Så var det igår. Och om man ska vara ärlig, under ganska lång tid nu. Ärlig har jag lärt mig att man ska vara. Jag hade inte tänkt att jag skulle få cancer. Jag hade heller inte tänkt att jag skulle bli sjuk av behandlingen. Det är mycket som man tänker som inte blir som det var menat. Ibland blir det till det bättre. Ibland får man se till att det blir till det bättre. Det sista jobbar jag på i det långa loppet. Det korta är redan passerat.
Igår alltså. Då var tanken att rensa undan i köket inför rivningen. Samt att städa. Fredagar är städdag. Även på juldagen (hade jag tänkt.) Igår blev ingen städning. Allt energi fanns med det lilla jag röjde undan. Det är konstigt med orken. Ibland så finns det mer än jag vet om och ibland tvärtom. Igår var en sådan dag. Jag trodde att orken fanns men kroppen sa nej.
Då blev det till att ta det lugnt istället. Idag hoppas jag på att kunna röja ut det sista i köket. För imorgon ska vi riva. Då måste det vara borta. Och jag kan redan nu säga att det blir ingen städning. Städdagen denna veckan försvann helt enkelt. Vårt hem blir inte mindre hem för att vi har lite skit i hörnen. Vi det blir tvärtom. För vi lägger tiden på varandra istället för att slita ut oss.
Jag kommer få ta dagen i omgångar. Eftersom kroppen gav upp så totalt igår. Många pauser och mycket vila emellan. Det är planen idag. Idag har jag också tänkt att det ska bli som jag tänkt. Att det ska ta lite längre tid men bli klart. Istället för att jag ska fixa allt snabbt och så blir inget klart. Eller det är väl aldrig inget som blir klart. Snarare mindre än vad jag tänkt. Också för att jag är i den situationen att den långa planen inte blev om jag tänkt. Med cancer och hela den biten. För min hjärna, den är inte alls överens med mig om att jag är sjuk.
Den fattar inte alls vad kroppen menar när den ger upp. Eller varför tiden försvann så fort. Min hjärna blir alldeles förvirrad av att flera timmar passerat och den tror det är en kort stund. Medan kroppen tänker att det var en kort stunds vila den fått istället för flera timmar. Hjärnan har inte förstått att den också behöver vila. Massor av vila. och eftersom den inte får det så blir det lite förvirrat ibland (läs ofta).
Nu är livet så här. Den långa planen är att göra det till det bättre. En dag i taget. Livet är till för att levas. Jag lever hellre lite långsamt än inte alls. Jag lever hellre för stunden men vila än inte alls. Vi har så mycket att vara tacksamma för. Jag är tacksam för att jag lever. Jag är tacksam för att jag har min familj. Jag är tacksam för att vi har en bostad. Jag är tacksam för att jag kan gå. Jag är tacksam för att jag kan prata. Jag kan fortsätta länge. Många saker som vi alla borde vara tacksamma för men som många tar för givet.
Med allt jag har att vara tacksam för så gör det inte så mycket att det inte alltid blir som man tänkt sig.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.
