eller om det är flera på en buffé. Men nu utgår vi från att den står i mitt kylskåp och jag är ensam som tar ur burken. Då spelar det ingen roll. Skulle det spela roll för dig? Hur är det med andra saker? Chips? Jordnötter? Kaffe? spelar det någon roll för dig om det är början eller slutet?

För äldsta sonen spelar det alltid roll. Spelar ingen roll om det är avslagen läsk eller om det är crème fraîche som är i slutet. Eller gurkan, eller tomaterna, eller chipsen, eller mjölken… Allt som är på slutet har han en svårighet med. Och det för att det smakar annorlunda. Jag känner det, du känner det inte. Men det gör han. Det smakar annorlunda. Precis som han känner att djuren har ätit något annorlunda efter årstid, då smakar crème fraîche annorlunda.

Hur blir det då för någon som är autistisk och tänker på allt att inte kunna äta upp allt. För vad händer med alla annat om han inte äter det som går att äta? Det blir dyrare, för honom och miljön. Han behöver åka till affären mera. Det är många faktorer som då förändrar läget om du inte tar slut på det i burken. Eller flaskan eller påsen eller vad det nu då gäller.

Det slutar med att han äter upp allt. Men det kan ta lite tid. Han samlar mod eller allt som inte är gott till samma tillfälle. I början när jag handlade åt honom så brukade jag slänga det som var kvar och ställa in de nya. Efter ganska lång tid så kom det fram i ett annat samtal där han berättar för någon annan att jag gjorde så. Och han inte förstod varför. Han skulle ju äta upp det fast inte då. Nu handlar han själv och jag hjälper honom ibland. När jag då kommer så kan det se ut så här.

Alla dessa ”gamla” har en slatt kvar. Som då ska användas vid ett tillfälle. De nya burkarna ställde jag på hyllan över. Vilket är fel plats. Vilket han också påpekar att han ser ovh känner vilka som är nya. De behöver inte stå på en annan hylla. Den hyllan är till för köttfärsen. Hur har du det i ditt kylskåp? Och tömmer du allt det som har slattar kvar? Gör du det tillsammans med att du öppnar en ny eller samlar du på dig?

Man brukar säga att alla sätt är bra utom de dåliga. I detta fallet stämmer det så bra. Det dåliga skulle ju vara att slänga alla slattar. Och att då spara allt till ett tillfälle är ett bra sätt. Jag brukar ta det sista och sedan påbörja ny. Jag har fått påbrå av min mamma att det kan också blivit för gammalt och jag använder det ändå. Jag smakar och luktar alltid. Så det är aldrig dåligt när jag använder det. Då åker det i soporna. Går du på datummärkningen eller går du på egen känsla?

Ta hand om dig och ditt kylskåp. Vi hörs imorgon.