Vi har genomgått en pandemi. Jag tänker om någon hunnit glömma det. För alla er som glömt, jo, vi har haft en pandemi. Den gjorde att vi var mycket isolerade och skulle inte hälsa på någon. Helst inte träffa någon alls men för psykets skull så fick man ha en nära krets som man träffade hela tiden.
Vi som hade någon vi bodde med skulle stanna där. De som inte hade någon samboende fick välja en krets som de umgicks med. Ja, om någon glömt så var det så. Jag och maken har ändå haft det ganska bra. När mamma var i livet så var det faktiskt livsviktigt att jag höll mig isolerad för att kunna besöka henne.
Efter två år så vande jag och maken oss med att vi bara var med varandra. Lite sporadiskt två barn och ibland ett barn på heltid. Inte mycket mer än så. Vi hade vår trädgård och byggen, med det viktigaste varandra.
Vi har fortfarande en pandemi men den har gått från att vara livshotande till att ge sjukdomsbesvär utan sjukhus. Det innebär att alla restriktioner stort sätt är borta. Vi får umgås hur vi vill. Vi får handla hur vi vill. Vi får göra vad vi vill. Inom lagens gränser.
Det har varit crusing i stan. Det var människor från hela Sverige kändes det som. Det var det inte. Men jag vet minst en från Jönköping som var här. Och enligt de som var på stan så var det väldigt mycket människor. Det är ett uppdämt behov av att få komma ut bland människor. Att få röra sig fritt och leva livet.
Jag förstår känslan. Jag kan hålla med om att det behövs. Problemet kommer till när maken och jag har trivts för bra i vår bubbla. Jag har nu varit ute lite grann. Jag har rört mig på köpcentrum. Jag har varit på restaurang. Jag har hängt med vänner.
Bubblan har gjort att mitt tålamod inte är vad det varit. Jag kan högt säga till att något inte passar ihop. På gallerian i veckan så kom en person och gick väldigt nära. Vilket jag inte uppskattar. Det har INTE varit några närgångna personer i min bubbla på två år, kan jag meddela. Det gjorde att jag reagerade och tittade på denna närgångna person.
Att jag då ser en lite (läs mycket) kortare person med träningstights. Det kan var helt okej att gå i träningstights. Man kan ha kommit precis från gymmet, eller något. Men att till det ha en alldeles för stor jacka i alldeles för tjock tjocklek för väderleken ute. 15 grader varmt och en stor tjock jacka till träningsthigts. Ja, igen, det kan var okej. Man kan frysa och behöva tjock jacka.
Men när man till det har strumpor och ett par innetofflor med en fluffig överdel. Alltså sådana som Marilyn Monroe hade. Jag lägger in en bild bara för att ni verkligen ska se framför er denna outfit. Träningstights, stor tjock jacka, strumpor och dessa fluffiga tofflor. Alltså, det är inte okej. Inte någonstans utanför hemmet. Kanske att du går ut på altanen. För mig är det gränsen.
Bubblan gjorde att detta säger jag spontant när personen passerar mig alldeles för nära. ”Att jag glömde mina skor så jag behövde ta flufftofflorna när jag gick och tränade i kylan”. Om jag tycker att det är ett problem att en annan person går utanför sin dörr så, DET är ett problem. Jag behöver hitta tillbaka till mitt tålmodiga, ödmjuka jag igen. Bubblan är nu slut. Jag behöver komma ihåg att andra människor nu hör vad jag säger.
Har du ändrat något i ditt beteende under pandemin? Igår så var jag på utflykt, ensam, tro det eller ej. Maken var inte med. Jag träffade en ny person och han kommer fram till mig med uträckt hand och ville ta i hand. Jag sträckte tveksamt ut min hand och tog hans. Det är inte helt bekvämt för mig ännu. Men snart kanske. Jag rörde dock inte ansiktet innan jag hade tvättat händerna efter denna närkontakt. Hur har du förändrats?
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.