Det finns någon eller några som faktiskt har missat att jag är sur på mina lökar. Maken har helt klart inte missat mina sura kommentarer om dem dumma lökarna. Igår efter träningen så noterade sonen att jag flyttat en tavla med just lökar på. Han undrade var lökarna var någonstans?
Maken svara, mycket snabbt, att Hon (alltså jag, frun i hushållet) kastar snart ut eländet. Minstingen som inte läser min blogg eller varit i närheten när jag svurit tyst över alla dumma lökar som växer och växer, just han är en av dem som inte visste jag var sur på lökarna. Därför blev han lite frågande till makens kommentar om tavlan. Tavlan som faktiskt hans farmor målat.
När maken ser den frågande minen så tillägger han, tydligt, hur sur han mamma är över lökarna. Hur mycket hon svär över dem och ibland vill kasta ut skiten. Minstingen blir ännu mer frågande. Han vet att jag tycker om tavlan mycket och aldrig skulle kasta ut ”skiten”. Maken som helt missat att det är en tavla som är ämnet snarare än mina vårlökar börjar nu bli frågande också.
Jag som har förstått hela tiden vad som utspelade sig tyckte det var ganska roande när maken får fram min illvilja mot vårlökarna så målande. Jag avbryter dock och förklarar för maken att minstingen undrar över tavlan och till minstingen att han pratar om levande växter som lever mer än de borde. Det är inte längre bara mina dumma lökar, det är VÅRA dumma lökar.
Ta hand om dig. Vi hörs imorgon.