Kategori: Intressen

Idag blir det en utflykt. Som maken har saknat våra utflykter. Vi gör vad vi kan för att hålla oss hemma och inte träffa andra. Idag måste vi dock. Vi behöver hämta vår spishäll. Den behöver finnas här när de mäter för bänkskivan. Vilket innebär att maken kommer få en efterlängtad utelunch. Som vi inte haft på jag vet inte längre hur länge sedan.

Sedan hur vi löser lunchen det vet jag inte än. För vi kommer inte gå in på någon restaurang. Vi vet inte hur det ser ut när vi kommer dit. Så det kommer bli spännande bara det. Kanske finns det någon som erbjuder utomhusplatser. Allt detta kommer vi märka under dagen. Kanske finns det någon som erbjuder att man kan beställa och de kommer ut med maten till bilen. Det är det någon som börjat med här hemma nyligen.

Vi ska åka ganska långt för att hämta den. Nästan en timma i bilen. Men det är det värt med så bra service. Jag hade hoppats på att allt skulle komma till oss. Men så blev det inte. Jag vet inte om det är snön som ställde till det eller något annat. Mest troligt snön. Men det gör inget. Det innebär att vi får åka i det fina vinterlandskapet samt träffa personen som har hjälpt mig så mycket. Jag har skött allt via telefon innan. Det blir kul.

Sedan har jag en liten hemlig önskan om att vi kanske kan få med en ugn i bilen också. Om vi får det så kan vi laga mat i ugn. Inte bara med micro gasplatta eller korvgrill. Vi lånade smörgåsgrillen av äldsta sonen i förrgår för att få lite mer variation. Men tänk att stoppa in något i ugnen och kanske koka lite grönsaker, pasta eller något annat också. För då skulle vi ha både en platta och en UGN. Lagad mat, på riktigt.

Nu har vi ätit så mycket färdigmat eller halvfabrikat så till och med jag ser fram emot en utelunch. Det brukar vara maken som ser sina chanser att få med mig att äta ute när det vankas utflykt. Idag är jag lika ivrig som honom på att ha en utflykt med utelunch. Denna resan blev bestämd igår eftersom kylskåpet inte fanns att leverera. Vilket innebär att min utflykt till mamma kanske blir fördröjd. Jag hoppas att jag kommer hinna till henne också. För denna veckan har allt varit SK.T, enligt henne.

Inte så konstigt när man glömmer bort ibland varför man inte får gå ut i dagrummet eller matsalen. När du bara måste vara på ditt rum hela tiden. Det kan inte vara kul alls. Särkilt om du då inte alltid vet varför. Igår kom hon ihåg varför och att det gäller alla. Många gånger har det bara gällt henne för att de trott att hon haft viruset. Nu gäller det alla för att det finns andra som faktiskt har viruset. Jag hoppas att jag ska kunna pigga upp henne.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Det är inte alltid lätt att säga positiva saker om sig själv. Antagligen för att man kan ses som högfärdig av andra. Om man anser att man gör något bra. Jag är ganska duktig på att säga att jag gör saker bra. Så bra att jag anses nog högfärdig ibland. Minstingen var snabb i kommentaren när en vän sa att vad duktig din mamma är. Vad fint hon gjort. Minstingen svarade inte så vännen la till att han borde ge sin mamma beröm. Snabbt kom svaret att det behöver jag inte. Hon vet redan hur duktig hon är.

Det blir alltså en balansgång det där med att säga positiva saker om sig själv. Men när jag själv hör så är det mycket positivt. När ingen annan kan tycka något. Sedan har jag också en maken som gärna peppar mig de stunder som jag inte hittar min positiva sida. Det blir bättre om man ser på saker och ting positivt. Även om det är okej att bryta ihop ibland. Se bara till att det inte är för länge innan du samlar ihop dig och reser dig igen.

Något jag är bra på är organisering. Jag har lätt för att se mönster och system. Hur saker och ting får plats på bästa sätt. Alla (utom en) mina lådor är sorterade. Underkläderna ligger vikta så att de syns tydligt. Behåarna ligger uppradade mot varandra. Strumporna är nästan färgsorterade. Nästan. Alla ligger dock vikta och alla par syns tydligt i lådan utan att röra någonting.

Det är sådan jag är. Även om det är en positiv grej så kan det bli ett problem. Vilket det har börjat att bli. Det började för flera år sedan så jan kan inte påstå att jag har dåligt tålamod. För ett antal år sedan bestämde vi att vi skulle ta bort vårt mögliga garage och förråd. Vi bestämde oss för att ersätta det med en carport och ett förråd. Detta är under uppbyggnad och snart klart. Även om vi har pausat just nu.

Hur som helst, när garaget och förrådet revs så tog vi in de mesta sakerna som var i förrådet in huset. Vilket gick bra. Vi kunde få plats med allt. Utan större problem. Men det blev lite mer saker inne. Lite mer saker som stod lite tätare men ändå med en överblick. Tiden gick och jag blev sjuk. Under sjukdomstiden så mäts det att det är för höga halter av radon i vårt kontor.

Vi tar till slut beslutet att vi ska flytta ifrån kontoret. Mest för att ägaren skulle åtgärda radonett genom att ta bort alla golven och spärra på något sätt. När alla golv tas bort så måste alla saker flyttas ut. Ganska logiskt. Eftersom jag då blivit sjuk bestämde vi att vi flyttade alla sakerna men utan att flytta tillbaka när saneringen var klar. Vilket var rätt beslut så här i efterhand. Saneringen tog åtta månader.

Men det innebar att vi hade ett helt kontor som skulle förvaras någonstans. Med utbildningssaker som stolar för 30-tal personer. Skärm på 60 tum. Skrivbord två stycken. Kontorsstolar. En massa saker samt ett helt lager av produkter som jag säljer. Allt detta skulle få plats någonstans. Någonstans var hemma hos oss. Det mesta av det. Stolarna står i min äldsta sons förråd. Som i övrigt är tomt så när som på några tomkartonger och en bordskiva.

Vi har fyllt varje decimeter känns det som med saker. Jag har under tiden insett att jag måste gör mig av med något för att få plats. Makens gigantstora skrivbord såldes. Införskaffade ett nytt fast mycket mindre. Mitt skrivbord såldes. Som var ett gammalt skrivbord jag renoverat upp som stått i vårt garage som arbetsbänk från förra ägaren. Det var också stort (om än inte lika som makens) och enda platsen var mitt i vardagsrummet. Det fick flytta.

Mycket är dock kvar. Som jag inte kan eller vill sälja. Nu har dock min gräns uppnåtts av att inte kunna ha organiserat bland sakerna. För att kunna få plats med ett kontor samt ett extra förråd inne i huset så kan man idag inte ha överblick. Ännu mindre sedan vi inte har något kök. Köket finns nu utspritt i vårt hus. Och inget är överblickbart. Allt står hopträngt på ställen där det inte ska finnas sådana saker.

Och då är jag ändå van efter att några år haft toaletten som extra förvaring åt makens verktyg. Hallen har också varit verktygsplats. Men det har gått. Man har inte slagit i något så fort man rört sig. Tills nu. När vår gasplatta står inklämd i vardagsrummet. Bredvid en hylla överbelamrad med saker från köket. Diskmaskinen står också i vardagsrummet. Tillsammans med allt annat som vi vill ha i vardagsrummet. Som ett två meter långt och en meter brett köksbord. Köksoffa på det. Fyra fåtöljer samt en soffa. Ett soffbord. Jag kan fortsätta ett tag till på listan. Det är trångt. Och man vet inte vad någonting är.

I gästrummet, som är litet från början, har förutom bäddsoffan mer köksattiraljer på ett lågt långt kontorsbord. Så det finns precis utrymme för att kunna få plats med bordet och soffans divan. Så om du vill ta saker längst in på bordet så måste du krångla dig förbi divanen. När du gjort det så får du lyfta runt sakerna för att kunna nå det du vill ha med dig. Jag fortsätta till minstingens rum. Som tur är just nu inte bor här utan hos sin pappa. Där har vi kaffe- och thestation tillsammans med micron och ett litet kylskåp. Minstingen skulle inte få plats.

I källaren står ett kylskåp samt en frysbox som tar plats. Den ena i träningsrummet och den andra i tvättstugan. Ingen av dem gör sig på dessa platser. I tvättstugan är det också diskstation. Så utöver mangel och annat så finns det tvättbaljor samt torkställen för disken. Att vara organiserad skulle jag vilja påstå är 95 procent positivt. De resterande fem procent lever jag just nu.

Att inte kunna ha allt organiserat med en överblick och veta vart allt finns är inget bra för mig. Som tur är så får mina strumpor vara sorterade fortfarande. Jag kanske ska färgsortera dem så att jag mår lite bättre i sinnet. Då kanske jag kan sova lite bättre på nätterna än vad jag gör just nu. (Eller det var ju visst så att jag sov redan dåligt på nätterna.)

Jag överlever detta också (knappt) eftersom det finns ett slut på kaoset. Senast i mitten på februari. Om allt går fel. Om det går som det ska, i slutet på januari. Då är köket klart och alla kökets grejer får flytta tillbaka i nya lådor och skåp. Tillbaka till kaos som är hanterbart.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag har alltid haft musik nära. Det är mest min bror som påverkat mig i mitt lyssnande. Men jag har också gått min egna väg. Min bror var svartrockare i sin ungdom. Jag kunde tycka att mycket var bra som han lyssnade på, men inte allt. Vi kunde beställa från kataloger tillsammans. Det var ofta beställ fyra stycken skivor för inga pengar. Det enda kravet var att man skulle beställa minst en till senare för ordinarie pris.

Det där nyttjade vi med jämna mellanrum. Vi köpte alltid bara den obligatoriska extra skivan. Vilket i praktiken blev att vi köpte fem skivor men betalade för en. Om man räknade in frakten så en och en halv. Det blev alltid två var och så lite bråk om den som kostade mycket. Musiken har alltid varit med och hjälpt till i svåra stunder och i glada stunder.

Jag lyssnade på Dr Alban. Det var glada stunder. Jag tycket (då) att den var jättebra. Min bror tyckte jag var dum i huvudet. Först trodde han att jag lyssnade på den för att jag var kär i någon kille som tyckte om den. Men det var jag inte. Jag bara tyckte om den. Min bror gick aldrig riktigt med på att jag kunde gilla den av fri vilja så han hävda alltid att det var en kille som gjorde mig dum.

När jag varit ledsen så har musiken varit som viktigast. Den har läkt mig på sätt som inget annat kan. Jag kan lyssna på glad musik, ledsen musik. hård musik, klassisk musik, det har inte spelat någon roll så länge det var rätt just då. Zombie med The Cranberries har gått på repeat många gånger i sådant läge. Att få skrika ut smärtan.

Mamma lyssnade mycket på Frank Sinatra. Jag tyckte det var bra redan då, även om jag inte satte på den själv. Idag sätter jag ofta på Frank. Det är en härlig känsla att hans röst kan fylla hela rummet. Musik är verkligen läkande.

Maken och jag har nu sett sista avsnittet av Så mycket bättre. Anledningen till att vi började se det var att Jakob Hellman var med. Han var med mig i min ungdom. En som inte min bror ratade eller tyckte jag var dum i huvudet när jag lyssnade på. Förra året så var maken och jag på hans konsert. Det var första gången efter hans debutalbum. Vilket är det enda album han gett ut.

Hela den säsongen har varit om musikens helande krafter. Hur vi byggs upp med dess hjälp. Det är många av de tolkade låtarna som kommer spelas mycket här hemma en tid framöver. 100 med Lisa Nilsson får maken till tårar. Simma med Silvana får mig att sjunga med. Och att Jakob avslutar med Lakan blir så bra. Att kunna gå utanför sin komforten och försöka tolka på en annan artist sätt. Det var bra.

Vad tycker du om för musik?

Ta hand om dig! Vi hörs imorgon.

Vi behöver alla ett mirakel ibland. Något som ger oss hoppet om att det går. Det jag inte förstår är varför så många har något negativt att säga om Mirakel – Mira och Rakel? Årets julkalender. Jag tycker att den är jättebra. Den ger oss en tro om att vi kan lösa de stora problemen som är kring oss. Det senaste är en debattartikel i Dagens Nyheter av Lisa Magnusson om att detta är en misär. ”I Sverige älskar vi socialrealism. Inte ens julprogram för barn går fredade.”

Jag förstår inte? Det är en väldigt fin berättelse om hur barn kan hjälpa barn och att vuxna finns med som hjälp på vägen. Mira och Rakel byter plats genom ett svart hål. Det är exakt 100 år som skiljer dessa bägge flickor åt. Rakel som kommer från 1920 såg tjusningen i 2020 och skulle vilja stanna kvar medan Mira från 2020 inte vill vara kvar i 1920. Men innan hon hittar en väg till att komma ”hem” igen så hinner hon bli vän med ett av tjänstebarnen som bor på gården.

Att hon träffar Sören gör att hon vill tillbaka. Hon måste rädda honom. För i framtiden får reda på att han kommer omkomma i en brand. Hon måste tillbaka. Alltså barn hjälper barn. Det visar barn som är tveksamma till vuxnas hjälp. Den visar så många saker som är bra för barn att ha med sig.

Mina barn är uppvuxna med skilda föräldrar. Men vi har alltid haft vårt bästa för barnen i vårt sätt att samverka som föräldrar. De är från en familj med trygghet och svåra stunder. Men aldrig att de har tvivlat på oss vuxna. Många barn gör det. Tvivlar på de vuxna. Att bli sviken av vuxna är vardag för många barn. Det finns 320 000 barn i Sverige som upplevt negativa aspekter med vuxna.

I min värld så tycker jag det är jättefint att vi vet om att alla inte har det bra. Att det finns barn som inte har en familj att vara med. Och jag tycker de visar det på ett väldigt bra sätt i Mirakel. Sedan har vi delen med tidsskillnaderna. Att för hundra år sedan förväntades flickor inte bli något annat än hemmafru. Få barn och ta hand om familjen. Att barn får veta det idag är en förmån enligt mig.

Alla behöver vi ett mirakel ibland. Vi har alla varit i situationer som gjort att vi undrat hur det ska gå. En del större än andra. Ibland behöver vi små mirakel och vissa behöver stora mirakel. Det sker mirakel varje dag. Vi behöver bara se dem. Jag hoppas att du ser på Mirakel och ser vilka mirakel som sker.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Idag är det julbord och städdag. Tanken var ju att vi bara skulle haft städdag och sedan gått ut och ätit julbord. Nu blev det så här. Jag och maken både städar och gör julbord för att vi ska kunna gå ”ut” och äta julbord ikväll.

Allt är i fas än så länge. När orken inte finns som innan får man sprida ut det på flera dagar. Allt som kan förberedas är förberett. Långkålen blev också godkänd med buljong istället för skinkspadet. Det blev det till middag igår. Eller det blev det som tillbehör till middagen igår.

Jag har i år testat att steka ner löken och steka bort ansjovisen. Jag kanske kan få äldsta sonen att äta riktig jansson i år. Han har inte så mycket emot smaken. Det som är problemet är när han får en fiskbit i munnen. I år så kanske det kan fungerar. Då är frågan om det fungerar med löken. För han älskar lök men på ett visst sätt. Och löken har alltid varit rå innan. Nu är den stekt. Dock så är det fyra stora lökar i. Och det hade aldrig fått plats i om den inte var stekt. Min förhoppning är att det ska var mer löksmak i år.

Man vet dock aldrig. För hans smaklökar är inte som alla andras. De har ett helt annat spektrum än mitt i alla fall. Men han gillar god mat av god kvalitet. Jag håller tummarna för ikväll. Och så klart finns det en till honom om fisken skulle finnas kvar.

Jag hann slå in alla paket också. Trots att det inte finns någon gran så gick det bra ändå. Det finns en nötknäppare som kan vakta paketen. Och jag vet. Det är lite för många paket runt granen. Kanske att jag har hittat något till maken att lägga där. Det är ju även ett paket i födelsedagspresent åt äldsta sonen. Jag har använt papper som jag har haft kvar sedan tidigare. Och för att inte behöva köpa nytt så använde jag också pappret som de använder för att skydda innehållet i kartongen när det skickar. Jag är nöjd.

Det kommer bli en jul i år också. Vi börjar med ett julbord. Det ska bli så mysigt att få ha ett riktigt med extra saker och ändå inga saker som kommer förgås. Äldsta sonen har redan frågat om han kan få ta med sig rester hem. Det är ju bra att han litar på mammas matlagning så mycket att han vet att något är värt att ta med hem.

Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.

Jag har hur som helst tur att jag är gift med den jag är gift med. Eller tur vet jag inte. Det var väl snarare en jakt som slutade väl. Men, det var inte samtalet för idag. Det var att jag har tur som har en tillåtande make. En make som låter mig få växa och prova mig fram. Oavsett vilken galen idé jag har. Han har alltid stöttat mig i högt och lågt. Även om vi inte tyckt lika så har han stöttat mig.

Jag målar ibland. Mest på duk. Ibland lite knasiga saker som blandar det ena och det andra. Maken har tyckt att allt blivit bra. Nu har vi en vägg i trappan som haft konst på sig. Det har alltid hängt något där. Dock så har dessa tavlor bytts ut titt som tätt. Inte för att vi har tröttnat utanför att de har åkt i backen och gått sönder. Av någon oförklarlig anledning så har vi kommit åt tavlorna och så klart har de åkt i backen.

Det är inte bara tavlorna som gått sönder. Även trappan har fått sina spår efter att hårda ramar har slagit i. När jag gjorde om inne i vardagsrummet med tavelväggen där så bestämde jag att det fick vara slut på tavlor som dråsar i backen. Jag skulle måla något direkt på väggen. Då kan det inte ramla ner. Det som kan hända är att det blir märken i målningen på väggen. Och det gör inte så mycket för någon gång (långt i framtiden) så ska vi måla om i hallen och göra iordning där.

Igår var tiden inne för att måla. Jag har grunnat på vad jag velat måla. När jag målar så måste jag tycka om det jag målar. Annars blir det inte bra. Maken har varit med på detta hela tiden. Han har kommit med en del förslag. Bland annat tycker han om en av mina tavlor med ett ansikte på. Och tyckte jag skulle göra ett ansikte likande i trappan. Nu hade tiden kommit och mina tankar och idéer hade pusslats ihop.

Jag ville måla ett ansikte. Men inte ett liknande som innan. Det skulle gå ihop med serietidningarna som jag tapetserat på ena väggen i hallen. Jag har länge velat måla detta ansiktet och haft en bild framför mig hur det skulle bli. Nu klickade det och det var dags.

Maken säger att han tycker det blev jättebra. I nästa andetag säger han att han kommer bli skrämd varje gång han går på toaletten på natten. Det ska tilläggas att det är nästan varje natt han är uppe och går. Dessutom så dricker han varje gång han är på toaletten så ibland blir det två gånger. Med detta sagt så vill jag bara tala om att jag försöker inte att ta livet av min make. Han kommer säkert att överleva. Han har inte fått någon hjärtinfarkt under natten så det kommer nog gå bra.

Jag lovar att om han visar symptom som är en fara för hans liv så målar jag över den. För maken kommer aldrig att be mig att göra det. Så snäll är han. Han uppmuntrar min kreativa sida att få frodas och växa. Och jag tror att han faktiskt tycker den blev bra. Att han inte bara säger det. Fast han älskar skräckfilmer så det kanske spelar in lite i det hela. Maken lever, jag lever och Jokern är med oss (än så länge).

Ta hand om dig så hörs vi imorgon.