Även för mig rinner det över ibland. Idag har det varit allt annat än vilodag. Det har varit 3000 samtals-dagen idag. Det har varit blandat vem som ringt, men flest samtal har varit från äldsta sonen.
Allt har varit åt skogen idag. Mycket av det beror på ”festen” i lördags. Att så mycket ändrades som rubbat alla cirklar. Nu börjar han komma ifatt rent cirkelmässigt. Tyvärr så strular allt annat då.
Det gick fel i skolan. Stresspåslag. Nytt samtal. Hur ska jag göra nu? Med hjälp från mig att försöka strukturera upp det men ändå ge lite slack på linan, så kom vi fram till vad som skulle göras. Det viktigaste var att handla. Det behövdes idag. Vi planerade hela helgen. Och han var jättearg över allt jag sa.
Inget konstigt med det. Jag brukar ta ilskan som behöver komma ut. Inte mig han är arg på. Jag bara får ta den. Sedan skulle han boka tvättid. Imorgon är det ny månad. Ingen ny lista fanns. Nytt samtal. Och så här höll det på. Medicinen var slut på apoteket. Nytt samtal.
Till slut så har vi kommit fram till alla lösningar som finns. Vilket innebär att jag gör det mesta. Jag har inga problem med det. Jag är hans mamma och det är mitt jobb att finnas till för honom. Men när han ringer sista samtalet (än så länge) och frågar om han borde åka till stugan, då rinner det över. Inte på honom. Inte åt honom. Inte så att det drabbar honom. Bara inom mig.
Anledningen är att detta samtalet har vi haft tidigare i veckan. Där jag sagt om det ger honom något så ska han åka dit. Annars nej. Han kommer fram till ett nej, för att det har varit mycket nu. Han har gett sitt besked om nej. Ändå kommer frågan idag igen. Och när jag har löst allt så känner han att han kan åka. Så klart säger han inte så. Utan det bara är så. Det skulle kunna vara trevligt att åka till stugan.
Jag är glad att han åker. Det rinner ändå över, för den andra parten vet inte allt som jag gör för att få det att funka. Han vet inte hur det ställer till det när han frågar frågan, vill du komma ut till stugan i helgen? Jag vet. Och jag löser det. Sonen vet. Och han frågar efter hjälpen. Maken vet. Och han stöttar mig. Sedan finns det sådana som är clueless. Och, känns det som, vill vara det.
Nu har det runnit färdigt. Imorgon är en ny dag. Och då kommer 1000 nya samtals-dagen. Som tur sover han inte över. För då hade det blivit andra samtal av annan karaktär. Så jag gläds över att det är över dagen.
Jag gläds också över att jag fått hem nya kommunrapporten av Junis. Det funkar heter årets upplaga. Det är den sjuttonde upplagan. Junis har under dessa år frågat kommunerna hur många och vilket stöd det ger till barn i familjer med missbruk. Alltid en särskild känsla att hålla första exemplaret i sin hand. Det är mycket arbete bakom dessa rapporter. Det finns massor av bra exempel i den hur man kan göra. På måndag har vi försläpp. På tisdag har vi det officiella rapportsläppet. Digitalt. Så hör av dig om du vill vara med.
