Maken sa häromdagen att han börjar uppskatta mina ryck. Innan kunde han bli stressad och känna att allt går för fort. Han vill gärna tänka och vara helt säker på att allt blir som det är tänkt.
Den gången när jag gick upp på stegen med takbalken så var han väldigt stressad. Det är många år sedan det hände. Han höll på att bygga carporten. Minstingen och vi två makar hjälptes åt att bära fram balken. Sedan skulle den upp och maken började med talja och sedan kranbil, i sina tankar som han delade med oss. Jag tröttnade och tog ena änden och lyfte upp balken.
Idag uppskattar han alltså mina ryck. Kanske inte lyfta balkar-ryck men ryck som att skräp ska slängas. Han behöver tänka få med. Trots att det innebär matematiska uträkningar för att ingen ska dö i ett fall. Han behöver tänka för att det är rätt saker som blir slängda och i rätt ordning på rätt plats. Medan jag bara gör.
Han sa det så fint också. Att vi växer tillsammans och lär oss av varandra och ger lika mycket som vi får. Jag började tänka på att vi växer som träd. Vi har en stabil stam som vi delar helt och fullt men sedan har vi också grenar. En liten egen del som vi har för oss själva. Men som vi kan se från stammen eller en annan gren. Och hela tiden blir vi starkare och starkare.
Vi lär oss att se varandras styrkor och tar hjälp av den styrkan för att lindra vår egna rädsla. Jag är evigt tacksam att jag hittat min själsfrände att växa mig stark tillsammans med. Han bär mig när jag är svag och vice versa. Men vi låter också oss att växa själva. Vi har våra grenar som gör oss bättre även tillsammans.
Dagens ord: träd. Vi är ett träd.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.
