Döden är det enda vi vet att vi alla ska gå igenom. Döden är med oss hela livet. När vi är små är det en liten del. När vi blir äldre så blir den mer närvarande och större. Döden följer oss hand i hand. Döden när den är bredvid drabbar oss olika beroende på situation och ålder.
När jag gick på mellanstadiet så kom en dag en lärare in och hämtade en ur klassen. När han lämnat klassrummet så fick vi andra veta att hans mamma blivit påkörd. Han fick åka till sjukhuset. Hon hade blivit påkörd av en lastbil när hon skulle svänga ut på en 90-väg. Hon överlevde inte.
Det var ett av min första dödsbud som påverkade mig på ett personligt plan. Alla tycker nog att det är sorgligt när någon dör. Särskilt i trauman. Jag var inte så gammal men ändå så upplevde jag det jobbigt att vara nära nog att se sorgen som kommer då man förlorar en mor. Jag kunde också värdesätta livet lite mer, trots min unga ålder.
När någon går bort av ålder så blir det inte lika jobbigt. Även om man är ledsen och saknaden är lika stor så är det inte jobbigt på samma sätt som vid trauman. När någon går bort i hög ålder så finns alltid livet innan som tröst. Att det var ett långt liv och många upplevelser. Vid trauman så finns inte alltid den aspaketen med livet.
Vid trauman så försvinner livet för fort. Man har inte hunnit färdigt med allt man hade kunnat hinna. Mammas stroke är en form av trauma. Mest för henne men också för oss som var vid sidan och visste hur mycket mamma saknade sig själv. Mamma behövde hjälp dygnet runt. Mamma kunde inte göra något själv. Inte ens prata. Stroken tog bort allt det fina från mammas liv före hjärnblödningen. Det skymmer livet som var med allt som var jobbigt när hon var sjuk. Även nu.
Jag kan bli så vansinnigt ledsen över hur mammas sista år i livet var, fortfarande. Hur mycket hon missade och hur dåligt hon mådde. Jag behöver påminna mig om allt det som var bra innan. Om allt som hon faktiskt hann med. Det är lätt att se allt det mörka när det blir tungt.
Nu är det så att döden kommer till oss utan att vi vet hur eller när. Vi väljer inte döden, döden väljer oss. Jag känner mer idag när jag är äldre för de som är nära eller som jag har runt omkring än vad jag gjorde när jag var ung. Jag lider mer med alla som mister någon i ett trauma i dag än när jag var liten. Döden är närmre och den har också knackat på min egna axel. Döden finns där alltid, ibland närmre och ibland lite på avstånd.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.