Alla pratar, skriver eller agerar som att det enda som finns är viruset. Nu är slutet nära. Jag orkar inte med domedagen. Beskedet att ha cancer var värre för mig. Risken att få ny cancer är värre för mig. Rädslan att maken eller någon annan i familjen ska få cancer är värre för mig. Och tyvärr antagligen större risk att de ska dö av cancer än detta virus.
Jag har fortfarande ont sedan operationen. Det började som känslan när man har mjölkstockning. Nu har jag haft så flera veckor och det blir inte bra. Det har blivit lite bättre men sen stannade bättringen av. Ska jag söka för det? Kommer jag att få hjälp? Eller har alla resurser flyttats till viruset. Jag är inte i en riskgrupp för viruset. Men jag är i en riskgrupp för cancer.
För ca ett år sedan slutade jag med behandlingen av Tamoxifen. Jag skulle egentligen fortsatt med den till 2023. Alla biverkningar den gav mig gjorde att jag inte hade ett liv. Därför avbröt jag den i samråd med onkologen. De flesta biverkningarna har släppt. Jag har svårt att sova fortfarande. Men nu har en sak dykt upp som är en biverkning men som jag inte direkt kände av när jag åt Tamoxifen. Blodvallningar.
Det var en av biverkningarna de varnade mest för. Kanske kände jag inte dem för att jag hade så många andra problem. Jag är också väldigt frusen av mig så att bli varm är väl inget jag blir ledsen över. Men nu har det börjat bli så att jag inte kan ha täcke på mig när jag ska sova. Jag kan inte ha så mycket kläder på mig som jag brukar. Är det för att Tamoxifenen börjar släppa greppet helt om kroppen. Eller är det för att jag börjar komma i klimakteriet?
Det sistnämnda borde det inte vara om man ser till hur det varit i släkten tidigare. Det är ärftligt hur klimakteriet blir och när. Jag är för ung enligt detta. Jag borde också kunna sova. Mamma har alltid varit en sjusovare. Vilket jag också är (var). Symptomen är liksom inte korrekta.
Om det är att Tamoxifenen går ur kroppen så innebär det att skyddet börjar ta slut. Behandlingen byggs upp successivt och ger ett längre skydd efter avslutad behandling ju längre du är på behandlingen. Jag åt inte Tamoxifen mer än drygt ett år. Hade jag ätit i fem år så hade skyddet räckt upp till femton år. Ska jag börja oroa mig mer nu för ny cancer?
Jag upptäckte min cancer själv. Jag hade lärt känna mina bröst som man ska. Du kan se hur du gör på till exempel cancerfondens hemsida. Jag uppmanar verkligen alla till att lära känna sina bröst. För mig innebar det väldigt tidig upptäckt och heller ingen spridning till lymfkörtlarna. Så bort med cancer och in med behandling.
Men nu då? Ska jag gå och vara rädd för att jorden ska gå under på grund av ett virus som dödar mer genom isolering, ekonomisk kris och våld än viruset i sig själv?
När det gäller coronan. Lev efter hur riskspridningen ser ut. Undvik större folksamlingar osv. Handsprit kan väl också vara bra. Men där vi bor är det ju väldigt gott om plats. Om jag sticker i väg hemifrån rakt norrut 1-2 mil kanske jag träffar 1-2 personer som jag kanske stannar och pratar med. Vetlanda är det väl lite tätare. Var nere i Sävsjö idag vid 14-tiden. Öken. Men så måste det ju vara ett tag nu.
Jorden kommer inte att gå under men det här kommer att slå hårt mot väldigt många företag och mot världsekonomin. Stora som små. Tråkigt att inte operationen gått som förväntat. Cancer är ett elände. Men låt oss andra ta hand om coronaviruset så kan du koncentrera dig på din egen uppgift som är att vi vill ha kvar dig här hos oss. Din mamma och jag älskar dig.
Tack! Jag fokuserar på mig så fixar ni viruset 😍
Kära syster ❤ känner samma. Vi får inte lämna allt annat åt sidan och glömma bort alla andra sjukdomar eller oroshärdar som kräver människors liv. Det är svårt att se konsekvenserna i efterdyningarna. Det kommer vara annorlunda, kanske bättre för att vi i framtiden kommer vara mer förberedda och hitta nya lösningar och kanske hitta tillbaka till solidaritet med de som har det sämre.
Kärlek och kramar i massor ❤❤❤❤
Solidaritet behövs nu 🥰