Kategori: Intressen

Jag älskar mitt kök. Att ha en tillräckligt hög bänk att jobba på är fantastiskt. Att vara rak i ryggen när man jobbar där är helt underbart. Vi har en meter höga bänkytor. Om jag ska var noga så är de en meter ch en centimeter samt en meter och två centimeter på sina ställen. Golvet är inte rakt men det är stommarna.

Vi bytte inte golv när vi bytte köket. Allt för att spara på material och miljön. Det som inte behövde bytas bytte vi inte. Det innebär att var har två svara i golvet där vi drog avloppet till köksön. Samt att golvet är ojämnt och därav våra olika höjder till bänkens topp. Vilket är oviktigt. De är fantastiska och jag älskar att stå och arbeta vid de överallt.

Jag är ju den som bakar i hushållet. (Eftersom jag blivit förpassad från matlagningen.) Maken tycker också om vårt kök så han lagar gärna maten. Mycket spännande mat har det också blivit. Även om det fortfarande är mycket hamburgare och han älsklingsrätt korv (ofta med bröd). Igår blev det grillost som hamburgare. Till det chips och egengjord dipp.

Bakning tycker han inte om (än). Även om han gärna äter av det jag bakar. Förutom igår. Igår blev det chokladbiskvier. Vilket jag tycker om mycket. Vilket maken inte tycker om alls. Minstingen gav med beröm godkänt. Det var ganska länge sedan jag gjorde biskvier. För det är lite meckigt. Inte svårt bara meckigt.

När du ska ta på chokladen så ska du doppa varje biskvi och det brukar bli kladdigt överallt. Igår gjorde jag den i form. Det var superenkelt. Det enda jag behöver tänka på är att det inte ska bli för tjockt lager med choklad. Eftersom man inte doppar den. Nästa gång kommer jag luta och låta det rinna över den istället för att hälla på och låta stå.

Maken såg formen i kylskåpet när han varit ute och grejat. Han frågade vad det var för gott som stod i kylen. Mitt svar blev att han inte behövde bry sig för han är inte intresserad. Han förstod då omgående vad det var. Han vet ju att jag tycker om biskvier. Besvikelsen i rösten gick inte att ta miste på.

Han kommer smaka tror jag. Även om det inte blev igår. Häromdagen gjorde jag vaniljbullar. Då var han desto gladare. Sedan att det blev stora som dasslock var han heller inte ledsen över. De blev så stora att det rymdes bara sex bullar på varje plåt. Då gjorde jag helt enligt receptet. Jag provade ett nytt, nästa gång får jag korrigera lite.

Men goda var dem. Mina biskvier också. Även om det inte finns bildbevis. Idag blir det trädgårdsarbete. Måste jobba bort bakandet lite med kroppsarbete idag. Får se vad jag hittar på.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Kanske att jag kan skaffa det där växthuset. För jordärtskockorna tar sig i hinken. Jag kan inte vara annat än nöjd över att min trädgårdsmästaretalanger utvecklas hela tiden. Jag tycker om jordärtskockor så det ska bli spännande att se hur det går med skörden. Det tråkiga är väl att jag inte kommer kunna ta åt mig äran. Äran ligger hos skockorna. När du planterat en jordärtskocka på friland så kan du nästan aldrig bli av med den. Mina är i hink (som ni ser).

Det som jag har tagit livet av (än så länge) detta året är mina julrosor. Jag har två murgrönor som inte heller är så glada. De är inte döda, bara mindre glada. Annars lever nog allt av det som planteras. En av mammas klematisar hänger på en skör tråd. Fast där chansade jag j också med att sätta den i en kruka. Det verkar den inte vara så glad i. Jag satte läkar förra året som jag fick av en vän. De har kommit allihopa. Jag visste inte vad det var för lökar. Nu vet jag.

Det blev ett gäng i hörnet av tunnan också. Vi har klippt gräset några gånger så i gräsmattan är inte bästa stället. Jag tycker dock att där i hörnet gör inget om det också blir lite högt gräs. Sedan när blommorna vissnat så trimmas också hörnet.

Nu hoppas jag på stor skörd från skockorna. Så jag kan utöka projektet med att odla saker som går att äta. Det enda ätbara som odlats innan är örter och smultron. Förra året tillkom björnbär och minikiwi. Björnbären har jag förhoppning om att de kommer att komma kiwin är tveksamt. Mest för att vi har för kall växtzon. Hoppet är det sista som överger oss, hoppet är alltså kvar. Nu är nästa soppa på skocka. Får se vad nästa blir efter det.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag måste bara få tacka er alla som läser min blogg. TACK! Det är nu ganska många som kommer in och läser om min vardag och det som kretsar kring mig. Jag började skriva för min skull. För att ha någonstans att släppa ut det som händer. Det har visat sig bli en större sak än bara för mig. Jag la upp den som en blogg för att nära och kära skulle kunna ha koll på vad som händer men nu är ni många fler än nära och kära. Det är kul, väldigt kul. Tack för att ni vill vara med mig på min resa.

Igår var det strålande solsken och jag jobbade i trädgården. Maken jobbade med kanterna som behövs för att kunna asfaltera. För det är idag. Idag kommer det asfalt till oss. Just nu håller de på att göra grundarbetet i carporten. Vi är klara med vårt, kanten är på plats. För att få dit den så behövde postlådan flyttas. För som vanligt så var det sten (många stenar) vägen för att kunna trycka in kanten.

Hålet framför kanten håller på att fylls med grus nu. Vår plåtkant är betydligt mindre än kantstenen som var innan. Så nu blir det asfalt på en decimeter till. Det fanns ingen ork för att rätta till underlaget för att ställa tillbaka postlådan. Den står på andra sidan nu.

Maken var arbetaren bakom kanten. Jag var hjälpreda bara. Under tiden jag inte var hjälpreda så passade jag på att göra iordning mina krukor på kanten in. Jag har inte haft ork att fixa med det. Igår tog jag mig orken. Jag har inte köpt några nya växter. Jag har tagit ifrån rabatten på baksidan. Där börjar lysmakian och kantrevan att ta över så jag tog gräsen därifrån och stoppade i krukorna.

Lite vintergröna fick följa med också. Den är är som ett ogräs så jag gissar att den kommer att klara sig där. Den gillar mest skugga så jag får se hur det går. Jag gissar att den klarar sig. Jag hade ju vintergröna i mina plåtfälgar hela sommaren och vintern på framsidan. De var i sol mer än dessa kommer vara. Samt i mycket mindre jord. Jag håller tummarna helt enkelt. Jag har en förhoppning om att de ska överleva hela vinter så här också. Det är en chansning men man måste chansa för att vinna ibland.

Rabatten syns knappt att den blivit länsad på växter.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon. Tack igen!

Vi ska ju ta bort stenen bredvid asfalten. Där ska läggas asfalt istället. Nu när vi är och kollar läget och vart vi ska flytta all sten så hittar vi lite svamp. Frågan är vad är det för svamp? Jag tycker det ser ut som en murkla. Och hur kan den växa där? Det är ogräsduk under. Växer den bara emellan stenarna?

Jag tycker om svamp. Jag äter gärna svamp. Det är riskfritt att jag kommer äta denna. Vi har svamp i gräsmattan. Så det är inget ovanligt med svamp hos oss. Bara inte denna sorten. Jag lyssnade på P1 för ett tag sedan där en person hade fått mycel i rabatten. Ingen svamp bara mycelet. Det gjorde att allt dog eller blev väldigt ledset, litet och skrumpet i rabatten. Mycelet tog tydligen allt vatten från växterna. Ända sättet att bli av med det var att gräva upp hela rabatten och börja om.

Alltså slänga alla växterna och ta bort jorden. Hon som hade det sa att det gick ner ungefär 20 cm. Men hon som svarade på problemet sa att det kunde gå ner flera meter. Det är ju inte så kul om det blir mycel i våra rabatter. Borde man gräva bort svampen i gräsmattan? Vi klipper ju bara ner den med gräsklipparen. Det kommer ju annan svamp. Ska man bli orolig.

Nu ska ju all sten bort där. Svampen kommer förhoppningsvis att följa med. Eftersom det är duk under så ligger inget mycel kvar när vi tar bort det. Ska jag vara orolig?

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Trädgården får sin omvårdnad. Ogräset har rensats överallt. Det är ganska lite ogräs att rensa. Det jobbigaste är maskrosorna i landen. Jag har inte något maskrosjärn heller. Det har försvunnit och ingen av oss vet vart det är. Men jag kämpar på med den lilla spaden. Den duger. Det verkar som en höstflox inte överlevde vintern. Men jag ger den lite tid till. Det är mest att hålla koll på läget just nu.

Jag håller på och funderar på vart jag ska flytta hortensian som jag köpte förra året. Den är bara nedsatt i jorden. Jag har också en del alunrötter som jag skulle kunna flytta på som är bredvid hortensian. Jag funderar på om jag ska flytta dem till kruka och se om de överlever krukliv. Och låta krukorna stå ute året runt. De kommer behöva lite pjäs till vintern då.

Det är inte lika mycket med mina blommor på altanen. Jag har fått blommor av svärmor som kommit i jorden nu. Tillsammans med smultronen. De enda som överlevde vintern. De är på altanen. Jag fick också en pelargon av en vän som jag ska se om jag kan få den att överleva. Han har haft så många som 700 olika sorter. Jag behöver alltså bevisa att jag inte tar död på pelargoner. Jag ska göra mitt bästa. Jag har också fått jordärtskockor. Jag vet inte vart jag ska få ner dem i jorden men gott med soppa är det. Därför behöver jag hitta en plats någonstans.

Jag har inte en enda blomma som överlevde vintern i kruka. Innan jag fick gröna fingrar så lyckades jag få rosorna att överleva i kruka. Detta året verkar allt ha dött utom de tre smultronen i verkstadslådan. Dahliorna har jag inte tappat hoppet om helt ännu. Men palmen dog. Ja till och med smultronen i den andra krukan. Som har överlevt med mig i så många år tillsammans med rosorna. Ja, ja, det är bara att ta nya tag. Nu finns det en kruka på altanen med lite färg. Pelargonen ska också komma ut senare.

Minstingen har kommit hem igen. Så nu finns det en örtträdgård utanför på hans altan. Han har fått intresset att ha örter. Hans mamma fick hjälpa till att plantera ut men det är han som ordnat och haft hand om de hemma hos sin pappa. Nu har de flyttat ut också. Persilja, basilika och mynta. De kommer få det varmt och skönt i söderläget.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon,

Jag vet inte varför men jag tycker om att skrämmas. Alltså så där på bus, stå bakom en dörr när ingen tror man är där. Eller hoppa upp bakom soffan. Eller annat. Gömma sig och på det sättet skrämmas. Allt detta med maken. Några gånger (alla) så har maken nästan fått en hjärtinfarkt. Jag lovade därför att sluta med det. Det har gått bra än så långe.

Det är länge sedan jag stod utanför toalettdörren på kvällen och väntade på att han skulle bli klar på toaletten. Vi har många saker men inte två toaletter på andra våningen. Istället för att ha två olika toaletter på olika våningsplan så använder vi samma på översta våningsplanet. Av förklarliga skäl så får vi då vänta på varandra. Oftast får jag göra mig klar och sedan går maken. Han är då aldrig beredd på att någon står utanför. Fast det spelar ingen roll. Han hade blivit lika rädd ändå.

Så jag har alltså stått och väntat på honom med näsan nästan tryckt mot dörrspringan och när han öppnat så har han haft mitt ansikte en decimeter ifrån sitt och jag har ”buat”. Ibland högt och ibland lite försiktigt. Varje gång har han blivit lika rädd. Som sagt han började bli orolig för att dö av skräck så jag slutade. (Pausade.) Han drar på sextio brukar han säga så jag får vara försiktig.

Igår kväll så skulle maken skrämma mig. På samma sätt med att stå utanför dörren och vänta på att jag blev klar. Vi har sett på film och maken älskar skräckfilmer. Där kan det vara olika skrämseltekniker. Bland annat dockor som rör sig utan att någon varit nära. Det var hans taktik, att han skulle stå nära dörren och nicka på huvudet som en docka.

Han står utanför dörren. Bredvid dörren har vi en helkroppsspegel. Den är med tio centimeters mellanrum från dörren. Han får syn på sig själv i spegeln. Han tappar fokus och börjar titta på sig själv. Så när jag kommer ut så står maken nära dörren och tittar på sig själv. Jag blir inte det minsta rädd. Förstår inte ens att han ska skrämma mig. Han måste berätta det för mig.

Jag fick ingen skrämselhicka men ett gott skratt. En bananfluga hade nog klarat det bättre, att hålla fokus alltså, inte skrämma mig. Maken och speglar brukar inte gå så bra i kombo. Om han ser sig själv är det alltid något han behöver kolla. Oftast grimaser. Han tycker om att göra grimaser OCH se sig själv under tiden.

Tur att maken är så duktig på mycket annat utom att skrämmas. Den delen kan jag stå för i familjen.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Nu är pollentiden här på riktigt. Det har fullkomligt exploderat de senaste dagarna. Från att det knappt har synts något i rabatterna så är det blommor. Sommaren kom i några dagar. Brunnera har fått små söta blommor. Sockblomman har vuxit upp från en halv centimeter till 15 centimeter och med knoppar. Små röda blommor. Mycket spännande att se vad det blir. Vintergrönan blommar. Jag det har exploderat. På stan är det jättefint med alla tulpaner.

Vi har solsystemet utplacerat med rätt avstånd. Det är coolt tycker jag. På bilden är solen. En meter i diameter. Sedan är planeterna skalenligt utplacerade med storlek och avstånd utifrån solen. Merkurius står på en granitpelare cirka 80 meter bort. Den är inte stor alls. Den är bara en centimeter i diameter. Det står också berättat om varje planet på en plakett. Vi har gått till de planeter som går att gå till. Det är en kul utflykt.

Idag blir det en dag med att försöka lösa spaljén. Den tittade jag ju på häromdagen. Tyvärr gick det inte använda skrotet som fanns hemma. Det räcker inte till. Spaljén behöver bli högre. Idag ska det vara fint väder. Imorgon ska det vara vårväder igen. På lördag ska det regna så idag vore bra om det kunde lösa sig. Jag gissar att det inte gör det men ett försök kan jag göra.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag brinner för att hjälpa barn som är utsatta. Att få hjälpen till att komma fram. För hjälp finns att få. Junis gör en rapport varje år där vi frågar kommunerna om de har hjälp att ge och hur många barn som de hjälper. 96 procent svarar att de har hjälp att ge. Trots att det finns så mycket hjälp att få så hittar den inte fram till barnen. Endast 3496 barn får hjälp.

En ynklig procent av alla barn som far illa av alkohol i hemmet får hjälp. EN PROCENT! Jag blir så frustrerad. Jag försöker finnas med på ett hörn att sprida budskapet att hjälp finns. Det går att komma runt och hitta vägar för att hitta barnen. Vi vuxna måste bara våga se, våga fråga och våga göra. Vi vuxna måste vara modiga. Om barnen ska våga vara modiga och berätta så måste vi våga vara modiga och stå kvar och lyssna.

Jag får berättat för mig att personer inom socialtjänsten inte aktivt hjälper barn och unga som dyker upp hos skolkuratorn. Att de kanske hamnar i sitsen att den vuxna med alkholproblemet får hjälp men inte barnet. Vi måste hitta vägarna så att barnen uppmärksammas och får hjälp. Barnen som får hjälp blir oftast mycket bättre vuxna än vad vi kan förstå. Men om de inte får hjälp då är det mycket som kan gå illa. Bland annat ett utvecklat eget missbruk.

Idag tog en promenad i det fina vädret. Jag har varit ute och föreläst mycket om barnen som behöver hjälp. Tidigare när det var fysiskt på olika platser i landet så var det alltid i en tröja med texten ”Barns fullständiga rättigheter”. Nu när det sker digitalt så syns oftast inte budskapet. På ryggen står det Junis. Därför tog jag idag promenaden i tröjan. Dessutom så valde jag att gå förbi Systembolagets kö för alla som måste handla inför långhelgen. Jag behöver inte stå i den kön. Men jag går gärna förbi den med budskapet.

Läs gärna rapporten. www.junis.se/rapport

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.