Jag är väldigt glad över att vara lång. Min mammas förtjänst, jag har inte haft något att säga till om gällande längden. Förutom när jag åt ”stopp- och väx” när jag var i tonåren. Jag var testad för att få veta min cirka-längd. Den var 195 cm. Som sagt jag valde att stoppa det i tonåren. När jag redan var lång. Mamma lät mig ta beslutet helt och hållet själv. Jag sa stopp när jag var lika lång som mamma. Så klart växte jag lite till men inte fullt till 195 cm. Jag är 192 cm.
Om jag inte sagt stoppp så hade jag varit nöjd då också. Jag är glad att mamma lät mig ta beslutet själv. Och att jag väntade så länge som jag gjorde innan jag sa stopp. Som sagt hade jag dröjt lite till hade jag inte varit ledsen över det idag. Fast det är klart det är tre centimeter lättare att hitta långbyxor.
Skämt åsido, att vara lång är väldigt tacksamt. Mycket är lättare när man är lång. Som när jag klippte äppelträdet på uppdraget som jag har nu. Jag behövde ingen stege eller förlängningsdelar för att nå upp. Jag bara sträckte på mig så var det klart. Nästan. mYcket enklare att nå saker. Det finns många andra bra exempel när det är bra att vara lång. Som att nå och lägga upp väskan på hatthyllan på tåget (även om tåg hatar mig och alltid gör att jag kommer sent, men det är ju inte längdens fel).
Jag är väldigt tacksam över min längd. Även nu när jag har sprungit lite extra mycket på anläggning jag är. När man är fastighetsskötare så springer man mycket i källargångarna och i gömslen och vrår. När jag går i källargångarna så stryker mitt hår rören som går längs med taket. Jag får ducka på en hel del ställen.
Bland annat på två ställen där pannrummen är så måste man ducka särskilt mycket. Även människor som inte är så långa måste ducka. Vi har haft en panna som gått sönder och jag har varit där med både elektriker och rörmokare lite extra mycket nu några dagar. Vid ett av tillfällen så vänder jag mig om fort, duckar, men för lite och tjongar huvudet i betongbalken så det svartnar för ögonen.
Då är det inte lika kul att vara lång. Det är ändå värt det. Trots att det gått ett antal dagar och huvudet är ömt fortfarande så är det så värt det. Att kunna nå allt utan att behöva hjälpmedel. Synd bara att i trapphusen så når inte ens jag taklamporna utan att stå på något. Fast igen, fördel, jag behöver bara en trapp-pall för att nå. Bra mycket lättare att bära med sig än en lång trappstege.
Mitt uppdrag som fastighetsskötare fungerar väldigt bra. Trots att huvudet har fått sig en smäll så är det ett bra ställe för mig som har svårt att bestämma tider. Och vid tillfällen när jag inte kan men behöver öppna åt någon hantverkare, ja då finns världens bästa make som kan göra det åt mig. Längden är bra i fastighetsarbetet och tiderna på arbetet är bra för mig. Win-win.
Ta hand om dig. Oavsett längd så hörs vi imorgon igen.