I vår familj så gnabbas vi, gärna och mycket. Vi gnabbas för det mesta kärleksfullt men det händer att vi går över gränsen. Igår var vi och hälsade på mamma. Mamma sov sig igenom hela besöket. Maken menar att hon fick lugn och trygghet av att vi stod där i dörröppningen och gnabbades. Att hon hörde det fast hon inte var medveten om det.
Igår gick vi inte över gränsen (tror jag). Vi försökte verkligen väcka henne men det gick inte. Samtidigt så behöver hon sömnen för att reparera hjärnan. Så då slutade vi. Svårt när man heller inte får röra vid någon utan ska stå flera meter ifrån och skrika. Då gnabbades vi. Något som mamma verkligen tycker om.
Mamma tycker mest om det när vi (mest vi barn) gör det och hon bara är med i periferin. Men hon kan tycka om att vi retas med henne också. Ofta blir det då påtalande om att hennes kräftor med honung var ingen höjdare, eller ärtorna som brände vid. Till svar blir det: Det där måste vara preskriberat nu? Hur länge ska jag få veta detta?
Vårt svar är alltid unisont: Aldrig. Vi kommer alltid att komma ihåg och påminna dig. Och så fortsätter vi. Man kan tycka att vi är envetna som inte släpper det. Kanske är det så enkelt att vi har inte så mycket mer att pika vår mamma för. Kanske är det så att mamma har varit för bra, helt enkelt. Mamma borde se det som en komplimang att vi inte kan komma med något nytt, för det är inte mycket nytt som hon har gjort.
Det kan också bero på att hon är mamma så klart. Att vi inte vill retas med mamma. Utan visa respekt och kärlek mer än att retas. Även om det är kärleksfullt som vi retas. Vi syskon retas mer med varandra istället. Eller för att vi gör mer saker som finns att kommentera. Oftast är det jag och min bror mot vår syster.
Vilket inte är så konstigt, vi är småsyskon och hon är äldst. Det är så ordningen är, småsyskon är en pain in the a**, helt enkelt. Vi tycker om att gnabbas och det är på lika villkor. Det är när vi håller på som mamma mår som bäst. Igår var det jag och maken men det fick duga. Även om hon inte var medveten om det.
Som vanligt avslutade jag besöket med: Jag älskar dig, mamma. Hon brukar inte svara tillbaka så var ingen skillnad igår. Däremot så fick jag inget leende denna gången. Leendet är hennes svar till mig.
Ta hand om dig. Du vet inte hur imorgon ser ut. Men du vet har det är nu. Gör det mesta av dagen och njut. Vi hörs imorgon.