Jag berättade för maken om allvarliga biverkningar kring vaccinet för Covid-19. Det var allmänt prat om sådant som man läser eller upplever. Jag har läst att det nu är 1300 eller 1600 (kommer inte ihåg vilket) allvarliga anmälda biverkningar från Covid-vaccinet.
Alla sorters vaccin gäller det antagligen. Det är inte bara en biverkning utan flera som alla räknas som allvarliga. Jag nämner en, hjärtmuskelinflammation. Vi fortsätter prata lite. Bara lite. För han kan inte hålla sig. Han söker på symptom för hjärtmuskelinflammation.
Det är nu han dör. Igen. Han är duktig på det. Att dö. För så klart så har han alla symptomen som finns på hjärtmuskelinflammation. Förstorade lymfkörtlar, feber och värk i kroppen, trötthet, oregelbundna hjärtslag, hjärtklappning, hög puls, andningsproblem, tryck- eller tyngdkänsla över bröstet.
Han kunde gå med på att han hade inte feber. Men alla andra symptomen hade han. Särkilt trycket över bröstet. Han fick också svårare att andas. Han sitter och håller sig för bröstet och andas tungt medan han stirrar på telefonen och symptomen.
Sedan säger han att trycket började när han läste symptomen. Så kanske det inte var hjärtmuskelinflammation ändå. Kanske hade han bara ont i kroppen. För att han bygger hela tiden (och han är inte 50 längre). Han har också fått göra en större arbetsbelastning på både arbete och hemmet för att jag inte kan bidra på samma sätt. Han har en ökad stress som naturligtvis påverkar välmåendet. Han lugnar sig lite.
Det fortsätter ändå när vi är där ute och jobbar. Han är den som sliter med att jämna ut underlaget. Jag sopar försiktigt ner fogsand. (Vilket är otroligt tråkigt om någon undrar.) Då funderar han på om det är så bra att anstränga sig som han gör med en hjärtmuskelinflammation. Det stod ju att man inte skulle ha hög konditionsträning. Att skrapa med en raka för att jämna ut underlaget skulle kunna klassas som hög konditionsträning. Och naturligtvis så fick han svårt att andas och tryck över bröstet igen.
Det måste vara jobbigt att dö så mycket som min man gör. För de flesta andra av oss så lever vi varje dag och dör enbart en gång. Inte maken. Han dör hela tiden. Som tur är så lever han lite däremellan.
Idag tror jag att han ska klara sig från att dö. Om det inte blir problem när han tar ner balkongräcket. Det är gammalt och ruttet och har varit halvvägs borta sedan vi bytte panelen. Nu ska resten bort. Jag ser ett antal scenarion som utspelar sig. Alla inkluderar hur maken berättar vad som hände och hur illa det kunde gått.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.