Kategori: Intressen

Jag har inte så stor längtan att åka utomlands längre. Tidigare så var den mycket större. Längtan att få uppleva andras kulturer. Längtan att få se nya saker. Längtan efter att få känna en annan puls. Längtan att få komma hem och uppskatta hemmet igen.

Jag har alltid föredragit att resa till storstäder framför sol och bad. Jag skulle inte välja att åka till en all inclusive plats om jag valde helt fritt. Jag har inget emot sol och bad men att ta bort matupplevelsen med att bara äta mat från samma plats under hela vistelsen det skulle vara en stor synd för mig.

Jag har provat det. Inget fel på det om man vill ha det tryggt och fint. Det är bara hoppas att maten är bra när man ska äta den hela tiden. Jag gissar att de flesta sådana ställen har bra mat för annars skulle inte gästerna komma. Men det blir ändå samma plats samma kockar och inte så mycket mer.

Maten är viktig för mig. Det bästa är att mixa världarna med sol (mycket lite bad, eftersom jag fryser ihjäl i allt) stad och mycket mat. Jag skulle kunna ta vinter också, men då måste det vara mycket vinter med massor av snö. Sedan sol och mycket mat på det. Maten är det som är viktigast för mig.

Min restarm har inte haft något direkt sug efter att få ut och resa igen. Jag gissar att min klimatångest har påverkat det. Fast mest är det nog att jag tycker vi har det så himla bra här hemma. Jag har trädgården att påta i. Kostar minst lika mycket pengar som att ut och resa. Så någon likhet med resa finns ändå med att vara hemma.

Maten är vi också duktiga på att försöka förnya oss i. Vi har det mesta i prylar så vi kan göra väldigt många saker som är annorlunda. Om det skulle vara något som drar igång restarmen igen så är det ändå maten.

Känslan när man går och handlar i lokal matvarubutiker utomlands är väldigt speciell. Jag kommer för alltid att minnas gången när vi var i New York med sönerna och vi skulle grilla på takterassen. Vi köpte, gissa. Japp, korv med bröd. Men det var färsk italiensk korv. Som var himmelsk god. Och utsikten över Manhattan i solnedgången var bara helt magisk.

När jag då läser i Monas blogg om hur hon älskar att handla i lokala matvarubutiker så känns det ett lite ryck i tarmen. Jag har haft tid att följa en del bloggar nu. Monas är en. Spana gärna in hennes blogg: https://www.monasuniversum.se/2022/02/11/another-day-in-spain/.

Kanske att det blir till att resa igen. Inte i någon snar framtiden. Men om det blir en resa så är det maten som lockar framför något annat. Det finns så mycket spännande mat i världen. Mycket kan vi prova här runt knuten i dagens värld. Det är dock inte samma som att äta det i hemlandet. Allt har blivit lite förändrat för att anpassa sig efter medelsvensson när det kommit till Sverige.

Vad tycker du om med att resa?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

The Help heter på svenska Niceville. En film som handlar om mörkhyade hembiträden på 60-talet i Jackson Mississippi i USA. På 60-talet var det segregering mellan vita och svarta. Det var även olagligt för någon att försöka påtala att det skulle vara ett problem. Med segregeringen alltså, varken vit eller svart fick påtala det. Det kunde leda till fängelse.

Helt sjukt. Det är bra att bli påmind om historien. Jag levde inte på 60-talet och har aldrig upplevt det. Men jag har ändå fått lära mig hur det var. Alla har väl hört talas om Rosa Parks som vägrade flytta på sig när hon satt på bussen.

När man läser historien så är den jobbig men att se den på film i ett scenario som antagligen har hänt på ett eller annat sätt är fruktansvärt. Har du inte sett den så gör det. Man blir berörd över hur människor agerade.

Som vit gick det bra att äta maten som en mörkhyad hade tillagat men inte att äta den om hon hade vidrört dig när hon ställde ner den. De fick inte gå på samma toalett. Inte sitta tillsammans på bussen. Inte gå i samma skola. Om de ens fick gå i skola. Inga böcker som någon mörkhyad haft fick sedan användas av en vit. Inte behandlas på samma sjukhus.

Jag blir arg och frustrerad för historien är inte så långt bort och ändå glömmer människor idag och gör precis samma saker. The Help är antagligen ingen ögonöppnare för dessa personer som idag inte vill bli behandlad av en mörkhyad läkare. Vilket man hade hoppats. Det är för mig en påminnelse om hur illa det varit och hur illa det kan bli. Det är snart val. Jag har hoppet om att vi slipper uppleva historien. Se filmen the Help.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Min dröm om ett växthus försvann med bygglovet som jag aldrig kommer få. Det jag antagligen skulle få var bygglov till ett uterum som är i anslutning på huset. Det vill jag inte ha. Jag vill ha ett växthus. Därför försvann drömmen. Allt detta vet alla som följt min blogg ett tag.

Nu har det öppnats en annan väg. Det är fortfarande inte en dröm om ett växthus för mig. Men jag har blivit inbjuden av en vän att vara med i hennes resa om ett växthus. Jag är så himla glad och ödmjuk inför att jag blivit tillfrågad.

Nu kommer jag få nytta av allt mitt sökande på eget växthus fast inte till mig. Jag kommer få möjligheten att söka lite till och titta på växthus som faktiskt kan bli av. Jag kom aldrig så långt själv att jag tittade på fysiska. För det första, jag kollade bygglov innan. För det andra, mitt skulle inte gå att titta på någonstans. Det skulle behöva vara helt måttanpassat. Detta kommer inte behöva vara måttanpassat.

Jag är verkligen lyckligt lottad. Jag kommer få följa en dröm även om den inte blir hos mig. Om jag vill så kommer jag få använda växthuset. Fördelen är att vi skulle vara två som tar hand om växterna. Men det är en bisak. Mitt växthus skulle mest vara till mig och mitt olivträd. Olivträdet kommer inte flytta in i ett växthus. Det får bo kvar här och flytta in på vintrarna. Tills det är för stort och inte går att flytta. Det dröjer nog många år.

Nej, det absolut roligaste med detta är att jag får äran att vara med på resan med att skaffa ett växthus. Jag är mycket tacksam för möjligheten och jag ska försöka briljera så min hjälp gör nytta.

Drömmen om ett växthus lever vidare. Medan den lever och frodas så börjar tankarna på resten av vårlivet att gro. Snart är det vår och jag har beställt ett Magnoliaträd. Snart börjar säsongen med att vårstäda. Det längtar jag till. Under tiden så får jag vara med på växthusresan, lycklig mig. Mamma ler med mig.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Minstingen har hamstrat bohag en längre tid. Jag tror jag berättade om när vi var och hämtade en soffa till honom. Hämtade är mer rätt än köpte, för han betalade soffan med två trisslotter. Har ingen aning om de vann en massa pengar. Men lagom mycket pengar vore ju roligt om de vann.

Hur som helst, minstingen har nog ett helt bohag vid det här laget. Han har fått i födelsedagspresent och i julklapp. Saker som man behöver men inte vill lägga pengar på. Jag tror att alla småsaker till ett kök finns till exempel.

Det som saknas för honom är tavlor. Han har tavlor men inte till ett helt hem. När jag påpekade det så påpekade han att han aldrig (minsann) inte har fått någon tavla av mig. Något som jag målat och gett till honom.

Min nästa födelsedagspresent är alltså klar. Jag har dock ingen aning om vad jag ska måla. Men måla måste jag, nu är det dags. Med tanke på att han har hela hemmet klart så dröjer det inte länge innan han också har hemmet att ställa in allt i. Nu är det dags att måla.

Vad ska jag då måla? Jag har en ganska speciell stil. Jag kan inte måla något som är för detaljerat. Som jag påtalat innan, mitt tålamod klarar inte det. Det ska var stort och yvigt. Jag måste tycka om motivet annars går det inte. Det vore ju bra om minstingen också skulle tycka om det. Jag vill heller inte fråga honom vad han skulle vilja ha, det blir roligare så när han väl får den.

Jag har massor av motiv som han skulle gilla. Problemet med det är att alla dessa är väldigt detaljerade. Kanske att jag skulle kunna göra delar och ta bort detaljerna. Det blir aldrig samma när man målar stilleben som själva motivet. En fruktskål är en fruktskål. Ett stilleben av en fruktskål är ingen fruktskål. Oavsett vad han gillar så kommer det aldrig bli det han gillar. Det kan vara bra men det kan också bli dåligt.

Frågan är om det är bättre att välja något som jag inte vet om han tycker om. För då finns ingen risk att han blir besviken om det är för långt ifrån vad han skulle vilja. Risken då är att han bara inte gillar den. Vilket är en risk som kanske inte heller är så rolig.

Tankarna är igång och rätt som det är så faller det på plats. Det brukar det göra om man inte forcerar för mycket. Jag får helt enkelt leta inspiration. Den kan komma när man minst anar det. Nu är det det dags. Det är det enda som är säkert. Allt annat får komma när det kommer.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Vet du hur du fungerar? Jag har ganska stor koll på mig själv. Man lär sig genom åren. Men man ändras också genom åren. Det behöver man då ha med sig när man tror man känner sig själv.

Det finns ju personer som aldrig märker att det är hungriga till exempel. Då menar jag inte att magen gör ont utan snarare att humöret är dumt. Jag kan bli kitslig när jag är hungrig. Det finns dem som är värre och det finns dem som är bättre än mig. Mat är viktigt för alla för att fungera optimalt. Det tror jag de flesta har koll på.

Något som alla också mår bra av är att ha mål. Mål i livet och mål för dagen. Att allt har ett syfte. Det mår vi alla bra av. Jag har problem med att sätta mål. Eller snarare jag har problem med att inte sätta mål.

Det jag gör när jag sätter ett mål är att det ofta är lite för stort. Ett exempel kan vara i träning. Mina mål är att jag ska klara så mycket som möjligt. Fullt ut i min kapacitet. Här kommer svårigheten för mig. Om jag sätter ett för lågt mål. Som att träna en gång i veckan genom att cykla en mil. Då är jag nöjd när jag klarar den där milen i veckan. För mitt mål är uppnått.

Om jag istället sätter ett för högt mål så kommer jag ge upp på vägen eller ta livet av mig genom att försöka. Som att cykla tio mil om dagen. Jag skulle kunna ta mig dit. Jag skulle bryta ner målet och öka eftersom, tills jag uppnått det. Även om kroppen dog på vägen.

Vi kan alla vara överens om att tio mil cykel om dagen är inget bra mål. Kroppen skulle inte må bra av det. Jag behöver alltså hitta ett rimligt mål när jag sätter målet Rimligt, som ändå är lite mer än vad jag tror jag klarar. Om jag inte gör det så kommer jag aldrig utvecklas.

För när jag når målet så är jag nöjd. Jag har svårt att öka på när jag är i mål. Om jag däremot har det som en del av målet för att komma vidare, då är det bara en delvinst mot det riktiga målet.

Visst är det konstigt hur man fungerar? Jag vet om att det finns sådana som är helt tvärt emot mig. Som mår bra av att ha lätta mål som hela tiden uppgraderas utan att från början veta ett högre mål.

När jag vet det så blir det lättare att sätta mål. Det kan vara livsmål eller träningsmål eller vad det nu kan vara som man vill uppnå. Om man då ska dela sina mål med någon så är det bra att man har koll på varandra. Det är inte lätt att ha ett gemensamt mål med någon som är ens motsats.

Som att träna. En som ska träna en gång i veckan medan den andra ska träna sju dagar i veckan. Svårt att kombinera så att båda är nöjda med målet. Om man inte vet om det. För vet man om det så får den som har ett högre mål säga att ditt mål är mitt delmål. Dit tar vi oss tillsammans. Sedan går jag vidare ensam.

När man sedan har klarat det målet så får den som har högre säga vad nästa delmål är och så vidare. Även om jag nu då inte förordar att träna sju dagar i veckan. Detta var enbart ett exempel.

Så när maken och jag är igång med träning igen så fungerar det inte att säga vi testar och se hur mycket vi orkar. Då orkar jag ingenting. Maken skulle orka ganska mycket däremot. Jag skulle kunna sätta ett mål på att klara mer än fem minuter första gången. Och vara nöjd. Om jag klarat sex minuter så är det färdigt. Sju är omöjligt. Om vi skulle sätta en timma så är processen densamma. En timma och en minut max. Sedan är jag nöjd.

Vi får se hur det går med våra mål. Just ni håller vi på att diskutera fem års-mål. Det var länge sedan vi satte sådan livsmål. Alla har vi dessutom klarat. Nu är det dags att göra nya. Då behöver vi vara lite samspelta så vi inte sätter för låga eller för höga mål.

Jag vill gärna sätta för höga mål och maken vill sätta lite mindre höga mål. Det blir i slutändan ofta det perfekta målet/målen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag jobbar med hudvård och makeup. Eller nu gör jag det inte så mycket men det är inte det viktiga. Det viktiga är att jag fick in en massa rutiner när jag började det jobbet. Innan jag hittade Mary Kay så använde jag tvål och vatten. Mest vatten. Tvål kändes inte bra så därför sminkade jag mig heller inte så ofta. För det sved i ögonen att ta bort mascaran.

Jag har lärt mig att det var inte den bästa rutinen. Tvål och vatten alltså. Jag var inte heller nöjd men jag visste inte vad man skulle använda. Därför så blev det så. Jag använda ganska mediokra hårprodukter också kan jag avslöja.

När jag första gången träffade en konsult från Mary Kay så fick jag lära mig hur man gjorde och framför allt, jag fick känna skillnaden. Efter det mötet så har jag använt Mary Kay. Jag började sminka mig mer och mer. Nu sved det inte att ta bort det.

Jag behövde också lära mig för att kunna visa andra. Då övade jag på mig själv. Övning ger färdighet. Med tiden så blev jag både snabb på att sätta på och ta bort makeupen. Jag har alltid varit mest imponerad av hudvården. Jag tycker fortfarande att en fin hy behöver inte så mycket makeup.

Dock så piggar mascara, rouge och lite glans upp väldigt mycket. Det har inte varit så mycket makeup den senaste tiden. Enbart på grund av att orken finns inte riktigt. De två minuter det tar extra på morgonen och kvällen blir ibland två minuter för mycket.

Därför så är jag extra glad att jag tagit hand om min hud så jag är fin utan smink också. Även om jag kan sakna känslan av att se sin spegelbild och se ett piggt ansikte tillbaka. Det har mer med sömnen att göra än sminket. Fast sminket skulle faktiskt dölja det och kanske lura mig själv lite.

Precis som när man är glad och ler. Det är svårt att inte le tillbaka till någon som ler mot dig. Det är svårt att inte tro bilden av någon som är pigg. Vilket är bra när du vill lura dig själv.

Att tvätta ansiktet tvingar jag mig till. Precis som att borsta tänderna. Hur gärna jag vill gå och lägga mig utan att borsta tänderna så gör jag det. Att sminka sig är inget som bidrar till att huden är fin för alltid. Därför kan det prioriteras bort. Att tvätta bidrar till en fin hy för alltid. Precis som tänderna är hålfria av att borstas.

Utan min invanda rutiner så hade nog allt sett mycket annorlunda ut nu. Jag tror jag hade gjort som mamma. Duschat, tvättat håret. Efter duschen, smörja ansiktet. Klart. Jag lägger till några steg och det är en rengöring till ansiktet samt en ögonkräm och inte bara i duschen. Utan vid handfatet också, även på kvällen.

Det är ganska enkelt att ta hand om sig, om man bara har rutiner. Hur ser din rutiner ut? Vad tycker du är viktigt, hudvården eller makeupen? Kanske bägge?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.