Han är maken och gästspelat skulle vara i bloggen. Han tyckte inte jag tog honom på tillräckligt stort allvar. Då sa han att han ville göra ett gästspel i bloggen. Om det var för att andra skulle ta honom på större allvar eller om det var för att jag skulle läsa inlägget, det vet jag inte.
Igår satt vi ute i solen på eftermiddagen. Det ska bli kallt och regnigt till helgen så det gäller att passa på. När vi suttit ett tag så är det bilar som står på tomgång och aldrig åker. Det hade tutats en gång (eller två för det kommer Han påstå). Maken håller sig…
…ett tag. Men rätt som det är flyger han upp med orden. Nej, det går inte, jag är nyfiken.
Han går iväg till andra sidan altanen och där tror jag han ör och tittar. Jag sitter med ryggen emot det hållet. Jag hör hur han refererar vad som händer och sker. Jag sitter i min värld och låter honom vara nyfiken. Då hörs det mycket tydligt, det är POLISEN! Jag svarar utan att titta upp (för nu var det uppenbart att han förväntade sig ett svar) : att det är inte jag som är nyfiken.
Antingen så hör han inte mitt svar eller (mest troligt) så gillande han det inte. För det kommer ett ansikte som trycks mot räcket, från UTsidan av altanen, och säger igen: det är polisen.
Han har alltså varit så nyfiken på bil ljudet att han gått runt och ut från altanen när han inte såg därifrån. När bilarna har åkt för att polisen är klar med att ge böterna antagligen så kommer han ivrigt tillbaka till mig och vill återberätta.
Med gestikulerande och ansiktsuttryck hur han sett blåljusen blinka och hur polisen såg honom stå och titta (glo) på dem. Det är nu gästspelet kommer för jag påtalar igen att det är inte jag som är nyfiken. Kanske hoppas han på att jag ska förstå spänningen mer om jag läser om det?
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.