Jag är så glad att jag inte valde att ta bilen trots allt. För om jag kört samma sträcka som jag (skulle ha) åkt tåg så hade nog kroppen varit mer sur nu. För nu visar den på alla sätt att jag ska vila.
Det började med ett munsår. Nu är det ont lite varstans i kroppen. Jag orkar ingenting. Men jag vet vad det är och det har varit så innan. Om jag fick göra om valet så hade jag gjort det igen. Jag vann så mycket mer än jag förlorade. Nu är det vila som gäller bara.
I helgen så har jag pysslat med trädgården. Alltså inget nytt, bara plockat vissna blad och blommor. Jag har vattnat och gett skugga. Inget avancerat, bara rört mig i sakta mak och kontemplerat under tiden. Mina nya solcellslampor ger liv i trädgården på kvällen.
Skuggningen är till hortensian. Den tyckte inte alls om att bli planterad där. Den vill ha mer skugga. Kanske annan jord också. Men nöjd det är den inte. Jag håller på och klurar om jag ska göra en rabatt någonstans i skuggan. Mer att hålla efter men om jag inte orkar så kan jag alltid ta bort rabatten.
Jag får dock vänta med att gräva och göra något sådant. Kroppen skulle inte orka det som mitt huvud orkar just nu. Det är fortfarande frustrerande att jag orkar mer i huvudet än i kroppen. Det har som tur är blivit bättre men ibland kommer det över mig.
Livet kan vara besynnerligt. Det kan vara svårt att förstå men vi lever Nu och imorgon är en ny dag. Imorgon är det försent att leva nu… Det skrev jag i maj 2014. Tänk på att njuta i nuet helt enkelt. Det är försent imorgon.
Ta hand om dig! Håll avstånd och visa hänsyn till alla andra.