Idag ska jag ta cellprov. Innan har det alltid bara varit obehagligt. Att gå till någon och behöva klä av sig underdelen av kroppen och sedan ta ett prov på livmodertappen. Det finns ett visst obehag med det. Det gör också lite ont men inte så farligt. Det är mest proceduren som är obehaglig.
Idag är det lite mer obehag. Då jag redan har haft cancer även om det var bröstcancer så känns det lite jobbigt med tanken. Den tanken fanns aldrig innan. Obehaget var bara proceduren. Sedan glömde man bort att man väntade på ett besked om hur läget var. Nu kommer jag inte glömma.
Om cancern letat sig in en gång innan så kan den göra det igen. Konstigt hur vi fungerar. För risken är lika stor nu som då. Skillnaden är att innan så drabbade det inte mig. Jag får inte cancer. Det händer bara andra. Även om inte tänkte de tankarna så var det omöjligt liksom. Nu är det inte omöjligt. Jag är en av alla dem andra som fick det.
Några veckor obehag kommer det bli innan svaret kommer. En skillnad mot förra gången. Då visste jag att det var cancer så fort jag kände knölen. Och då har jag ändå sökt för knölar tidigare. Och gjort biopsi. Då trodde jag inte att det var något. Vilket det inte var. Denna gången visste jag. Därför så ska jag hålla mig positiv med att jag inte har livmoderscancer. Jag ska bara bekräfta att jag inte har det.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.