När man en gång har fått ett cancerbesked så blir det svårt att tänka att man inte man inte kan få det igen. Jag har missat årets kontroll. Det skulle varit i januari. Jag fick beskedet i december. Opererades två veckor senare precis innan Nyårsafton. Årliga kontrollen i januari. Jag har fått tid. Det var jag som avbokade. Mest för att jag skulle åka en dryg timma och det tyckte jag inte var så smart i virustider.
Jag har en ny tid. Jag har en annan tid också. En tid för träff med läkaren. Jag är ju inte klar med operationerna. Jag ska återställas. Jag har till exempel ingen bröstvårta på det opererade bröstet ännu. Det har fördröjts på grund av pandemin. Vilket är förståligt. Det är inget livshotande. Men nu har jag fått en tid. En tid för att kolla det fysiska. Då ska jag också göra mammografin. Det tyckte vi var smart att minska på antalet besök för att hålla nere smittspridningsriskerna.
Nu vet jag inte om det var så smart. Jag har haft ont i det friska bröstet. Jag har haft det ett tag och har inte tänkt på det. Det har inte varit något som stört, eller fel ord det har inte varit något som känts tillräckligt mycket. Så jag har intet tänkt på det. Nu tänker jag på det. Kanske för att man har fått ett besked en gång med cancer. Kanske för att det gör tillräckligt ont. Det behöver verkligen inte vara cancer. Men tanken finns där.
Förra gången visste jag direkt att det var cancer. Så fort jag kände knölen. Då sa jag till maken att jag måste kolla upp denna för det är cancer. Denna gången känner jag inte så. Bara att tanken finns där. Symtomen är för mycket, bland annat cancer. Varm hettande känsla som gör ont. Inte allt på en gång hela tiden. Men den ömmande känslan har nu bestämt sig för att vara hela tiden i olika mycket grad.
Jag har tiden i slutet på mars. Eller tiderna. Jag har konsulterat om det och vi kom fram till att det är bra om jag kan få screening svaren samma dag som jag då är på besöket. Vilket jag kan om jag ska träffa läkaren efteråt. Annars måste jag vänta på att få svar via posten eller via 1177.se. Om det är ett cancerbesked så är det inte där alls. Då kommer ett samtal som bokar en tid för att få beskedet. Där de uppmanar till att man inte kommer ensam.
Nu går jag redan med tanken så att slippa extra väntetid blir ju skönt. Som jag skrev förra gången visste jag redan. Då var det inte samma väntan. Det blev liksom bara en bekräftelse på varje steg som gjordes. Först mammografi som blev biopsi. Som blev en ytterligare biopsier. För så klart kan man inte göra på mig som på andra. Det skulle borras igenom hela bröstet med en särskild nål som var lång som en sticka och lika tjock som mitt lillfinger. Jag överdriver tjockleken, men inte långt ifrån. Jag har bild på den för att det var så absurt hur stor den var. Hade jag valt att visa den så hade känsliga tittare behövt varnats. Jag väljer bort att visa den.
Det blev bekräftelser på att jag hade rätt. Jag hade cancer. Så när jag fick beskedet blev jag inte chockad. Maken blev, för han hade inte trott på mig. För honom blev det ett jättejobbigt besked. För mig blev det bara, vad gör vi nu. Hur fixar vi detta? Denna gången vet jag ingenting. Denna gången är det antagligen ingen cancer men tanken finns där. Jag har haft cancer innan. Det är inget ovanligt att cancer kommer tillbaka. Tanken finns där.
Denna gången är maken cool. Han säger bara att du hade vetat. Du visste förra gången och denna gången vet du inte. Då har du inte cancer. Du har alltid haft rätt med saker som gäller din kropp. Du har alltid talat om för läkarna vad som är felet innan de har kollat dig. Det läkarna har bidragit med är läkemedlet eller lösningen. Förra gången hade maken tanken. Inte så mycket oro. Mest en tanke på tänk om.
Jag har haft det innan och det löste sig. Jag löser det igen om det skulle vara så. I slutet på mars så har jag förhoppningsvis slut på tanken och ett: Allt ser bra ut på mammografin.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.