Jag fick en elektriskt filt i julklapp. Jag använder den varje dag. Flera gånger under dagen. Nästan varje paus inkluderar filten. Ibland har jag flera av mina filtar. Jag är nöjd över all värme. Men så frågade en mig om jag inte var orolig över att den skulle börja brinna? Den nya filten alltså.
Jag kan inte påstå att jag är speciellt orolig. Jag lämnar den aldrig i uttaget under natten. När jag lämnar den för en stund så får den vara kvar i uttaget även om den inte är på. Värmedynan som jag har sedan innan (från mamma) är jag inte lika noga med. Men den är också mycket mindre. Känns som att mer kan gå fel på stor yta än liten. Det viktiga är att jag anser att filten inte är en direkt farlig julklapp.
Maken däremot har fått farliga julklappar. Han fick knivar i julklapp. Det började för länge sedan egentligen. När vi flyttade ihop så hade vi båda saker med oss. Det har blivit någon kniv från honom och någon från mig. Vi har dock saknat några knivar. Små knivar.
Maken tröttnade och köpte tre stycken för 129 kronor. Från Fiskars, så ändå ett välkänt märke. Jag förringar inte att köpa tre knivar för 129 kronor. Det jag förringar är att de inte var så bra. Maken har varit nöjd. Han har sagt flera gånger när han använder knivarna hur bra de är. Vad han använder de till och hur mycket han saknat den storleken.
Jag har inte tyckt samma sak. Desto mer har han tyckt det. Jag har haft en låg profil kring dessa tre knivar. Och jag kanske passade på att unna maken riktigt fina knivar i julklapp. Inga av våra knivar har varit riktigt fina. Flera helt okej men ändå inte toppklass. Han förtjänar toppklass knivar.
En bra kniv som är vass är mer säker i köket än en kniv som är slö. Brukar man säga. Därför tyckte jag att vi alla förtjänade makens julklapp. Och att den är till honom är rätt eftersom han använder köket mest av oss alla. Han blev väldigt glad. Han är fortfarande väldigt glad.
Trots att han har skurit (av) sig i fingret. Han höll på med maten som vanligt. Rätt som det är passerar han fåtöljen och säger att knivarna är vassa i alla fall. Han får frågan om han har skurit sig? Han svarar ja, men jag ser inte benet så det är nog inte så farligt.
Nu tror jag ju att det inte är någon fara. För när maken inte gör illa sig, bara nästan, så dör han varje gång och innan det så är tänderna utslagna. Det slutar alltid med att han dör och han söker aldrig läkare för det.
Denna gången så var det ganska illa. Han skulle hålla emot i greppet och den nya knivens handtag är inte som den gamla. Han tog med fingret mot bakkanten av kniven. En sylvass kniv som så klart skär rakt igenom. Nu efter några dagar så har den stora glipan blivit ihoptejpad. Av honom, inga läkare inom räckhåll. Och det ser helt okej ut.
Det har inte hänt någon mer olycka, men frågan är om jag ska vara orolig? Har jag gett maken farliga julklappar? Trots att han nu pratar mer om hur bra knivarna är än hans gamla nya från Fiskars. (Vilka har fått flytta ner i en låda från knivblocket, de kan vara bra att ha. Tydligen.)
Hans lök till maten igår var fantstisk fint skuren. Jag kan inte annat än att hålla med honom. Frågan är om jag ska vara orolig eftersom han inte är det? Han brukar vara domedagsprofeten. Han brukar vara den som ser alla faror medan jag bara kör på och tycker att allt kommer att lösa sig.
Nu när maken skar sig, faktiskt ganska illa och han ändå inte är domedagsprofeten så måste kanske jag vara det. Eller? Knivarna är från Global. Vad säger ni, ska jag vara orolig?
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.