Det är inte alltid lätt att säga positiva saker om sig själv. Antagligen för att man kan ses som högfärdig av andra. Om man anser att man gör något bra. Jag är ganska duktig på att säga att jag gör saker bra. Så bra att jag anses nog högfärdig ibland. Minstingen var snabb i kommentaren när en vän sa att vad duktig din mamma är. Vad fint hon gjort. Minstingen svarade inte så vännen la till att han borde ge sin mamma beröm. Snabbt kom svaret att det behöver jag inte. Hon vet redan hur duktig hon är.
Det blir alltså en balansgång det där med att säga positiva saker om sig själv. Men när jag själv hör så är det mycket positivt. När ingen annan kan tycka något. Sedan har jag också en maken som gärna peppar mig de stunder som jag inte hittar min positiva sida. Det blir bättre om man ser på saker och ting positivt. Även om det är okej att bryta ihop ibland. Se bara till att det inte är för länge innan du samlar ihop dig och reser dig igen.
Något jag är bra på är organisering. Jag har lätt för att se mönster och system. Hur saker och ting får plats på bästa sätt. Alla (utom en) mina lådor är sorterade. Underkläderna ligger vikta så att de syns tydligt. Behåarna ligger uppradade mot varandra. Strumporna är nästan färgsorterade. Nästan. Alla ligger dock vikta och alla par syns tydligt i lådan utan att röra någonting.
Det är sådan jag är. Även om det är en positiv grej så kan det bli ett problem. Vilket det har börjat att bli. Det började för flera år sedan så jan kan inte påstå att jag har dåligt tålamod. För ett antal år sedan bestämde vi att vi skulle ta bort vårt mögliga garage och förråd. Vi bestämde oss för att ersätta det med en carport och ett förråd. Detta är under uppbyggnad och snart klart. Även om vi har pausat just nu.
Hur som helst, när garaget och förrådet revs så tog vi in de mesta sakerna som var i förrådet in huset. Vilket gick bra. Vi kunde få plats med allt. Utan större problem. Men det blev lite mer saker inne. Lite mer saker som stod lite tätare men ändå med en överblick. Tiden gick och jag blev sjuk. Under sjukdomstiden så mäts det att det är för höga halter av radon i vårt kontor.
Vi tar till slut beslutet att vi ska flytta ifrån kontoret. Mest för att ägaren skulle åtgärda radonett genom att ta bort alla golven och spärra på något sätt. När alla golv tas bort så måste alla saker flyttas ut. Ganska logiskt. Eftersom jag då blivit sjuk bestämde vi att vi flyttade alla sakerna men utan att flytta tillbaka när saneringen var klar. Vilket var rätt beslut så här i efterhand. Saneringen tog åtta månader.
Men det innebar att vi hade ett helt kontor som skulle förvaras någonstans. Med utbildningssaker som stolar för 30-tal personer. Skärm på 60 tum. Skrivbord två stycken. Kontorsstolar. En massa saker samt ett helt lager av produkter som jag säljer. Allt detta skulle få plats någonstans. Någonstans var hemma hos oss. Det mesta av det. Stolarna står i min äldsta sons förråd. Som i övrigt är tomt så när som på några tomkartonger och en bordskiva.
Vi har fyllt varje decimeter känns det som med saker. Jag har under tiden insett att jag måste gör mig av med något för att få plats. Makens gigantstora skrivbord såldes. Införskaffade ett nytt fast mycket mindre. Mitt skrivbord såldes. Som var ett gammalt skrivbord jag renoverat upp som stått i vårt garage som arbetsbänk från förra ägaren. Det var också stort (om än inte lika som makens) och enda platsen var mitt i vardagsrummet. Det fick flytta.
Mycket är dock kvar. Som jag inte kan eller vill sälja. Nu har dock min gräns uppnåtts av att inte kunna ha organiserat bland sakerna. För att kunna få plats med ett kontor samt ett extra förråd inne i huset så kan man idag inte ha överblick. Ännu mindre sedan vi inte har något kök. Köket finns nu utspritt i vårt hus. Och inget är överblickbart. Allt står hopträngt på ställen där det inte ska finnas sådana saker.
Och då är jag ändå van efter att några år haft toaletten som extra förvaring åt makens verktyg. Hallen har också varit verktygsplats. Men det har gått. Man har inte slagit i något så fort man rört sig. Tills nu. När vår gasplatta står inklämd i vardagsrummet. Bredvid en hylla överbelamrad med saker från köket. Diskmaskinen står också i vardagsrummet. Tillsammans med allt annat som vi vill ha i vardagsrummet. Som ett två meter långt och en meter brett köksbord. Köksoffa på det. Fyra fåtöljer samt en soffa. Ett soffbord. Jag kan fortsätta ett tag till på listan. Det är trångt. Och man vet inte vad någonting är.
I gästrummet, som är litet från början, har förutom bäddsoffan mer köksattiraljer på ett lågt långt kontorsbord. Så det finns precis utrymme för att kunna få plats med bordet och soffans divan. Så om du vill ta saker längst in på bordet så måste du krångla dig förbi divanen. När du gjort det så får du lyfta runt sakerna för att kunna nå det du vill ha med dig. Jag fortsätta till minstingens rum. Som tur är just nu inte bor här utan hos sin pappa. Där har vi kaffe- och thestation tillsammans med micron och ett litet kylskåp. Minstingen skulle inte få plats.
I källaren står ett kylskåp samt en frysbox som tar plats. Den ena i träningsrummet och den andra i tvättstugan. Ingen av dem gör sig på dessa platser. I tvättstugan är det också diskstation. Så utöver mangel och annat så finns det tvättbaljor samt torkställen för disken. Att vara organiserad skulle jag vilja påstå är 95 procent positivt. De resterande fem procent lever jag just nu.
Att inte kunna ha allt organiserat med en överblick och veta vart allt finns är inget bra för mig. Som tur är så får mina strumpor vara sorterade fortfarande. Jag kanske ska färgsortera dem så att jag mår lite bättre i sinnet. Då kanske jag kan sova lite bättre på nätterna än vad jag gör just nu. (Eller det var ju visst så att jag sov redan dåligt på nätterna.)
Jag överlever detta också (knappt) eftersom det finns ett slut på kaoset. Senast i mitten på februari. Om allt går fel. Om det går som det ska, i slutet på januari. Då är köket klart och alla kökets grejer får flytta tillbaka i nya lådor och skåp. Tillbaka till kaos som är hanterbart.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.