Kategori: Familj

Det har inte varit allvarligt. Antagligen bihåleinflammation. Han får det ibland. Det är mer eller mindre hans förkylning. Denna gången har det gått lite upp och ner.

Han har haft feber några dagar. Inte alla i följd. Feberfrossa har han haft vissa nätter. Värst har varit hans huvudvärk. Han har tagit värktabletter som hjälpt med det värsta. Han har tagit maxdosen och haft koll på timmarna emellan. Varje dag har han fått härda ut tills nästa tablett.

Nu har det gått mer än en vecka. Så här länge har han inte haft problem med bihålorna tidigare. Igår sa han att om det inte är bättre imorgon så får jag nog gå till en läkare. Maken hatar att gå till vårdinstanser av något slag. Men han gör det om han behöver. Nu kanske han behöver.

När han kommit fram till det, att han kanske behöver, så säger han lite osäkert att det är ju ingen hjärntumör. För då hade inte värktabletterna hjälpt mot huvudvärken. Han har inte riktigt lärt sig än (eller så är det jag som borde lära mig), hur jag svarar på sådana kommentarer.

För jag svarar att värktabletterna kan ha en avsvällande effekt på tumören. Han står vid spisen och handen sjunker långsamt ner med sleven i grytan. Han tittar sorgset på mig och jag har allvarlig min… i två sekunder. Då inser han vad som hänt och att han inte har en hjärntumör.

Det är tur att maken ger mig glädje i livet även när jag inte orkar själv. Han bjuder på det också. Allt för min skull.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Nu för tiden så skrattar jag inte så mycket. jag kan skratta till. Jag kan tycka saker är roliga men det är inte så det jag skrattar från tårna eller magen kanske är bättre. Du vet, som ett litet barn som skrattar åt något banalt men ändå så det kiknar.

Det är mycket sällan. Skratten som är lite tillgjorda är också ganska få. När jag då skrattar så jag kiknar åt maken när vi har vårt fredagsfika så låter han mig skratta. För det var ÅT honom.

Han tog en sked av sin prinsessbakelse och till hans stora förvåning så poffade bakelsen poff rätt ner på tallriken. Det lät poff eller mer flopp platt ner. Hans min var så lång och jag skrattade så jag nästan dog.

När jag torkat tårarna så bad jag om ursäkt för att jag skrattade åt honom. Han hade samlat sig, den långa minen var borta, lite skratt hade kommit också, och han sa att han var glad för att se mig skratta. Förutom skrattet så var min bakelse god. Chokladbotten, vaniljkräm och hallongrädde.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Då när jag kom på att det fanns god alkoholfri rom var på min brorsons diplomering. Drinken som blev min reklampaus igår. För att kunna närvara på diplomeringen behövde vi en natt på hotell. Jag hade inte klarat att åka tur och retur på samma dag. Förr hade det gått men nu blev det hotell. Fast det är väl alltid skönt att bo på hotell med allt det innebär. 

Frukosten brukar vara största bonusen. Jag kan uppskatta att komma hem mer när man varit borta. man blir påmind om hur bra man faktiskt har det. Just denna gången tror jag maken var gladare än mig att komma hem.

Det är ofta hiss för att ta sig rummen. Vi bodde inte jättehögt upp så vi kunde gå, det gjorde vi också. Men vid ett tillfälle så var vi allihopa och vi valde då att ta hissen tillsammans. Gissa vad som hände.

Ja, precis det hände. Hissen fastnade. Jag har sagt att maken är klaustrofobisk va? För det är han. Big time!

Hissen hade inte rört sig. Men det gick inte upp eller ner samt dörrarna öppnades inte. Vårt sällskap tog det ganska lugnt och det hade kunnat börjats fnissas lite att maken också är med när det händer. Det blev inget fnissande och makens panik var närstående.

Innan han fick en panikattack så löste han situationen själv. Han tryckte in händerna och sedan bände han upp dörrarna. Och vi var alla fria. Då sa jag att skämten fick flöda. Men alla höll sig snälla. Det kan också berott på att när vi gick till brorsonens lägenhet för att kolla in hur han bott så tog jag och maken trapporna. Till högsta våningen, åtta eller nio våningar.

Så om någon undrar så uppskattar maken trappor lite mer nu när hans farhåga kring hissar har besannats. Det kom jag på när jag påminde mig själv i min reklampaus.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Igår var det Erikshjälpen som gällde. Maken har nämligen bestämt att julgranspyntet inte längre får vara i vårt uteförråd, det som är i carporten. Det som också är mitt förråd för alla mina växter.

Anledningen till att han bestämt det är att vi har fler glaskulor numera. Då det är ganska svalt i vårt förråd där ute så finns risk för att glaset ska implodera. Jag vill inte riskera mina fina glaskulor. Inte mer än när jag sätter upp eller tar ner. Som inte är ett säkert moment.

Jag protesterade inte en sekund när han bestämde det. Det räcker med att det gick sönder när jag tömde granen. Det spelade ingen roll att det tog mig tre dagar att bli klar, jag var lika fumlig ändå.

Men om maken nu bestämt att allt julgranspynt ska vara inne så måste annat bort. Jag har ju redan bestämt att allt annat julpynt bor inne, som snögubbar, luvnissar och tomtar i keramik eller porslin. Även snögubbarna förtjänar värme inne.

Vi har inte så mycket plats kvar i våra förråd inne alltså. Men något måste bort och inte blir det julpyntet. Maken fixade ut grejer från förråden inne tillsammans med mig. Vi har mer saker vi kan ta bort. Det bästa hade varit att sälja det men vem ska göra det? Maken jobbar för honom och mig för tillfället. Han gör i stort sett allt hushållsarbete. Han handlar allt, ibland är jag med honom för att komma ut lite. Han har inte tid med att fota, beskriva och göra alla annonser som det skulle kräva på allt.

Därför åkte 5 kartonger till Erikshjälpen igår. Nu har vi lite mer plats. Nu ska vi bara flytta runt på grejerna så vi får plats med alla julgranskulor. Men det lär dröja till allt julpynt är nere i sin sommarförvaring. Det är inte ens påbörjat än. En dag i taget helt enkelt.

Ta han om dig. Vi hörs imorgon.