Oftast är det väldigt skönt att inte veta om att man har fel. När man är lyckligt ovetande om vad som gått fel. Denna gången ville jag veta. Denna gången hade jag väldigt fel och visste inte om det.
Igår skrev jag om hur maken överlevde fredagen utan några som helst problem. Jag skrev också att vi haft största delen åtskilda. Vi är ju nästan tillsammans dygnet runt och trivs bra med det. Det blir extra långt när vi inte är det. Att vi då inte äter lunch ihop gör det lite extra jobbigt. I fredags åt maken lunch ensam. Det var det det hände.
Något som är bra när vi inte äter ihop är att han kan äta sådant som han tycker om som jag mest tolererar. Han tycker om pulvermos. Jag vet, det är helt oförståeligt att han tycker om det. Han kan dessutom bli sugen på det. Medan jag bara vill ha riktigt mos eller så äter jag något annat. Självklart ska det vara korv till det kulinariska pulvermoset. Det kan vara med bröd också. Då lägger han moset på korven i brödet. Med riktigt mos och massor av räksallad så är det okej. Inte mer.
För att återgå till vad som hände i fredags så började maken att må dåligt när han åt sin fina lunch på pulvermos och korv. Han började må lite illa. Hade jag varit hemma så hade jag fått frågan om det även gällde mig. Om jag någon gång skulle svara ja (har aldrig hänt) så är vi matförgiftade och kommer dö. Nu kunde han inte fråga mig.
När han började gå igenom vad han stoppat isig för att se vart han blivit förgiftad så inser han att han hade piffat moset med muskotnöt. (Precis som att det skulle bli bättre med det.) När han insett det så tror han att han ska dö. Han hade haft mycket muskotnöt i. Han googlar och får bekräftat vad han redan visste. Muskotnöt är giftigt och så klart dödligt i stora doser.
Där slutade han läsa och började att dö av andnöd och alla andra symptom, vilka det nu är, som kommer av förgiftning av muskotnöt. Han svimmar säkert lite vi köksbordet också. Allt detta berättar han för mig efter att han läste min blogg igår. Jag skrattar tills jag gråter. Självklart ska han gå och dö när jag inte är med.
Efter ett tag så tog han sig samman och bestämde sig för att inte dö när han var ensam. Han överlevde ju så bra att han glömde att berätta det för mig. Jag är fortfarande väldigt tacksam för att han lever men också för att han dog lite och berättade det för mig.
Det var dagens början. Sedan blev det pannkakor till frukost. Utflykt med lunch. Lite pyssel hemma. Sedan en lika god middag som i fredags. Denna gången grillad ryggbiff med pommes och gröna bönor. En mycket bra dag med många bra inslag. Maken avslutade middagen med att säga just hur bra dagen varit. Alltså även för honom inte bara mig. När han sagt det så la han till: Nu kommer jag ramla ner för trappan och slut ut alla tänder.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.