Det är nog där jag kommer hamna. Ett inlägg om dagen. Ibland kommer det att komma mer. Ibland kommer något att saknas. Maken säger så mycket roliga saker som jag inte hinner skriva ner i bloggen. Idag ska han och grannen göra staketet mellan oss. Då kommer även jag att missa en massa roliga saker. Grannen får det desto roligare.
Just nu så går tankarna kring hur man kan återanvända saker. Hur gör vi av med så lite saker som möjligt. Jag har sparat på en massa jeans till exempel. Som jag inte vet riktigt vad jag ska göra med. En matta? Jag har många jeans. Och då har jag inte ens sparat så länge. Men om man har barn som växer mycket så kan det fort bli en samling.
Jag har navkapslar liggande som jag för många år sedan hade en lampa av i trappan till övervåningen. Nu har vi inte det och jag vet inte vad jag ska göra med dem. Kanske ett vindspel.
Vi har en del spill från vårt husbygge. En del panel, en del annat smått och gott. Frågan är vad kan vi göra med det? Jag vill inte bara slänga. Vi har en flaggstång som vi aldrig använder. Den försöker jag skänka bort. Tyvärr är den gjuten i backen. Men det vore så skönt om någon kunde ta tillvara på den istället för att vi bara slänger den.
Vi plockade bort antennen i samband med att vi var tvungna att sätta plåt runt. Eftersom skorstenen läckte in vatten i huset. Tyvärr hamnade den på metallskrot. Den var för stor och otymplig för att kunna förvaras till jag kommit på något bra att göra med den. Känns lite bättre i själen att den i alla fall gick till återvinning genom metallskrot.
Jag har alltid velat försöka att använda så mycket som möjligt. Både material och mat. Jag har också velat använda kläder så länge som möjligt. Nu har allt blivit lite värre. Jag har fått klimatångest. Jag har alltid haft inställningen att gör vi alla lite grann så blir det bra. Jag har kommit tillinsikten att det är väldigt få som gör lite grann vilket inte hjälper.
Det blir inte bättre av att vi hamnat i en pandemi där alla utsläppen har minskat dramatiskt. För enligt experterna så måste vi hålla denna återhållsamhet till 2030 (tror jag det var) för att kunna uppnå målet i Parisavtalet på endast 1,5 graders värmeökning. En ökning! En ökning efter alla minskningarna. Hoppet fanns att nu händer det. Vi minskar så mycket att det faktiskt gör skillnad. Men så var det inte riktigt.
Jag har varit så naiv innan. Frågan är om alla andra som inte brytt sig innan också får en uppenbarelse. Så vi kan göra något åt detta. Detta att vi håller på att döda vår egen existens.