Utan hoppet så kommer vi aldrig att klara det. För att orka hålla ut och hålla i så måste vi leva på hoppet. Hoppet att det kommer att bli bra igen. Det kommer aldrig kunna bli som det var innan. Men det kan bli bra. Det kan bli bättre. Vi kan förbättra oss.
Jag lever på hoppet. Hoppet att mänskligheten ska tänka på andra än sig själva. Jag lever på hoppet att det kommer något bättre ur det här. Jag lever på hoppet att vi reser oss igen.
Mamma har rest sig igen. Hon kom hem från sjukhuset igår. Hon är nöjd, jag är nöjd, vi alla är nöjda att mamma är hemma igen. Ännu en gång har hon rest sig. Mamma är stark och tillsammans orkar vi. Jag fick berätta om allt som hänt sedan hon blev inlagd. Vilket var en hel del. Jag berättade bland annat om hur jag smälte choklad när jag kokade ägg för att spara tid. Det tyckte hon var roligt.
Om man kokar ägg och behöver smälta choklad så är det väldigt behändigt. Använd en värmetålig form med handtag. Då ställer du formen på äggen med handtaget utanför kastrullen. Då behöver du inte hålla formen. Det smälter bra och inga ånga åker in då formen är rakt i grytan. Det var en härlig eftermiddag vi hade tillsammans. Och det viktigaste, hon drack kaffe och njöt igen.
Mamma är hemma igen. Så skönt. Hon kunde prata mycket och orkade länge. Jag får åka tillbaka snart igen. För att verkligen bara kunna vara tillsammans med mamma igen. En helg är inte så lång tid men en helg där mamma ligger på sjukhus är en evighet. Idag blir det återhämtning för mig och så åker jag på besök imorgon igen.
För hoppet det finns kvar. Idag blir en bra dag. En dag med distansering och hoppet om att allt ska bli bättre snart. Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.