Snart har jag material till en bok, eller snarare en hel bokserie. Maken är fantastiskt på många sätt. Han är snäll och omtänksam. Dock så ser han aldrig om något ser knasigt ut på mig. Som om håret står rakt upp eller jag har läppstift utanför hela munnen. En gång såg jag ut som Jokern med rött läppstift långt upp på kinden från att druckit ur mugg.
Han ser inte något sådant. Allt tycker han är fint på mig. Även om mascaran runnit långt ner på kinderna. Däremot om han ser en rodnad på benet när jag är ute och han är inne. DET ser han. Han kommer springandes och frågar vad jag har på benet?
Är du sjuk? Har du borrelia? Du kanske har blodcancer. Eller gangrän. Josefin är du sjuk? Kommer du dö? Vad är det som är fel. Ser du rodnaden på benet? Känner du något?
Jag kanske överdriver lite men inte mycket. Han ser en rodnad och tror att jag är sjuk. Det är väl i och för sig omtänksamt att han vill att jag ska leva. Men jag tycker att han kunde se mascaraplupparna och håret som står ut genom örhängena. Det skulle underlätta så mycket när man är ute. Jag kan inte lita på maken utan måste alltid dubbelkolla utseendet i en spegel. Om jag inte ska dö vill säga. Det ser maken.
Rodnaden? Ja, det var att jag suttit med benen i kors och hade bara ben. Jag ska inte dö av det hade jag tänkt.
Ta hand om dig. Maken tar hand om mig. Vi hörs imorgon.