Just det hände. Det som inte fick hända, hände igår på helt fel tidpunkt. Fast så är det väl alltid? När jobbiga saker händer så är det alltid fel tidpunkt. Igår så brast ärret upp. Igår skulle jag åkt till Oslo över helgen. Det blev inget Norge, istället blev det bröstmottagningen för att kontrollera att det inte är någon infektion.
Anledningen att en infektion är misstanken beror på att det borde inte kunna spricka upp två månader efter operationen. Antagligen så var det något som behövde komma ut och därför brast det. Förhoppningsvis så har det inte blivit någon infektion utan det sprack upp och släppte ut smutsen innan.
Jag borde ha fått feber om det skulle vara en infektion. MEN jag har ju ärvt från mamma att jag inte är som alla andra. Det skulle inte förvåna mig om jag kan ha en infektion i kroppen utan att få hög feber. Det får vi se nästa vecka när provsvaret kommer tillbaka.
Efter att makens stora rädsla för att jag ska dö så var han glad för att jag inte åkte iväg i helgen. På det sättet kan han pyssla om mig och se till att jag håller mig lugn och får läka. Sedan var han också glad över att slippa vara gräsänkling men mest glad var han nog för att han fick en utflykt med lunch. Förutsatt att jag inte skulle dö eller bli inlagd. De två sakerna hade förtagit hans glädje för utelunchen. Om inte jag är med så är inte glädjen lika stor.
Och han var glad på lunchen. För då var besöket avklarat hos läkaren där jag fått reda på att allt såg bra ut. Det var klart blod som kom ut. Inget var eller trasiga kanter. Jag blev sjukskriven en vecka till för att vara på den säkra sidan, även utskrift av penicillin. Allt för att ha hängslen och livrem.
Faktiskt att vi hämtade ut medicinen innan vi åt lunch. Maken tyckte det var viktigare än mat. Det stora problemet med den här sorten är att den ska tas en timma före mat eller två timmar efter mat. Inte tillsammans MED mat, vilket jag tycker brukar vara det vanliga. Dessutom TRE gånger per dag.
En timma innan betyder att jag måste veta när jag ska äta. Två timmar efter betyder att jag inte ska äta något på två timmar. När man är sjuk så får man tröstäta, det är sedan gammalt. Det är svårt att tröstäta när man måste göra det på vissa tidpunkter. Idag är det dessutom lördag. Jag får inte ligga i soffan och äta godis hela dagen alltså, när 6 timmar måste vara ätfria. Tur dygnet har 24 timmar, lite godis kommer slinka ner. Maken såg så klart till att jag hade tröst med mig hem när jag inte fick åka på min utflykt till Norge.
Det som inte fick hända, hände och jag blir väl omhändertagen. Jag ska inte dö. Jag kommer bli hel. Nästa vecka kommer svar på om jag behövde penicillin eller ej. Nästa vecka vet vi om det läker eller om något mer måste göras. När allt inte går som man vill får man se till att hitta andra vägar. Trots allt så blev det väldigt bra. Maken fick utflykt och sällskap. Jag mår ändå bra och jag får åka till Norge via video för en stund idag. Maken tyckte också att jag ska ta en tur till favoritbutiken för att pigga upp mig lite för min icke-resa.
Ta hand om dig. Det ska jag göra, lovar. Vi hörs imorgon.