Maken är en räddhare. Det vet alla vid det här laget. Precis som att jag höll på att ta livet av honom genom att skrämma honom helt oskyldigt. Det vet också alla. Jag skrämmer honom aldrig (nästan) längre. För jag vill inte han ska dö.
Maken har börjat försöka skrämma mig mer och mer. Med skillnaden att jag i stort sätt aldrig blir rädd. En gång lyckades han. Då hade han låtit på våningen under när jag var på toaletten där uppe. När jag går ut så står han utanför dörren väldigt nära. Då hajade jag till.
Det gjorde han bra. Jag hade aldrig hajat till om han inte låtit en våning under. I mitt huvud så var han fortfarande där nere. Hur han tog sig upp för vår knarriga trappa utan att höras vet jag inte. Då lyckades han få mig att haja till. Inget skrik, inget avgrunds vrål, inget ”j*************lar vad rädd jag blev”, inget hopp och slå i huvudet. Ett stillsamt hajande med minimal rörelse, det lyckades han med.
Igår skjutsade jag hem en person sent på kvällen. Jag lämnade i hans bil och skulle ta en annan bil hem. När jag backar ut i kolmörkret så är allt lugnt och fint. Sedan kör jag några meter med ganska långsam acceleration och en skeletthand poppar upp på vindrutan.
Jag är då ensam i bilen och blinkar inte ens. Det är en gren som ramlat ner på bilen där den stått under kvällen. De. Har lagt sig under huven uppe vid rutan. När jag gasar lite så hoppar den fram. När jag tänker på hur rädd maken skulle blivit så skrattar jag så mycket att jag måste stanna. Stanna för att skratta åt alla saker som kunnat hända även om han var passagerar. Självklart hade han slagit ut alla tänder och dött.
Han ger mig glädje även när vi inte är på samma plats. Tacksam över att maken ger mig så mycket värme men mest glädje
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.