Idag är sista dagen med mamma för ett år sedan. Ett år är en evighet. En evighet som bara försvann. Idag är sista dagen med mamma för ett år sedan i livet. I natt så drar hon sina sista andetag, för ett år sedan. Idag är sista dagen med mamma i livet, för ett år sedan.
Det gör ofattbart ont. Det känns så orättvist. Logiskt vet jag att mamma hade ett friskt liv med många roliga händelser. Samtidigt som hon hade ett tufft liv med många jobbiga händelser. Som alla andra. Ändå känns det så orättvist. Mamma är inte med mig längre. JAG har inte min mamma nära som jag kan dela allt mitt jobbiga och roliga med.
Fast det är så fel. Jag delar allt med mamma. Jag har mamma nära hela tiden. Mamma finns i mig. Mamma är här. En evighet har passerat och det känns som den aldrig tar slut. Ett år har gått och mamma har varit nära fast inte här under alla högtider. Sorgen består. Evigheten består. Sekunderna tickar på.
Igår firade vi påsk tillsammans. Vi åt god mat tillsammans. Mamma var nära hela tiden. Vädret var fantastiskt och solen sken hos mamma. En blomma som lever för evigt fick stanna hos mamma. Hennes gullegris var med och hälsade på matte. Mamma log åt oss alla.
Allt var som vanligt hemma hos mamma. Många skratt och god mat, som alltid hos mamma. Hennes trädgård spirar och har vårkänslor. Magnolian har lite kvar. Det har varit lite kallt p nätterna än. Men den är på gång. Krokusar och julrosen är desto mer i blom. Evigheten består och åren går. Ett år har gått och många fler består. Mamma är med med mig. I natt för ett år sedan är sista gången jag gav mamma en puss Hejdå. Men inte sista gången jag sa, Jag älskar dig.
Jag älskar dig, mamma! Jag saknar dig.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.