Sedan är det mammas födelsedag. Den första utan mamma och hon kommer till sista vilan. Hemma i byn som hon älskade så mycket. Hon tog byn på stort allvar. Hon lät också byn ta hand om henne. Skogens lugn var det som gav mamma energi.
Lugnt som inte går att få någon annanstans. Hon tyckte om lugnet i kyrkan också men det gick inte att jämföra med skogen. I skogen gick mamma långa turer och korta turer. I skogen så kunde hon vara sig själv utan att få någon kritik.
Mamma var en färgstark person. En som hördes och som alltid hjälpte den som behövde det. För mamma spelade det ingen roll om hon fick stå i skottlinjen om det var för rättvisans skull. Mamma var lång och hon syntes alltid. Inte bara för att hon var lång. Hon snarare nyttjade sin längd så att hon skulle synas och höras när det behövdes.
Kanske var det därför som hon behövde skogen. Skogen som inte satte henne i skottlinjen. Skogen som alltid fanns där för henne, så som hon alltid fanns för andra. Jag vet att det tog på mammas krafter att hjälpa andra. Hon gjorde det för att hon många gånger hade behövt det själv. Utan hjälp så orkar vi inte alltid. Mammas största hjälp fanns nog i skogen, i mossan och i träden, svampen och djuren.
Mamma fyller snart år. Mamma har inte ont längre. Mamma har inte svårt att hitta orden mer. Mamma kan berätta sin långa historier som började nittonhundra-kallt hur lätt som helst nu. Mammas tårar är slut nu. Tårarna över frustrationen att inte fungera som hon ville. Tårarna över att inte komma ut i skogen, eller till vänner, familjen eller henne lilla gullegris hunden.
Hennes tårar är slut. Mina fortsätter. Hennes sekund är slut. Min fortsätter. Mammas andetag är slut och fortsätter i mig. En vecka kvar då ska vi fira dig mamma. Vi ska fira din dag för dig genom oss.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.